I den första krisuppgörelsen mellan regeringen och
socialdemokraterna under hösten 1992 enades man om en
kraftig höjning av bl.a. bensinskatten i syfte att rädda den
svenska kronan. De åtgärder som vidtogs visade sig icke
vara tillräckliga, utan Riksbanken tvingades till slut att
uppge den fasta valutakursen som i dag resulterat i en
devalvering på ca 20 %.
Den kraftiga höjningen av bensinskatten möttes av
kraftiga reaktioner från i första hand glesbygdsbor i
Norrlands inland. Befolkningen där ansåg med all rätt att
denna höjning drabbar dem mer orättvist än andra med
tanke på de långa avstånd som man har till bl.a. all vanlig
och nödvändig samhällsservice.
Inom vårt parti var vi för vår del beredda att skjuta upp
höjningen av bensinskatten ett år, men denna möjlighet
medgavs ej av regeringspartierna, vilket var ytterst
beklagligt. Ett uppskjutande hade gett möjlighet till att
studera effekterna eller möjligheter till andra alternativa
finansieringar.
Vid tidigare tillfällen då bensinskatten höjts har en viss
förståelse visats från regeringen, då kompensation i form av
reducerad fordonsskatt utgått för glesbygden. Eftersom
fordonsskatten icke höjts på åtskilliga år torde därför en
regionalpolitiskt differentierad fordonsskattehöjning i
kombination med en begränsad bensinskattehöjning enligt
vårt förmenande vara ett bra alternativ.
Vi anser att regeringen bör utreda hur en mer rättvis
beskattning av bilismen skall utformas med oförändrade
intäkter till statskassan men med en regionalpolitisk profil.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beskattningen av bilismen.
Stockholm den 21 januari 1993.
Åke Selberg (s)
Sten-Ove Sundström (s)
Leif Marklund (s)
Monica Öhman (s)