med anledning av prop. 1992/93:166 Vissa punktskattefrågor

I propositionen anges prishöjningar på alkoholdrycker,
som innebär:

att skatten på mellanöl sänks med 50 öre,

att skatten på starköl höjs med 50 öre,

att skatten på spritdrycker höjs med 3%.

Det anges vidare att skatten på alkoholdrycker den 1 juli
1992 ändrades så, att den alkoholpolitiska profilen med
beskattning av alkoholstarka drycker skärptes, medan den
sänktes för vissa drycker. Skattemässigt innebar
propositionen ett nollsummespel ur den synpunkten att
prisförskjutningarna mellan olika alkoholdrycker skulle ta
ut varandra. Någon justering för inflation gjordes inte 1992.
Skatten på alkohol har därför inte höjts sedan slutet av maj
1990.

Sedan maj 1990 har inflationen varit mer än 10%. Att
konsumtionen sjunkit under nämnda period torde till
huvudsaklig del förklaras av den långvariga
lågkonjunkturen och därav försämrad köpkraft, som skapat
mindre utrymme för priskänsliga inköp.

Principen sedan 1977 års alkoholpolitiska beslut är att
skatten på alkoholdrycker skall justeras med inflationen.
Den s.k. totalkonsumtionsmodellen innebär, att ökade
priser eller minskade medel för personlig konsumtion
påverkar försäljningen. En höjning med en procent ger en
säkerställd korrelation med minst 0,7 procent för
alkoholdrycker.

Såväl mellanöl som framför allt starköl är en
ungdomsdryck. Riksdagen har vid ett flertal tillfällen
angivit att den s.k. punktnykterheten, bl.a. alkoholfri
ungdomstid, är ett viktigt inslag i svensk alkoholpolitik.
Sverige har vid de inledande EG-förhandlingarna hävdat
grunderna för sin alkoholpolitik utifrån hälsopolitiska
argument, exempelvis just alkoholfri ungdomstid. Det
torde vara synnerligen väsentligt att prisinstrumentet
används aktivt för att begränsa alkoholkonsumtionen bland
ungdomsgrupperna.

Principen att främja övergång till svagare
alkoholdrycker har antagits av riksdagen. Emellertid kan
ifrågasättas varför mellanölskonsumtionen skall stimuleras
ytterligare genom den föreslagna prisdifferentieringen.
Utvecklingen bör följas noga utifrån grundläggande
alkoholpoltiska mål för att undvika att de sänkta priserna
leder till ökad faktisk alkoholkonsumtion. Det är endast
bryggerinäringen som har intresse av en sådan utveckling.

För att leva upp till riksdagens mål beträffande sänkt
alkoholkonsumtion är det därför väsentligt att priserna på
alkoholhaltiga drycker höjes med en nivå på cirka 10
procent. Enda undantaget skulle kunna vara öl mellan 2,25
och 3,5 volymprocent.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar höja skatten på alkoholdrycker
med en alkoholstyrka över 3,5 volymprocent med generellt
10 %.

Stockholm den 15 mars 1993

Göran Magnusson (s)

Gudrun Norberg (fp)

Fanny Rizell (kds)

Bertil Danielsson (m)

Eva Zetterberg (v)