med anledning av prop. 1992/93:30 Ändring av begreppet arbetsskada
I propositionen föreslås att bestämmelserna i 2 kap. 1 §
lagen om arbetsskadeförsäkring ändras så att kravet på
skadlighet hos en arbetsmiljöfaktor höjs från sannolikhet
till hög grad av sannolikhet. En komplettering föreslås i
paragrafen för att klargöra att vissa skador av psykisk eller
psykosomatisk natur inte omfattas av lagen om
arbetsskadeförsäkring. Samtidigt föreslås att kravet i 2 §
samma kapitel på orsakssamband mellan skadlig inverkan i
arbetet och den försäkrades skada skärps så att samband
skall anses föreligga bara om övervägande skäl talar för det.
En följdändring föreslås i lagen om statligt
personskadeskydd.
Vidare föreslås vissa ändringar i lagen om
arbetsskadeförsäkring i syfte att förenkla beräkningen av
retroaktiv livränta.
I lagen om allmän försäkring föreslås en ändring av
bestämmelserna i 17 kap. 1 § om samordning av förmåner
så att kravet på att avräkning mellan ersättningar avseende
samma tidsperiod skall ske månad för månad slopas. De nya
reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993.
Beträffande de föreslagna ändringarna i 2 kap. lagen om
arbetsskadeförsäkring bör äldre lag tillämpas för skador
som inträffat före den dagen och som anmälts till allmän
försäkringskassa senast den 30 juni 1993.
Allmänt
I proposition 1992/93:30 läggs förslag med stöd av de i
betänkandet ''Begreppet arbetsskada'' (SOU 1992:39)
utredda frågorna runt arbetsskadeförsäkringen och därpå
inkomna remissvar.
Efter det att arbetsskadeutredningen lagt fram sitt
betänkande, har den så kallade stabiliseringspropositionen
1992/93:50 framlagts. I den sistnämnda propositionen
aviseras om tillsättandet av den beredning som skall ha till
uppgift att arbeta fram en försäkringsmodell som innebär
att sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna flyttas ut ur
statsbudgeten och över till parterna på arbetsmarknaden.
Det är därför fel och inkonsekvent av riksdagen att
föregå den kommande beredningen och ta beslut om så
genomgripande förändringar av lagen om arbetsskada
(LAF) som föreslås i rubricerade proposition. Mitt yrkande
är därför att propositionen i sin helhet avslås.
Skadebegreppet
Förslaget till ändrat skadebegrepp i
arbetsskadeförsäkringen innebär att begreppen olycksfall
och färdolycksfall bibehålls oförändrade. Den generella
beskrivningen arbetssjukdom, ''annan skadlig inverkan'',
bibehålls likaså. Dock kommer det att krävas en högre
kunskap om den skadebringande effekten hos en åberopad
arbetsmiljöfaktor. Till skillnad mot gällande praxis, d v s att
det är tillräckligt att det kan göras sannolikt att en faktor
har en skadebringande egenskap, kommer det i framtiden
att krävas att en faktor med hög grad av sannolikhet kan
orsaka sådan typ av skada som uppkommit i det enskilda
fallet.
Regeln för bedömning av samband, då en försäkrad varit
utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet,
föreslås få en ny utformning. För närvarande skall samband
anses föreligga om inte betydligt starkare skäl talar mot det.
Enligt förslaget kommer det i framtiden att i stället krävas
en övervägande bevisning för samband mellan skadlighet
och den skada som uppkommit i det enskilda fallet.
Regeln för bedömning av samband, då en försäkrad varit
utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet,
föreslås få en ny utformning. För närvarande skall samband
anses föreligga om inte betydligt starkare skäl talar mot det.
Enligt förslaget kommer det i framtiden i stället att krävas
en övervägande bevisning för samband mellan skadlighet
och den skada som uppkommit i det enskilda fallet.
Förändringen av kravet på skadlighet hos en
arbetsmiljöfaktor från sannolikhet till hög grad an
sannolikhet kommer att begränsa antalet godkända
arbetsskador. Jämfört med dagens bedömningar kan en
halvering av antalet godkända skador komma att ske.
De föreslagna förändringarna bygger på den bland
lekmän vanliga fördomen, att vissa sjukdomar har godkänts
alldeles för lätt som arbetsskada, medan andra sjukdomar
är mer ''typiska'' arbetsskador. Man kan inte ur medicinsk
synpunkt hävda, att t ex skador i händerna på grund av
vibrerande verktyg är en mer typisk arbetsskada, än
sjukdom i nacke och axlar på grund av statisk belastning i
arbetet.
Med utredningens syn på arbetsskadeförsäkringen vill
man huvudsakligen täcka in de skador som förorsakats av
industrisamhället medan de skador som skapas i den
moderna arbetsmiljön får ett minimalt utrymme. Den
medicinska vetenskapen är i utveckling -- en sjukdom som
anses tveksam ur arbetsskadesynpunkt, kan inom viss tid
vara belagd som ofta arbetsrelaterad. Om vetenskapliga
belägg och enighet i forskarsamhället skall utgöra grund för
vad som är arbetsskada kommer försäkringen alltid att ligga
decennier efter det aktuella arbetslivets problembild.
Jag vill påminna om bakgrunden till dagens regel som
innebär presumtion för samband. Regeln avsåg att täcka in
lagstiftarens intentioner att rättsförlust som kan hänföras
till den medicinska vetenskapens ofullkomlighet skall bäras
av försäkringen och inte av den försäkrade. Utredningen
visar inte vilka yrkesgrupper som kommer att drabbas av
den hårdare bedömningen. Jag anser att det kommer att
handla om arbetstagare i lägre inkomstnivåer och därmed
också en ökad andel kvinnor. Inom hälso- och sjukvård,
äldre- och barnomsorg är andelen kvinnor hög.
Jag anser också att förslaget har negativa
jämställdhetseffekter. Målet för arbetsskadeförsäkringen
måste vara att en arbetsskada eller arbetssjukdom skall ge
arbetsskadeersättning oavsett art av sjukdom, så länge den
på en rimlig grund kan antas vara orsakad eller försämrad
av arbetet.
Härtill kommer att det torde vara oklart om den i
propositionen föreslagna höjningen av
sannolikhetsbegreppet håller inför en prövning av den av
Sverige ratificerade ILO-konventionen angående
ersättning vid arbetsskada.
Jag yrkar därför att nuvarande lydelse av LAF, kap 2, § 1
bibehålls oförändrad i vad avser sannolikhetsbedömningen.
Livräntorna
Under denna rubrik vill jag framföra alternativt lyfta
fram två oacceptabla situationer som skulle bli resultatet av
förslagen. Dessa är propositionens skrivningar i
specialmotiveringen angående redan beviljade livräntor och
deras omprövning i vissa situationer samt de avsevärda
kostnadsändringar på trygghetsförsäkringen som kommer
att ske med de föreslagna övergångsreglerna.
Av specialmotiveringarna till 2 kap. 2 § framgår att
lagstiftarens intentioner skall vara att om någon blir
beviljad en livränta efter antagande av ett nytt yrke/arbete
och det medicinska hälsotillståndet är färdigbehandlat skall
livräntan tidsbegränsas och omprövas i förhållande till
arbetsoförmåga och inkomst i det nya yrket/arbetet, oavsett
tidigare inkomst och möjlighet att återgå till det tidigare och
högre betalda arbetet.
Detta är för mig helt oacceptabelt och måste avvisas och
nuvarande av Försäkringsöverdomstolen fastställda praxis
alltjämt fortsätta att gälla.
Beträffande övervältring av kostnaden på
trygghetsförsäkringarna vill jag anföra följande:
Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada (TFA) är
resultatet av en överenskommelse mellan Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen (LO)
och Privattjänstemannakartellen (PTK). Motsvarande
försäkringsskydd finns i stort sett på hela den icke statliga
arbetsmarknaden och heter t ex på det kommunala och
landstingskommunala området TFA-KL.
Om det föreslagna arbetsskadebegreppet kommer att
tillämpas även på skador som inträffat före lagändringen
kan detta leda till avsevärda konsekvenser för
trygghetsförsäkringen. Anledningen till detta är följande:
Försäkringsvillkoren för TFA fastställs för varje år efter
förhandlingar mellan parterna bakom avtalet.
Försäkringsvillkoren för ett år gäller därefter för de skador
som inträffar under detta år. TFAs skadebegrepp och
bevisregler har under alla år stämt överens med
arbetsskadeförsäkringen. Likaså har reglerna för
ersättningar i tillämpliga delar harmoniserats med reglerna
i LAF. Genom detta har försäkringens kostnader för
skadereglering och administration kunnat hållas på en
rimlig nivå.
Premien för trygghetsförsäkringen under gångna år har
beräknats på grundval av den kostnadsfördelning som har
gällt mellan LAF och TFA. Därvid har LAF i princip täckt
de skadades inkomstförluster och vårdkostnader. Från TFA
har i huvudsak lämnats ersättning för s k ideell skada, dvs
sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt.
Premien på TFA har därvid fastställts bl a på grundval av
beräknade kostnader för skadereglering och
administration. Nödvändig reservavsättning har gjorts för
inträffade men ännu icke anmälda skador. Vid fastställande
av tidigare års premier har funnits anledning att anta att
kostnadsfördelningen mellan LAF och TFA skulle komma
att förändras med retroaktiv tillämpning.
Som anges i betänkandet ''Begreppet arbetsskada'' har
försäkrad som anmäler en arbetsskada efter en lagändring
och som får avslag på sin anmälan grundat på en bedömning
som gjorts enligt den nya lagens regler möjlighet, om
skadan inträffat före lagändringen, att vända sig till
trygghetsförsäkringen med sitt ersättningsanspråk. AMF
trygghetsförsäkring bli därmed skyldig att pröva skadan i
enlighet med de för skadeåret gällande, och därmed
gynnsammare, villkoren.
En erfarenhet vid tillämpningen av LAF och TFA är bl
a att försäkrade ofta anmäler en arbetsskada först lång tid
efter det att skadan inträffat eller för första gången givit sig
till känna. Detta gäller i första hand sjukdomar för vilka
sambandet med arbetet inledningsvis inte framstår som så
klart. Av tillgänglig statistik går inte att beräkna hur
omfattande denna ''eftersläpning'' är. Det rör sig i dessa
sammanhang dock inte om någon marginell företeelse.
Man kan alltså förvänta sig att ett avsevärt antal
försäkrade kommer att vända sig till AMF
trygghetsförsäkring med krav på ersättning för äldre skador
vilka ej godkänts efter en prövning efter de nya strängare
reglerna i LAF. Detta kan komma att innebära en avsevärd
övervältring av kostnader på trygghetsförsäkringen.
Förutom ökade skadekostnader för att täcka de skadades
inkomstförluster tillkommer även behovet av en utökad
administration för att på nytt, men enligt äldre, pröva de
anmälningar som med hänvisning till de nya reglerna
avslagits enligt LAF.
Detta kommer att på ett allvarligt sätt förändra de
ekonomiska förutsättningarna. Under förutsättning att
avtalet om TFA består kan ökade skadereserver tillgodoses
genom att parterna bakom avtalet beslutar om höjning av
premien.
Aktuarierna inom trygghetsförsäkringen har räknat
fram att den totalt ökade kostnaden för övervältringen på
trygghetsförsäkringen rör sig om upp mot 20 miljarder.
Denna kostnadsökning skall trygghetsförsäkringen
tvingas att täcka med en höjd premie enligt nuvarande
uppdragsavtal mellan arbetsmarknadens parter. Jag anser
det totalt aningslöst att i nuvarande konjunktur och
kostnadsläge ålägga arbetsmarknaden en sådan
kostnadsbörda, varför propositionens
övergångsbestämmelser med anledning av eventuella
ändringar i nuvarande förhållande bör avslås och omarbetas
i sin helhet.
Ikraftträdandetidpunkten
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993.
Äldre bestämmelser skall gälla för skador som inträffat före
detta datum och som anmälts till försäkringskassan senast
den 30 juni 1993.
Gängse teknik vid val av övergångsbestämmelser inom
socialförsäkringen har varit att den lagstiftning som gällde
vid skadetillfället skall tillämpas vid bedömningen av en
skada, detta oavsett när anmälan görs. Den föreslagna
övergångsregeln bryter mot denna tidigare princip. Valet av
regler för bedömning av skador som inträffat före
ikraftträdandet kommer, enligt förslaget, att bestämmas av
tidpunkten för anmälan.
Den föreslagna övergångsregeln innebär alltså att
lagstiftaren, ensidigt och retroaktivt, upphäver sitt eget
åtagande beträffande försäkringsskyddet vid arbetsskada
och i stället överför det ekonomiska ansvaret på
arbetsmarknadens parter.
Detta är för mig en arbetsordning över lagstiftningsväg
som måste tillbakavisas såväl ur rättssäkerhetssynpunkt för
den enskilde, likställighetssynpunkt som ansvarskännande
för samhällsekonomin.
Arbetsskadeförsäkringen i sin nuvarande form av
trygghetsförsäkringarna har medfört att
skadeståndsanspråk mot arbetsgivarna på grund av
arbetsskada inte förekommer. Med en försämrad
arbetsskadeförsäkring och ett urholkat avtal om
trygghetsförsäkring finns det risk för en utveckling där
arbetstagarnas organisationer tvingas väcka
skadeståndsanspråk mot arbetsgivarna. Vad detta skulle
leda till för arbetsron och den svenska modellen på
arbetsmarknaden går inte att överblicka.
Ikraftträdandet för eventuella förändringar måste enligt
min mening ske med lång framförhållning så att
trygghetsförsäkringarna kan anpassas till ändrade
förutsättningar och alla skador/sjukdomar som inträffat
före detta datum oavsett anmälnings- och yppandedag
måste ersättas enligt tidigare bestämmelser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår proposition 1992/93:30 i sin helhet.