med anledning av prop. 1992/93:30 Ändring av begreppet arbetsskada
Regeringens proposition
I propositionen föreslår regeringen att bestämmelserna i
lagen om arbetsskadeförsäkring ändras så att:
1. kravet på visad skadlighet hos en arbetsmiljöfaktor
höjs från sannolikhet till hög grad av sannolikhet,
2. kravet på orsakssamband mellan skadlig inverkan i
arbetet och den försäkrades skada skärps så att samband
skall anses föreligga endast om övervägande skäl talar för
det,
3. de nya reglerna träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre
lag tillämpas för skador som inträffat före den dagen och
som anmälts till allmän försäkringskassa senast den 30 juni
1993.
Ny Demokratis uppfattning
Få människor i Sverige förstår vidden av de problem den
svenska arbetsskadeförsäkringen innebär. Den saknar
motstycke i andra länder. I grova drag ligger det till på
följande sätt:
Varje år anmäls uppåt 200 000
arbetsskador -- 1988 anmäldes 260 000
-- varav nästan 90 % godkänns. Ca 80 000
personer har f n
ersättning till 100 %
av sin sjukpenninggrundande inkomst för all framtid.
Nuvärdet av de framtida utbetalningarna försäkringskassan
redan beviljat uppgår till i storleksordningen 100 miljarder,
dvs i klass med vad hela sjukvården kostar under ett år!
Systemet har med andra ord resulterat i framtida åtaganden
på 20 000
kronor per skattebetalare. Arbetsskadeförsäkringen
kostar staten uppåt 13 miljarder enbart i år. Detta system
har under många år fortsatt att rulla på utan att någon har
vågat göra något.
Finansieringen skall ske via arbetsgivaravgifter, men de
räcker inte till på långt när. Staten tar in 7 miljarder, betalar
ut 13 och ökar således på det stora underskottet med
ytterligare 6 miljarder per år i arbetsskadefonden.
Budgetunderskottet ökar, staten måste låna till
utbetalningarna, räntan stiger, ekonomin hämmas,
arbetslösheten ökar.
Trots att drygt 8 miljarder förs över från
delpensionsfonden till arbetslivsfonden kommer
arbetsskadefondens underskott ändå att snabbt närma sig
20 miljarder.
Vi har f.n. en sådan lagstiftning och praxis att så gott som
varje anmäld skada eller sjukdom godkänns som en
arbetsskada. Bevisregeln är sådan att nästan inga konkreta
belägg krävs för att skadan skall betraktas som en
arbetsskada. Tvärtom säger den nuvarande lagen att den
anmälda skadan är en arbetsskada såvida inte ''betydligt
starkare skäl talar emot det''. Skadan anses således vara en
arbetsskada även om starka skäl talar emot! Och
arbetsgivaren har ingen möjlighet att invända.
Som om detta inte vore nog. Vid beräkningen av
livräntorna kan livränteersättningen bli betydligt högre än
vad en normal årslön är. Detta uppmuntrar verkligen inte
den arbetsskadade att försöka rehabilitera sig och
återvända till arbetslivet.
Det kommer säkerligen att dröja många år innan
arbetsskadeförsäkringen kan ses över på nytt, och systemet
är trögrörligt eftersom det handlar om beviljande av
livräntor på åtskilliga år framåt i tiden. Kraftfulla åtgärder
krävs nu. Följande måste göras:
Ny Demokratis förslag
Strama upp definitionen på arbetsskada ytterligare. I
propositionen föreslås att lagen formuleras om så att
arbetsskada skall anses föreligga ''om övervägande skäl
talar för det'', inte som nu ''om inte övervägande skäl talar
emot det''. Detta är ett steg i rätt riktning men inte
tillräckligt. En ytterligare skärpning av bevisregeln eller en
lista på sjukdomar som bör godkännas vore bättre.
Förebilder till en sådan lösning finns i många andra
länder.Tag bort färdolycksfallen ur
arbetsskadeförsäkringen. Dessa har inte direkt med arbetet
att göra, och arbetsgivaren kan inte påverka risken för den
enskilde. Alla har redan ett fullgott skydd genom den
allmänna försäkringen.Inför samma ersättningsnivåer
som finns i lagen om allmän försäkring (AFL). Det är en
förlegad syn att vissa sjukdomar skall behandlas sämre eller
bättre än andra när det gäller inkomstersättningen.
Dessutom skall man uppmuntra de arbetsskadade till aktiv
rehabilitering genom en högre ersättningsnivå än vid
passivitet. Staten sparar miljarder om viljan till
rehabilitering ökar.Gör om beräkningen av livräntorna
så att de bättre svarar mot en normal och skälig inkomst.
Idag kan man dubbeljobba en kortare tid och sedan i
extremfall få livslång livränta beräknad på dubbel lön.
Privatisera försäkringen. På samma sätt som vi måste göra
om våra kedjebrevspensioner, måste vi införa raka rör
mellan inbetalningar och utbetalningar till
arbetsskadesystemet. Idag göms skyhöga kostnader i
enhetliga avgifter utan möjlighet för det enskilda företaget
att påverka kostnaden. Definitionen på arbetsskada och
nivån på ersättningen måste utformas på ett sätt så
försäkringen går att privatisera. Genom en privatisering
införs en vilja och ett ansvar för att systemet skall gå ihop,
något som saknas idag.
Man måste givetvis vara klar över att det finns
arbetstagare som genom olycksfall och annat skadar eller
invalidiserar sig i arbetet. Det finns också människor med
tunga ensidiga arbeten som sliter ut sig i förtid. Det är
rimligt att dessa får en extra ideell ersättning.
Men det finns också en mängd sjukdomsbesvär som inte
har särskilt mycket med arbetet att göra och många
överutnyttjar det alltför generösa systemet vars kostnader
skattebetalarna ytterst får stå för.
Det är viktigt att arbetsmarknadens parter rättar sig
efter de ändringar som riksdagen fattar beslut om. Om
några parter skulle komma överens om generösare regler
skulle det leda till icke-acceptabla orättvisor på
arbetsmarknaden. Lika fall bör behandlas lika.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att definitionen på arbetsskada
stramas upp ytterligare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att färdolycksfallen tas bort ur
arbetsskadeförsäkringen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att införa regler om
inkomstersättning som överensstämmer med reglerna i
lagen om allmän försäkring (AFL),
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att arbetsskadade som
anstränger sig för att återvända till arbetet genom att gå på
rehabilitering får ersättning vid 90-procentsnivån,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att beräkningen av livräntorna
görs om för att bättre svara mot faktisk inkomst,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att privatisera
arbetsskadeförsäkringen.
Stockholm den 17 november 1992
Ian Wachtmeister (nyd)
Leif Bergdahl (nyd)