Den 2 september 1990 ratificerade Sverige
barnkonventionen, utan att reservera sig på någon punkt.
Sten Andersson skriver i förordet till UD informerar
1990:6: ''Därmed har vi åtagit oss att garantera dessa
rättigheter för alla barn och ungdomar i vårt eget
land. Vi har också åtagit oss att verka för respekt och
främjande av rättigheter internationellt.''
Under den senaste tiden kan man konstatera att svenska
myndigheter gjort en allt snävare tolkning av
barnkonventionen med hänvisning till att Sverige ''endast
har vissa förpliktelser gentemot barn, som är flyktingar eller
asylsökande''. Man stöder sig på artikel två som säger att
konventionsstaterna ''skall respektera och tillförsäkra varje
barn inom dess jurisdiktion de rättigheter (domsrätt,
lagskipning), som anges i denna konvention, utan åtskillnad
av något slag''.
Olika uppfattningar råder i dag om hur denna artikel
skall tolkas. Lars H Gustavsson, barnläkare och Rädda
barnens representant vid förhandlingarna om
barnkonventionen i Genève, säger att ''det viktiga var att
varje barn, oberoende av var det fanns och vilken status det
ägde, garanterades sina grundläggande mänskliga
rättigheter, nämligen de rättigheter som stadfästes i
konventionen''.Att regeringen erkänner att
barnkonventionen är tillämplig även för de asylsökande
barnen.Att flyktingbarn på förläggningarna får adekvat
hälso- och sjukvård samt rehabilitering (inbegriper
lekmöjligheter).Att barns yttranderätt i asylländerna
garanteras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillämpningen av
barnkonventionen i samband med asylärenden.