Det måste bli enklare att avvisa och utvisa kriminella
utländska medborgare från Sverige. Sverige har sedan länge
varit intressant för såväl enskilda som grupper av
kriminella. Det senaste tillskottet är den ryska maffian som
är på god väg att etablera sig här i landet. I Helsingfors har
den redan fått en stark bas. Problemet med utländska
brottslingar riskerar att bli ohanterbart för svenska
myndigheter.
Det började redan på 50-talet
Sedan mitten av 1950-talet har kriminaliteten ökat
enormt i Sverige. Samtidigt har den blivit allt grövre.
Den negativa brottsutvecklingen har inte ett svenskt
ursprung, utan har s.a.s. importerats. Man skulle kunna tala
om importberoende kriminalitet. Brottsligheten består av
två huvudtyper, dels handlar det om varor, i form av
narkotika, dels om personer i form av utlänningar som
ägnar sig åt kriminalitet.
Politikerna har hittills främst uppmärksammat den ena
sidan av problemet, nämligen narkotikan. Straffen för
narkotikabrott har höjts i takt med att medvetenheten ökat.
Det konsekventa ingripandet och de hårda straffen har visat
sig ha en betydande brottsavhållande effekt.
Marknadsföringen av narkotika och narkotikamissbruket
har ökat i mindre omfattning än man befarade. Dock är den
totala brottsligheten som har samband med narkotika på
tok för hög.
Men om man kan säga att riksdagen genom att höja
straffskalan och domstolarna genom att skärpa straffen och
även använda den övre delen av straffskalan, vilket är
mycket ovanligt och i princip endast sker för
narkotikabrott, har ingripit resolut mot alla former av
narkotikabrott så gäller motsatsen i fråga om utlänningar
som begår brott i Sverige. Det mest verksamma medlet mot
utbredningen av utlänningars brottslighet används knappast
alls.
Att utvisa en utlänning som begår brott i Sverige är
mycket effektivt eftersom brottslingen därigenom
förhindras fortsätta med sin brottsliga verksamhet, skapa
nya brottsoffer eller orsaka lidande här i landet.
Det finns ett samband mellan narkotika och utlänningar.
Statistik från Brottsförebyggande rådet, BRÅ, visar att när
det gäller ringa narkotikabrott, finns en överrepresentation
för utlänningar i fråga om grova narkotikabrott.
Utlänningar begår också betydligt fler brott totalt sett än
man har anledning att förvänta sig om man ser till
befolkningsandelen. Statistiskt har det exempelvis för 1988
uttryckts så av Statistiska centralbyrån, SCB, att utländska
medborgare svarade för 15 procent av brotten i Sverige,
trots att de bara utgjorde fem procent av befolkningen.
Det är ett sedan länge känt faktum att utlänningar och
även invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken.
Antalet utländska medborgare trefaldigades i
brottsstatistiken mellan 1955 och 1976. Utlänningar lagförs
tre gånger så ofta som svenskar. Som regel är
utlänningarnas brottslighet av grövre art. Det finns enligt
SCB ett påtagligt inslag av utländska medborgare bland
dem som lagförs för allvarligare brott, och en grupp mycket
belastade utländska medborgare visar en hög grad av
kriminell aktivitet.
I en kartläggning av våldtäktsbrotten från
justitiedepartementet (Ds 1991:3) konstateras att det är helt
klart att andelen utländska gärningsmän är hög bland dem
som lagförts för våldtäkt och på det viset har det f ö varit
mycket länge. Sedan år 1975 har således andelen utländska
gärningsmän av de som lagförts pendlat mellan 26 och 41
procent. För år 1988 gäller t ex att 37 procent av de lagförda
gärningsmännen var utländska medborgare.
Andra brott med klar överrepresentation är mord och
dråp, grov misshandel, stöldbrott (rån men också snatteri),
narkotikabrott och varusmuggling (narkotikasmuggling).
Återfall i brott är betydligt vanligare bland utlänningar än
svenskar.
Påföljdsstatistiken visar också att fängelse och böter är
något vanligare bland utländska medborgare än bland
svenska medborgare medan skyddstillsyn och
åtalsunderlåtelser i stället är något mindre vanligt bland
utländska medborgare. En liknande bild, dvs. små
skillnader, framträder när den ådömda fängelsestrafftidens
längd jämförs. Den lilla statistiska skillnaden förklaras av
att de utländska medborgarna i regel är något äldre,
återfallsförbrytare samt att deras brottslighet är något
grövre.
Omvänd rasism
Å andra sidan tycks det vara så att utlänningar döms till
fängelse i mindre utsträckning och att strafftidens längd
bestäms till kortare tid än vad man med hänsyn till
utlänningarnas tydliga överrepresentation bland de grövre
brotten hade haft anledning att räkna med.
Det tycks vara fråga om ett slags omvänd rasism om man
ser det från rättvisesynpunkt, dvs att lika fall skall bedömas
lika, som innebär att man gynnar utlänningar men
missgynnar svenskar.
Bilden av den omvända rasismen blir tydligare om man
utgår från utvisningsstatistiken. 1990 dömdes 29 168
utländska medborgare för brott men bara 375 utvisades.
Domstolarnas oförmåga att utvisa kan inte förklaras av
någon annan omständighet än att man tar större hänsyn till
brottslingarna, utländska medborgare, än brottsoffren,
svenska medborgare. Risken för återfall i brott är påtaglig,
men den struntar man i. Det här är inget annat än rasism,
en rasism som gynnar utlänningar men drabbar svenskar.
En sak som lagstiftaren, politikerna och domstolarna
helt har glömt bort är vilka krav som är rimliga att ställa på
utlänningar i Sverige.
Är det rimligt att tolerera att utlänningar begår
jämförelsevis fler och grövre brott än svenskar? Är det
rimligt att tolerera att utlänningar begår jämförelsevis lika
många brott som svenskar? Eller bör man bara kunna
acceptera att utlänningar begår jämförelsevis färre brott än
svenskar?
Självfallet är inga brott den rimliga eller acceptabla
nivån, såväl för svenskar som för utlänningar. Men här
handlar det om en relativ jämförelse mellan utlänningar och
svenskar.
Svaret bör vara självklart. Just med hänsyn till
egenskapen utlänning bör man kunna kräva färre brott och
självfallet inte acceptera en högre brottslighet bland
utlänningar.
Det går emellertid att väsentligt minska utlänningars
kriminalitet i Sverige. Medlen är enkla och lättbegripliga,
även för en brottsbenägen utlänning:
Använd möjligheten till utvisning vid brott i större
utsträckning än för närvarande!
Döm utländska gärningsmän till längre fängelsestraff!
Detta kan uppnås genom en ändring i 29 kap
brottsbalken om straffmätning som går ut på att det skall
anses som en försvårande omständighet om brottet begåtts
av en utlänning och gärningen antingen utgör ett led i
upprepad eller organiserad brottslighet eller får anses
innebära ett missbruk av samhällets eller allmänhetens
förtroende.
Åtgärderna kommer att ge en positiv brottsavhållande
effekt. Det visar exemplet med det konsekventa
strafftänkandet inom narkotikaområdet. Allmänprevention
har effekt. Brott som begås av utlänningar kommer att
minska. Det kommer att gynna de svenska brottsoffren,
särskilt kvinnorna -- våldtäktsoffren.
Utvisning måste också kunna komma till användning vid
ett enstaka mindre allvarligt brott, t ex ett snatteri, men i
vart fall vid upprepade brott av mindre allvarlig
beskaffenhet.
Det sagda innebär ändringar i 4 kap 7 § utlänningslagen.
Men även 10 § i samma kapitel som innehåller vissa
begränsningsregler för utvisning på grund av brott måste
ändras. Ändringar kan göras i tidsbegränsningsreglerna.
Kraven för utvisning kan sänkas från synnerliga skäl till en
väsentligt lägre nivå. I fråga om flyktingar kan brottsnivån
sänkas betydligt. Dessutom kan verkställighetsreglerna
behöva ändras.
Syftet med ändringarna i utlänningslagen är att betydligt
fler utlänningar som begår brott i Sverige skall utvisas. Ett
delmål kan sättas upp som går ut på att minst hälften av de
utlänningar som begår brott skall bli föremål för utvisning
inom en tvåårsperiod eller i början av 1995. För att nå dit
krävs snabba lagändringar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i utlänningslagstiftningen att väsentligt fler
utlänningar som begår brott kan utvisas än vad som sker för
närvarande,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i strafflagstiftningen att den omvända rasismen som
gynnar utländska gärningsmän motverkas, vilket
exempelvis kan åstadkommas genom en ändring i 29 kap.
brottsbalken om straffmätning vilken går ut på att det skall
anses som en försvårande omständighet om brottet begåtts
av en utlänning och gärningen antingen utgör ett led i
upprepad eller organiserad brottslighet eller får anses
innebära ett missbruk av samhällets eller allmänhetens
förtroende,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utlänningslagstiftningen
ändras så att utvisning även kan komma till användning vid
upprepade eller flera brott av mindre allvarlig beskaffenhet,
exempelvis några snatterier,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ändring i 4 kap. 7 §
utlänningslagen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ändring i 4 kap. 10 §
utlänningslagen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ändring i
utlänningslagen att öka möjligheten att utvisa flyktingar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändringar i
verkställighetsreglerna så att möjligheten att verkställa
utvisningar ökar,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att sätta upp ett delmål för att
öka antalet utvisningar på grund av brott, vilket går ut på
att minst hälften av de utlänningar som begår brott skall bli
föremål för utvisning inom en tvåårsperiod eller i början av
1995.
Stockholm den 20 januari 1993
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Ulf Eriksson (nyd)
Richard Ulfvengren (nyd)
John Bouvin (nyd)
Harriet Colliander (nyd)
Arne Jansson (nyd)