Motion till riksdagen
1992/93:Sf616
av Ingbritt Irhammar och Pär Granstedt (c)

Skärpta straff vid människosmuggling


Varje flyktingström har sin bakgrund i tragiska
människoöden. Att människor söker tillflyktsorter undan
förföljelse i Kurdistan eller blodiga krig i Bosnien och
Somalia är naturligt. Det är den ekonomiskt välbärgade och
demokratiska delen av världens självklara skyldighet att
hjälpa dessa människor.
Vi kan genom olika insatser skapa förutsättningar till ett
värdigt liv på platsen eller vi kan ge människor ett skydd
undan förtrycket. Det senare förutsätter att den rika
världens länder samarbetar och fördelar mottagandet av
flyktingar mellan länderna.
Sverige har i sin invandrarpolitik utgått från en
humanistisk grundsyn, att hjälpa människor på flykt undan
krig och förföljelse. För att rättssamhället skall fungera på
området krävs en balans mellan resurser för mottagandet
och antalet flyktingar. Om inte en sådan balans finns
fungerar inte den individuella prövningen.
Man säger ofta att den viktigaste delen av ett lands
flyktingpolitik är signalpolitik. Den svenska
flyktingpolitiken har utomlands haft ett gott renommé av att
vara generös. Trots detta finns naturligtvis restriktioner och
varje fall bedöms på sina egna grunder.
Grundtanken är att de som inte uppfyller
utlänningslagens kriterier skall avvisas eller utvisas. Vid en
avvisning/utvisning finns ofta en oroande faktor om
flyktingarnas behandling vid hemkomsten. Den flyende har
dessutom ofta offrat sina sista ägodelar på resan och den nya
starten i det nya landet.
Mot den här redovisade bakgrunden är den ökade
människosmugglingen ett av de mest cyniska och inhumana
brotten bland brott. Människohandlarna sätter många
människors hälsa och liv på spel för ekonomisk vinnings
skull. Inte minst de redovisade förhållandena under resorna
visar att man inte behandlar flyktingarna som fullvärdiga
medmänniskor.
Sverige måste sända en klar signal till människor som
bedriver detta cyniska spel att det inte accepteras. Det torde
vidare vara fullt förenligt med den s k
proportionalitetsprincipen att höja straffskalan för
människosmuggling. Strafflatituden på fängelse upp till två
år överensstämmer på långt när inte med den allmänna
rättsuppfattningen.
I dagsläget medger inte den svenska lagstiftningen att
brottsredskapet förverkas vid människosmuggling.
Däremot kan brottsredskap som använts vid brott mot lagar
i Brottsbalken förverkas enligt dess 36 kap. Samma gäller
vid brott mot rattfyllerilagstiftningen. Vi anser därför att
förverkandemöjligheter av brottsredskapet vid
människosmuggling också bör vara möjligt.
Vi är medvetna om att det finns argument mot en sådan
lagstiftning. Det har framförts att detta skulle drabba de
ombordvarande flyktingarna. Erfarenheter från en sådan
lagstiftning finns emellertid bl a från Spanien. Det kan
därför vara skäl att regeringen snabbutreder
konsekvenserna av förverkandelagstiftning i andra länder,
innan man lägger förslag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en skärpning av straffskalan för
människosmuggling,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
förverkandereglerna av brottsverktygen vid
människosmuggling.

Stockholm den 22 januari 1993

Ingbritt Irhammar (c)

Pär Granstedt (c)