Varje flyktingström har sin bakgrund i tragiska människoöden. Att människor söker tillflyktsorter undan förföljelse i Kurdistan eller blodiga krig i Bosnien och Somalia är naturligt. Det är den ekonomiskt välbärgade och demokratiska delen av världens självklara skyldighet att hjälpa dessa människor.
Vi kan genom olika insatser skapa förutsättningar till ett värdigt liv på platsen eller vi kan ge människor ett skydd undan förtrycket. Det senare förutsätter att den rika världens länder samarbetar och fördelar mottagandet av flyktingar mellan länderna.
Sverige har i sin invandrarpolitik utgått från en humanistisk grundsyn, att hjälpa människor på flykt undan krig och förföljelse. För att rättssamhället skall fungera på området krävs en balans mellan resurser för mottagandet och antalet flyktingar. Om inte en sådan balans finns fungerar inte den individuella prövningen.
Man säger ofta att den viktigaste delen av ett lands flyktingpolitik är signalpolitik. Den svenska flyktingpolitiken har utomlands haft ett gott renommé av att vara generös. Trots detta finns naturligtvis restriktioner och varje fall bedöms på sina egna grunder.
Grundtanken är att de som inte uppfyller utlänningslagens kriterier skall avvisas eller utvisas. Vid en avvisning/utvisning finns ofta en oroande faktor om flyktingarnas behandling vid hemkomsten. Den flyende har dessutom ofta offrat sina sista ägodelar på resan och den nya starten i det nya landet.
Mot den här redovisade bakgrunden är den ökade människosmugglingen ett av de mest cyniska och inhumana brotten bland brott. Människohandlarna sätter många människors hälsa och liv på spel för ekonomisk vinnings skull. Inte minst de redovisade förhållandena under resorna visar att man inte behandlar flyktingarna som fullvärdiga medmänniskor.
Sverige måste sända en klar signal till människor som bedriver detta cyniska spel att det inte accepteras. Det torde vidare vara fullt förenligt med den s k proportionalitetsprincipen att höja straffskalan för människosmuggling. Strafflatituden på fängelse upp till två år överensstämmer på långt när inte med den allmänna rättsuppfattningen.
I dagsläget medger inte den svenska lagstiftningen att brottsredskapet förverkas vid människosmuggling. Däremot kan brottsredskap som använts vid brott mot lagar i Brottsbalken förverkas enligt dess 36 kap. Samma gäller vid brott mot rattfyllerilagstiftningen. Vi anser därför att förverkandemöjligheter av brottsredskapet vid människosmuggling också bör vara möjligt.
Vi är medvetna om att det finns argument mot en sådan lagstiftning. Det har framförts att detta skulle drabba de ombordvarande flyktingarna. Erfarenheter från en sådan lagstiftning finns emellertid bl a från Spanien. Det kan därför vara skäl att regeringen snabbutreder konsekvenserna av förverkandelagstiftning i andra länder, innan man lägger förslag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en skärpning av straffskalan för människosmuggling,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om förverkandereglerna av brottsverktygen vid människosmuggling.
Stockholm den 22 januari 1993 Ingbritt Irhammar (c) Pär Granstedt (c)