Invandrare och kostnadsansvaret mellan stat och kommun

De ökade socialbidragskostnaderna för gruppen äldre
invandrare utan svensk pension samt för vissa andra
grupper flyktinganhöriga är en icke oväsentlig kostnad i en
för kommunerna i övrigt svår ekonomisk situation.

För denna grupp s.k. anknytningsärenden (under 1991
utgjorde dessa 21 230 
personer) får kommunerna, i stort sett, ingen
ersättning från staten vad gäller kostnader för utgivet
socialbidrag.

Visserligen infördes den s.k. 2-årsregeln i samband med
generalschablonens införande 1991. Denna innebär att en
kommun får statsbidrag för anknytningar som ansöker om
tillstånd inom två år från den dag huvudmannen mottogs i
kommunen.

Det måste dock påpekas att denna regeländring ej
ändrat tidigare förhållande. Ett exempel på detta är att av
151 anhöriga utanför kärnfamiljen som under 1991 kommit
till Uppsala endast ett 10-tal uppfyllt 2-årsregeln.

I en undersökning av mottagna flyktingar och
invandrare under åren 1989, 1990 och 1991 i en av
kommundelarna i Uppsala konstaterades att man i endast
hälften av fallen erhållit någon ersättning från staten.
Samtidigt kunde också konstateras att
anknytningsärendena i det långa loppet är de mest
kostsamma ur socialbidragssynpunkt på grund av att de
uppvisar den längsta bidragstiden. Skälen till detta är att de
aktuella personerna har en relativt hög ålder och/eller har
en låg teoretisk utbildning.

I dagens arbetsmarknadssituation och även i ett längre
perspektiv får man kallt räkna med att denna grupp
lågutbildade och äldre invandrare kommer att vara
beroende av socialbidrag under mycket långa tider.
Troligen, i många fall, livslångt med tanke på de nya
reglerna om rätten till folkpension.

I den minst sagt bistra kommunalekonomiska
verkligheten är statens bristande ansvarstagande för
gruppen anknytningsärenden mycket olycklig. Den
ekonomiska belastningen för kommunerna blir dessutom
ojämn eftersom vissa kommuner med hög invandrartäthet
bär en större börda än andra.

De ökade kostnaderna är speciellt kännbara i en
situation då stora besparingar måste göras inom den
kommunala sektorn. Därmed kan konstateras att andra
sektorer som t.ex. barnomsorg, skola och äldrevård
drabbas ekonomiskt.

I flera kommuner blir vissa redan hårt slitna
bostadsområden med en kombination av hög
invandrartäthet och omfattande social problematik speciellt
berörda av de ökade kostnaderna.

I sammanhanget måste också nämnas att det, precis som
Daniel Tarschys påpekat i en tidigare motion om rätten till
folkpension, finns en tydlig tendens att ökade kommunala
utgifter för invandrare underblåser utlänningsfientliga
strömningar.

Av detta skäl är det särskilt viktigt att svensk
flyktingpolitik, i så stor utsträckning som möjligt, bygger på
en gemensam, statlig finansiering.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att den
parlamentariska kommitté som skall se över
invandrarpolitiken utreder frågan om ansvarsförhållandet
mellan staten och kommunen vad gäller
anhöriginvandringen.

Stockholm den 21 januari 1993

Björn Kaaling (s)

Birgitta Dahl (s)

Ingrid Andersson (s)

Gunnar Thollander (s)