Statens invandrarverks system med s.k.
förtroendeläkare har under senare tid allt oftare
uppmärksammats och kritiserats.
Förtroendeläkarnas huvuduppgift är att granska de intyg
som andra läkare utfärdat i samband med
utvisningsärenden. Många gånger åberopar
utvisningshotade flyktingar hälsoskäl eller skador som
uppges vara resultatet av övergrepp och tortyr i hemlandet
som argument för att utvisning ej skall ske. Det finns
naturligtvis en risk att sådana läkarintyg ibland är
tvivelaktiga. Förtroendeläkaren skall då granska intygen
och avge ett eget omdöme.
Men ett stort antal rapporter under senare år tyder på att
systemet inte fungerar på det sätt som avses. I flera fall har
förtroendeläkaren funnit att även mycket svårt sjuka
flyktingar i verkligheten är ganska friska och mycket väl kan
avvisas. I ett fall underkände SIV:s förtroendeläkare intyg
från tio andra läkare -- efter endast ett kort
sammanträffande med den berörda personen, en 23-åring
från Bangladesh som vårdades vid Akademiska sjukhuset i
Uppsala. Redogörelser för en rad incidenter av detta slag
har under hösten 1992 återfunnits i bl.a. Upsala Nya
Tidning, Dagen, Sydsvenska Dagbladet och Aftonbladet.
Exemplen är så många att de förefaller bilda ett mönster.
Advokater, flyktingorganisationer, Röda korset m.fl. --
liksom också många läkare, däribland Läkarförbundets
ordförande -- har gett uttryck för förvåning och kritik med
anledning av de uppgifter som framkommit. Sjukhusläkare
från ett flertal sjukhus i landet har begärt att systemet med
förtroendeläkare avskaffas och att de berörda personernas
läkarlegitimationer om nödvändigt dras in. Vid
länssjukhuset i Jönköping har sjukhuspersonalen försökt
göra motstånd när polisen, efter beslut i SIV grundat på en
förtroendeläkares bedömning, försökt ta sig in för att avvisa
en sjuk flykting. Andra läkare har i debatten uttryckt
uppfattningen att många förtroendeläkare bryter mot
läkaretiken.
Grundproblemen förefaller vara två:
För det första skall förtroendeläkaren normalt inte
sammanträffa med den asylsökande. Hans eller hennes
uppgift är endast att bedöma andra läkares intyg. Därför
kan inte heller hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
granska förtroendeläkarens beslut, eftersom han eller hon
endast gjort en administrativ bedömning och inte en
medicinsk.
För det andra säger socialstyrelsens anvisningar att det
räcker att en person är i transportabelt skick, dvs. överlever
själva transporten, för att avvisning skall kunna ske. Med
dagens teknik är det naturligtvis möjligt att transportera
även personer med mycket allvarliga sjukdomar eller
skador. Den bedömning av möjligheten att ge en avvisad
sjuk person adekvat vård efter hemkomsten som SIV enligt
egen uppgift försöker göra är naturligtvis i många fall högst
osäker. Den blir knappast mindre osäker om grunden för
bedömningen är ett utlåtande om vederbörandes
hälsotillstånd från en läkare som aldrig sett flyktingen i
fråga.
Detta torde också innebära att de läkare som faktiskt
undersökt flyktingen och förtroendeläkaren i praktiken ofta
uttalar sig om helt olika saker -- det faktiska
hälsotillståndet, respektive möjligheten att trots detta
genomföra en avvisning. Den avsedda granskningen av
läkarintyg får alltså vika för en allmän bedömning av
flyktingens utsikter att överleva en förflyttning.
Det är inte orimligt att Statens invandrarverk har ett
system för att granska läkarintyg. Men de regler som styr
dagens system måste skyndsamt ses över för att förtroendet
för verksamheten skall kunna återupprättas. Som särskilt
viktigt framstår att förtroendeläkarna måste träffa de
personer de uttalar sig om och att de, som en konsekvens av
detta, kan ställas till ansvar för sina bedömningar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förtroendeläkarnas roll.