med anledning av prop. 1992/93:30 Ändring av begreppet arbetsskada
I propositionen tas upp förslag om att det skall bli
svårare att bevisa arbetsskador. Alla sjukdomar i rygg,
muskler, leder och psyke ska beläggas med högre beviskrav.
Psykiska och psykosociala skador kommer
fortsättningsvis att få en mycket hård bedömning, och
patienter med sådana skador har exklusivt märkts ut i
lagstiftningen som en pariagrupp. Problem som
uppkommer av företagsnedläggelse, arbetstvist, bristande
uppskattning av arbetsinsatser samt vantrivsel med jobb
och kamrater ska inte betraktas som arbetsskada.
Det är en högre grad av bevisföring som ska tillämpas
efter den 1 januari 1993. I lagen ska införas en passus som
säger att ett samband mellan arbetets art och skadan ska
anses föreligga bara när övervägande skäl talar för detta.
Den nuvarande regeln, som bland annat tar hänsyn till
individer med större mottaglighet och skörhet, försvinner
och ersätts med vad vi vill kalla ett högre friskhetskrav.
Ingen lagändring
Ytligt sett handlar det om att ändra arbetsmiljöfaktorn
från ''sannolikt'' till en ''hög grad av sannolikhet''. Det
kommer inte längre att räcka med att människor har utsatts
för en skadlig arbetsmiljö. Det måste också ledas i bevis att
man utsatts för detta i tillräcklig omfattning. Vänsterpartiet
anser att denna hårdnande inställning är felaktig. Vi menar
att när sannolikheten för en arbetsmiljöfaktor har
konstaterats ska skadlighetsbedömningen se till individens
mottaglighet etc. Om lagändringen går igenom medför den
att den personliga ''mottagligheten'' får en kraftigt
reducerad betydelse.
De arbetsskador som kommer att omfattas av den ökade
bevisbördan är också de som mest drabbar kvinnor och som
uppstår på arbetsplatser med den sämsta miljön. Det gäller
framför allt belastningsskador i muskler och skelett. Det
kommer att resultera i att den vinst som nu görs på
arbetsskadeförsäkringen får betalas igen -- både i mänskligt
lidande och som ökade kostnader när det gäller sjukvård
och sjukpensioneringar.
Vänsterpartiet anser också att regeringen frångår en
rättspraxis inom socialförsäkringsområdet när man ger
lagen en retroaktiv verkan. Det blir tidpunkten för anmälan
av skada som blir avgörande och inte när skadan inträffar.
Vänsterpartiet anser att detta förfarande kommer att verka
negativt från rättssäkerhetssynpunkt.
Det finns många förändringar som kan göras på
arbetsskadeområdet och som kan leda till en ökad
rehabiliteringsinriktning. Att börja ett förändringsarbete
med att försvåra möjligheterna att få beteckna en sjukdom
som arbetsskada tycker vi är fel väg att gå. Vi är positiva till
att delta i en diskussion om vad som i stället kan göras men
vi avslår regeringens förslag att gå bakvägen för att minska
arbetsskadorna. Vänsterpartiet vill ha en inriktning som
både ser till den enskildes bästa och som kan pressa ned
samhällskostnaderna på ett effektivare sätt än vad
regeringen föreslår. Vi vill i stället avvakta den av
regeringen tillsatta översynsutredningen av sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen.
Några exempel på vad som i stället borde diskuteras:
Företagens skyddsorganisationer och företagshälsovården
kan vara första instans för utredning av arbetsskador.
Omkring 20 % av arbetstagarna har inte tillgång till dessa.
Då bör försäkringskassan, liksom tidigare, göra
utredningen och ha möjlighet att knyta till sig experter på
arbetsmiljö och arbetsskador. Det direkta ansvaret för att
en arbetsskada utreds och för utredningens kvalitet ska
ligga på arbetsgivaren. Att göra bra utredningar på detta
område bör inte vara svårare än när det gäller
bilskaderegleringar eller andra försäkringsfall. Det är
därför otillfredsställande när det nu sker en nedrustning av
företagshälsovården. Vi befarar att när nu
företagshälsovården skrotas i sin nuvarande form och
marknadsanpassas så försvinner också stora delar av
rehabiliteringsinriktningen. Vi befarar att den urholkning
som började när statsbidragen kraftigt minskade kommer
att fortsätta.Anmälningsskyldigheten till
arbetarskyddsstyrelsen ska fortfarande finnas men
yrkesinspektionen ska få ökade möjligheter att ingripa.
Statistikhanteringen ska förbättras så att ISA får bättre
underlag för sin information om bristerna i arbetsmiljön.
Arbetarskyddsstyrelsen, fackföreningarna och
arbetsgivarna bör kunna ha möjlighet att initiera lokala
riktade utredningar för att finna och åtgärda dåliga
arbetsmiljöer. Dessa bör också redovisas centralt för att
ingå i den totala kartläggningen av arbetsmiljön.
Försäkringskassorna ska ha ett centralt ansvar för
rehabiliteringen. När dessa blir befriade från sin roll att via
arbetsskadeutredningar skydda fondpengarna så finns
förutsättningar att snabbt inleda en rehabilitering av dem
som drabbats. Den snabbare handläggningstiden, då man
även ska lösa den enskildes ekonomiska problem, kommer
att ge bättre förutsättningar för att rehabiliteringsinsatserna
ska lyckas.Många utredningar, bl.a. ''Arbete åt alla'', har
visat att tidsfaktorn är viktig när det gäller att få in
människor i arbetslivet. I SOU 1981:1 Hälsorisker visas att
sysslolöshet och ohälsa har starka samband samt att långa
tider utan arbete cementerar sjukdomar. Den som år efter
år får gå och vänta på ett avgörande av ett
arbetsskadeärende kan, förutom den redan befintliga
skadan, även få psykiska problem.När det gjorts en
omfördelning av arbetsuppgifterna mellan arbetsplats och
försäkringskassa ska det det också vara möjligt att sätta upp
tidsgränser för handläggning av arbetsskadeärenden. Den
nuvarande samordningstiden, 90 dagar, kan utgöra normen
för en längsta handläggningstid.Vänsterpartiet kan även
tänka sig en förändring av avgiftssystemet om denna
förändring förbättrar arbetsmiljön. Differentierade avgifter
kan, om de är rätt utformade, fungera på detta sätt. I
Finland har man differentierade avgifter i förhållande till
arbetsplatsen som riskfaktor. Det ska vara lönsamt med en
god arbetsmiljö; arbetsgivaren kommer i en lägre
avgiftsklass om han gör förbättringar. Svårigheten här är att
finna en bra avvägning mellan de olika klasserna. I Finland
har man 12 olika klasser.Ökade resurser till forskning på
arbetsskadeområdet, särskilt när det gäller
belastningsskador, är en av förutsättningarna när det gäller
att minska arbetsskadorna.
Livräntan
Slutligen anser vi att den förändring som regeringen
föreslår när det gäller livränteunderlaget för retroaktiv
livränta inte är nödvändig. Får vi snabba
handläggningstider, exempelvis 90 dagar, och får företagens
skyddsorganisation och företagshälsovård ansvar för
arbetsskadeutredningarna så kommer också problemet med
livräntans beräkning att försvinna. Det är oacceptabelt med
nuvarande handläggningstider som kan resultera i att beslut
om arbetsskada kommer först efter den drabbades död.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1992/93:30
om ändring av begreppet arbetsskada enligt vad i motionen
anförts om att avvakta översynsarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder till förbättringar för den
enskildes rehabilitering vid arbetsskada,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att minska
samhällets kostnader för arbetsskadorna.
Stockholm den 12 november 1992
Berith Eriksson (v)
Hans Andersson (v)
Bengt Hurtig (v)
John Andersson (v)
Elisabeth Persson (v)
Gudrun Schyman (v)