Enligt beslut i riksdagen hösten 1992 skall basbeloppet
som utgör underlag vid beräkning av studiemedlen skrivas
ner med 2 procent fr.o.m. första januari 1993. Denna
nedskrivning innebär i realiteten att de studerande, liksom
för olika pensionsberättigade, inte kompenseras för
kostnadsökningar. För de studerande betyder det 138
kronor mindre per månad än om studiemedlen hade räknats
upp med fullt basbelopp.
Regeringen föreslår dessutom att en ytterligare
nedskrivning ska göras genom att studiemedelsbeloppet
från och med 1 juli 1993 grundas på 170 procent av
basbeloppet jämfört med dagens 180. Denna ytterligare
nedskrivning betyder att studiemedlen från 1 juli 1993
minskar med ytterligare 374 kronor per månad, eller drygt
4 600
kronor per student och år.
Därtill föreslår regeringen att en uppläggningsavgift för
studielån skall införas med 300 kronor för helår och 150 för
halvår samt att den nuvarande aviseringsavgiften ska
formuleras om till expeditionsavgift.
Sammantaget innebär förslagen att de studerandes
ekonomiska situation försämras med över 4 900
kronor per student och år, eller med hela 8 procent.
Därtill kommer de ökade kostnader som blev följden av
krisuppgörelsen och devalveringen vilka uppgår till
omkring 1 000
kronor i månaden.
Studentkollektivet är en av de grupper i samhället som
har svårast att dra ner på egna utgifter, eftersom
studiemedlen redan nu är så knappt tilltagna att de flesta
redan lever på marginalen. Många kostnader är det
dessutom omöjligt för den enskilde att påverka;
kurslitteratur måste inköpas, de kraftigt höjda hyrorna
måste betalas. De många ensamhushållen innebär dessutom
dyra hushållskostnader och för många är resor till och från
hemorten kostsamma.
För de studerande som kan dra ner på sina kostnader
finns redan möjligheten att i dag söka endast en del av
studiemedlen eller helt avstå. Eftersom studiemedlen till
två tredjedelar finansieras av den studerande själv finns en
god vilja att dra ner på de egna utgifterna.
Vi vet dessutom att det finns en klar koppling mellan
stramare studiefinansiering och snedrekryteringen till
högskolan. I rådande konjunktur- och arbetsmarknadsläge
är det angeläget att behöriga ungdomar också från icke
studievana hem söker sig till högskolan. Kraftigt
försämrade studiemedel kan ur ett sådant perspektiv
fungera avskräckande.
Vänsterpartiet avvisar förslaget om att det i 9 kap.
studiestödslagen införs en bestämmelse om
uppläggningsavgifter för studiemedel.
Vi avvisar också förslaget om en ytterligare nedskrivning
av studiemedlets totalbelopp från 180 till 170 procent av
basbeloppet, eftersom studiemedlen redan har vidkänts en
tvåprocentig nedskärning från 1 januari 1993.
Till kostnadsställe F4. Studiemedel m.m. anvisar vi
därför 228 miljoner kr. utöver regeringens förslag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag om att det i 9
kap. studiestödslagen införs en bestämmelse om
uppläggningsavgifter för studiemedel,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag om
nedskrivning av studiemedlens totalbelopp från 180 till
170 % av basbeloppet,
3. att riksdagen till Studiemedel m.m. anvisar 228
000
000 kr utöver regeringens förslag.
Stockholm den 25 januari 1993
Berith Eriksson (v)
Bengt Hurtig (v)
Elisabeth Persson (v)
Björn Samuelson (v)
Gudrun Schyman (v)
Eva Zetterberg (v)