ATP-systemet behöver moderniseras. Det beror främst
på att det påverkas negativt av en låg tillväxt i samhället.
Vid god tillväxt blir dess inkomster större än utgifterna,
men vid låg tillväxt är förhållandet det motsatta. En
förändring som skulle ändra på denna bakvända
tillväxtkänslighet skulle kunna göras utan att förändra hela
systemet.
Ett tyngre argument för en genomgående förändring är
att efter uppbyggnadsskedet börjar fler och fler pensionärer
kunna utnyttja systemet fullt ut och få en högre pension.
Därigenom ökar de totala pensionsutbetalningarna.
På grund av könsroller och arbetsmarknadsstruktur har
kvinnorna betydligt sämre pensioner än männen, men
denna skillnad skulle minskat om man fortsatt med ett
oförändrat system. En betydande del av den kommande
utgiftsökningen skulle komma att bero på att fler kvinnor
kom upp i samma pensionsskydd som männen. Därför
kommer man nu att ändra systemet i grunden. I stället för
att man efter 30 år med pensionsgrundande inkomst blir
berättigad till en pension beräknad på de 15 bästa av dessa
år, kommer nu pensionen att beräknas på hela
livsinkomsten.
Eftersom systemet inte varit i gång mer än 32 år är det
bara 20 %
av de nypensionerade kvinnorna som nått sin fulla
kvalifikationstid det vill säga 30 år med pensionsgrundande
inkomst. Färre år än 30 har orsakat dem en kraftig
reduktion av pensionen. Den fördel som kvinnorna skulle
haft av dessa pensionsregler i framtiden kommer de inte att
hinna få, eftersom systemet väntas kunna ändras redan
1995.
Förra pensionsberedningen räknade med att först de
som är födda 1944 och senare skulle kunna utnyttja
systemet fullt ut. Eftersom man är medveten om att de nya
reglerna kommer att drabba många kvinnor negativt har
pensionsarbetsgruppen diskuterat olika förslag som skulle
kompensera kvinnorna för detta.
För det första skulle det bli möjligt att dela
pensionspoäng makar emellan. Om detta skulle gälla endast
gifta kommer många att ställas utanför. Om man jämställer
dem som har eller haft gemensamma barn och dem som
sammanbor utan barn med de gifta blir gruppen mycket
större. Vilket man än väljer, så kommer det att bli
administrativt krångligt och kostsamt. Det kommer inte i
någon större grad att bidraga till att förbättra kvinnornas
pensioner. De flesta män har inte så många poäng att dela
med sig av. Risken finns att ingen av de båda parterna får
mer än den som ''bara har folkpension''.
Om det finns ett starkt intresse för en sådan lösning skall
den naturligtvis genomföras, och skall man se till kvinnorna
i första hand bör regeln vara, att i en familj skall de båda
som lever samman dela på sina pensionsförmåner. Genom
avtal kan man avstå om man så vill.
Ett annat förslag till kompensation för kvinnorna är att
man får räkna pension som om man haft en viss inkomst
under ett visst antal år när barnen är små.
Det finns två huvudalternativ.
Alternativ ett: Alla kvinnor som har barn får
tillgodoräkna sig pension för t.ex. 1,5 basbelopp per år
under t.ex. tre år för varje barn. Det är ett bra förslag. Det
skulle ge ett pensionstillägg som följer med barnen, oavsett
vilken tillsynsform man väljer.
Alternativ två föreslår att kvinnor som har barn får
tillgodoräkna sig pension upp till en viss inkomst, t.ex. en
genomsnittlig industriarbetarlön under t.ex. tre år per barn.
Den som stannar hemma får en pension som om hon arbetat
som industriarbetare, men den som arbetar som
industriarbetare när barnen är små får inget extra, för hon
har redan tjänat in denna pension. Den som har en annan
försörjare och kan vara hemma eller gå ner på deltid kan få
full pension eller mellanskillnaden i pension för detta
hemarbete, i framtiden, men kvinnor som arbetar full tid
och har barn får inget pensionstillägg för sina barn.
Detta är ett dåligt förslag. Dels motverkar det ett av
syftena med ett moderniserat pensionssystem, nämligen att
det skall stimulera till ett ökat arbetsutbud. Förmånen
minskar med graden av förvärvsarbete för att försvinna helt
om man är självförsörjande. Det skulle också vara helt
förödande ur jämställdhetssynpunkt.
Två viktiga faktorer påverkar det nuvarande och det
kommande pensionssystemet, nämligen tillväxten och den
demografiska utvecklingen. Båda dessa faktorer går att
påverka. Ju mer positivt ett samhälle är till barn, desto fler
barn föds, och desto lättare blir det att klara framtidens
åtagande till tidigare generationer. Därför är det naturligvis
så att alla barn har lika stor betydelse för pensionssystemet.
Därför skall den särskilda pensionsförmånen för barn vara
densamma för den som har det faktiska ansvaret för barnet,
oavsett om personen är hemma på heltid, deltid, eller
förvärvsarbetar heltid. Det måste kunna gälla även män.
Om ''ATP-taket'' skall höjas kommer detta att vara till
fördel för de mest välavlönade i samhället, nästan
uteslutande män. En möjlig lösning är att ''taket'' lyfts i takt
med löneutvecklingen i samhället. En förutsättning är att
inkomster över taket tillfaller systemet. En rimlig koppling
är då, att dessa pengar bekostar en del av den pension som
erhålls för barnen, eftersom solidaritet mellan
generationerna är en förutsättning för ett
fördelningssystem.
I det moderniserade pensionssystemet kommer kvinnors
deltagande i arbetslivet att bli en förutsättning för att de
skall kunna få en trygg ålderdom. Det kommer att finnas en
grundtrygghet för dem som inte förvärvsarbetat liksom det
gör idag, men den förvärvsfrekvens som kvinnor har idag
visar att kvinnor vill förena familj och förvärvsarbete.
Därför är det viktigt att det finns arbete åt alla, en bra
föräldraförsäkring, barnomsorg, skolbarnsomsorg och
äldreomsorg, som vi vant oss vid att ha i Sverige. Dessutom
kommer kvinnolönerna att ha en stor betydelse, liksom
möjligheten för kvinnor att få heltidsarbete, eftersom
inkomsterna kommer att få direkt genomslag på
pensionerna i framtiden.
Innan riksdagen fattar beslut rörande om
pensionssystemet skall förändras och i så fall hur, är det
nödvändigt att det finns prognoser över hur pensionerna
kommer att förändras både för män och kvinnor. Vid en
förändring är det viktigt att övergångsreglerna konstrueras
så att inte begränsande faktorer från båda systemen gör
pensionen orimligt dålig.
Trettioårsregeln från det gamla systemet reducerar ju
pensionen med 1/30 per år mindre än 30. Samtidigt har
personen fått sina barn under den perioden och kan inte ta
nytta av den kompensation som eventuellt kan fås för barn
i det nya. En möjlighet vore att man fick räkna vårdår
retroaktivt i det gamla systemet när det kopplas ihop med
det nya, t.ex. tre år per barn oavsett om man gjort
förvärvsuppehåll eller ej.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att uppmärksamma
kvinnornas pensioner i ett reformerat ATP-system.
Stockholm den 26 januari 1993
Karin Wegestål (s)
Monica Widnemark (s)
Ulla Pettersson (s)
Lahja Exner (s)
Kristina Svensson (s)
Maj Britt Theorin (s)
Ines Uusmann (s)