Riksdagen beslutade i december 1992 att införa en
allmän sjukförsäkringsavgift. Beslutet grundade sig på
överenskommelsen mellan regeringen och
socialdemokraterna om en ny modell för sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen. En beredning skall tillsättas för
att pröva möjligheterna att lyfta ut försäkringen ur
budgeten och ge arbetsmarknadens parter huvudansvaret
för försäkringen.
Ett grundläggande skydd för alla medborgare skall
garanteras i lag och försäkringen skall i successivt avtagande
grad finansieras med statsbidrag. I takt med att
statsbidragen minskar skall finansieringsbehovet tillgodoses
med arbetsgivar- eller egenavgifter efter parternas
överenskommelse.
Den nu beslutade sjukförsäkringsavgiften skall ses som
ett första steg mot den nya försäkringen och skall utgå med
0,95 procent på förvärvsinkomster upp till 7,5 basbelopp.
Den skall vara avdragsgill vid beskattningen.
Under de överläggningar som varit har vi
socialdemokrater hävdat viktiga fördelningspolitiska mål.
Vi anser det vara angeläget att åstadkomma en långsiktig
reformering, så att försäkringssystemet, när det är fullt
utbyggt, betalas av den arbetande delen av befolkningen.
Bördorna skall bäras av dem som är friska och har arbete,
inte av dem som är sjuka, arbetslösa eller arbetsskadade.
Enligt vår uppfattning går det att genomföra den
aktuella förändringen av systemet under
fördelningspolitiskt acceptabla former. Detta gäller även
den beslutade sjukförsäkringsavgiften.
Avgiften, som den nu ser ut, har helt oacceptabel
fördelningsprofil. För den som har låga inkomster blir
avgiften kännbar, medan höginkomsttagaren får klara
fördelar. Härtill kommer ett betydande skattebortfall för
kommunerna, och detta skattebortfall skall givetvis
kompenseras.
Att avgiften skall vara avdragsgill vid beskattningen
leder till byråkratiskt krångel såväl för kommunerna,
statsverket, skattemyndigheterna och de enskilda
personerna. Resultatet blir också en onödig rundgång med
avgifter, avdrag och en schablonmässig och slumpartad
skattekompensation till kommunerna.
När det gäller den enskilde får skatteavdraget väsentligt
mindre betydelse för låginkomsttagarna än för
höginkomsttagarna. Detta av två skäl: dels är
låginkomsttagarnas marginalskatt väsentligt lägre än
höginkomsttagarnas, dels blir skattelättnaden lägre för att
den beräknas på ett lägre belopp. Som framgår av
diagrammet i bilagan medför denna avdragskonstruktion
resultat som måste framstå som en obegriplig orättvisa.
Vi socialdemokrater föreslår att avgiften, av
rättviseskäl, ändras till att vara en icke avdragsgill
nettoavgift som är lika för alla. Som framgår av det vi ovan
anfört finns även andra starka skäl för detta förslag.
Avgiften kan på detta sätt begränsas och bli lika för alla.
Skillnaden mellan de båda förslagen framgår klart av
diagrammet. Vårt förslag ger minst samma statsfinansiella
utfall.
Avgiften bör alltså vara ett nettobelopp utan avdragsrätt
vid beskattningen. Procentsatsen blir med denna
utformning 0,60 procent i avrundat tal.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om allmän sjukförsäkringsavgift.
Stockholm den 26 januari 1993
Doris Håvik (s)
Birgitta Dahl (s)
Börje Nilsson (s)
Lena Öhrsvik (s)
Nils-Olof Gustafsson (s)
i1Margareta Israelsson (s)
Maud Björnemalm (s)