med anledning av prop. 1992/93:178 Vissa socialförsäkringsfrågor
Sjukersättning vid arbetsskada
Regeringen aviserade i årets budgetproposition, att man
avsåg att föreslå, att arbetsskadesjukpenningen slopas
fr.o.m. den 1 juli 1993. Den som drabbas av arbetsskada
skulle under den akuta sjukdomsperioden endast få
ersättning i form av sjukpenning. I vår motion
1992/93:Sf269 motsatte vi oss den tänkta försämringen av
arbetsskadeförsäkringen. Regeringen har nu i proposition
1992/93:178 om vissa socialförsäkringsfrågor återkommit
med lagförslag angående en slopad
arbetsskadesjukpenning.
Som vi nämnde i vår motion, har nyligen ett antal
ingrepp gjorts i arbetsskadeförsäkringen.
Samordningstiden mellan sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen har förlängts från 90 till 180 dagar
fr.o.m. den 1 januari 1992. Denna samordning får vidare till
följd att en karensdag införs i arbetsskadeförsäkringen
fr.o.m. den 1 april 1993. Arbetsskadebegreppet har
förändrats så, att antalet ersatta skadefall kommer att
halveras. De övergångsregler som riksdagen beslutat om
angående den senare förändringen innebär ett
övervältrande av kostnader på trygghetsförsäkringarna,
vilka administreras av arbetsmarknadens parter.
De genomförda förändringarna innebär mycket stora
ingrepp i försäkringen, en försäkring som är grundad på
skadeståndsrättsliga principer. Grunden för detta är, att den
som skadas i sitt arbete skall ges rätt till full
kostnadstäckning för skador som vållats genom arbetet.
Förändringarna innebär i många fall, att den som skadas i
sitt arbete får sämre ersättning än han skulle få om han
skadats av annan på sin fritid. Allt detta öppnar vägen för
ett antal skadeståndsprocesser i allmän domstol mellan
arbetstagare som skadats i sitt arbete och deras
arbetsgivare. Sådana processer kan bli mycket dyrbara för
båda parter och förstöra möjligheterna till ett samarbete i
framtiden. Till detta kommer betydande kostnader för
samhället för alla dem som är engagerade i sådana
processer.
Kostnaderna för arbetsskadorna i allmänhet och
arbetsskadeförsäkringen i synnerhet måste enligt vår
uppfattning angripas på ett helt annat sätt. Det krävs
kraftfulla och målinriktade insatser för att få bort eller
förändra arbetsmiljöer som skapar arbetsskador. Sådana
åtgärder har vi föreslagit i en rad andra motioner.
De besparingar som angivits för den föreslagna åtgärden
är vidare klart överskattade. Beräkningarna utgår
uppenbarligen från en situation där sjukförsäkringens
ersättningsnivå vid sjukskrivning fr.o.m. dag 366 utgör 70 %
av den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI).
Regeringen har i samma proposition på begäran från
utskottet kommit med förslag som innebär att sjukpenning
skall utges med 80 % av SGI till den som genomgår
medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering. Vi
tillstyrker denna förändring av ersättningsnivån. Den
innebär dock att antalet individer som får ersättning från
försäkringen med 70 % av SGI blir ganska eller t.o.m.
mycket litet. Den angivna besparingen bör därför reduceras
avsevärt.
Det urholkade skydd från arbetsskadeförsäkringen som
regeringen föreslår i propositionen kommer med all
säkerhet att leda till en markant minskning av antalet
anmälda arbetsskador. Värdet och tillförlitligheten av det
statistiksystem, ISA-systemet, som byggts upp under en
följd av år kommer på så sätt att försämras. Detta innebär i
sin tur, att möjligheterna att förebygga arbetsskador
minskar, eftersom statistiken haft och har en mycket viktig
funktion i detta sammanhang.
Slutligen anser vi det vara klart olämpligt att nu fatta
beslut i en fråga som inom kort kommer att vara föremål för
en omfattande beredning, där sjuk-och
arbetsskadeförsäkringens framtida utformning diskuteras. I
det sammanhanget bör självklart möjligheterna till
samordning mellan sjuk- och arbetsskadeförsäkringen
behandlas, framför allt med hänsyn tagen till behovet av
rehabilitering och förebyggande åtgärder.
Beräkning av livräntor
I 6 kap. 2 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
(LAF) finns regler för hur livräntor skall värdesäkras.
Regeringen anger i propositionen att man med hjälp av
denna paragraf även kan reglera hur ett livränteunderlag
skall beräknas när en tidsbegränsad livränta löper ut och
rätten till fortsatt sådan skall prövas.
Motsvarande problematik beskrivs även i proposition
1992/93:30, men då i specialmotiveringen till 4 kap. 5 §
samma lag. Vad man där avsåg att reglera var hur
livränteunderlaget skall beräknas om en tidsbegränsad
livränta förlängs för en ny period. Det kan antas att man
avsåg att den senare livräntan skulle grundas på tidigare
fastställt livränteunderlag uppräknat i förhållande till den
utveckling av basbeloppet som skett under perioden. Det är
viktigt med ett otvetydigt klarläggande av vad man avser
och därmed hur reglerna skall tolkas. Den föreslagna
förändringen i 6 kap. 2 § LAF ger inte tillräcklig klarhet på
den punkten. Det är därför nödvändigt att regeringen
återkommer med ett klarläggande på den här punkten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1992/93:178 vad avser
slopande av arbetsskadesjukpenningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett klarläggande
angående värdesäkringen av livräntor.
Stockholm den 17 mars 1993
Doris Håvik (s)
Birgitta Dahl (s)
Börje Nilsson (s)
Lena Öhrsvik (s)
Nils-Olof Gustafsson (s)
Margareta Israelsson (s)
Maud Björnemalm (s)
Widar Andersson (s)