Vid långvarig diabetes drabbas man av s.k. senkomplikationer bland annat i fötterna. Skadorna i fötterna är av två slag, nervskador och skador på blodkärlen.
Nervskadorna medför nedsatt känsel i fötterna. Man känner inte om man får något föremål i skon eller trampar på något. Kärlskador består främst av skador i de små blodkärlen. Dessa skador kan orsaka svårläkta sår och i kombination med skador på nerverna ger detta sårskador som utan förebyggande vård ofta leder till amputation av underbenet, foten eller del av foten.
För att förebygga en sådan utveckling använder man sig inom diabetesvården av en förebyggande medicinsk fotvård. Medicinsk fotvård innebär att en fotterapeut på remiss av läkare behandlar patienten eller att fotterapeuten i direkt samarbete med vårdteamet, läkare, sjuksköterska och ortoped behandlar den skadade foten. En god förebyggande vård kan sänka amputationsfrekvensen hos diabetiker med upp till 80 % visar studier från Umeå och Kisa.
Andra medicinska insatser för diabetiker omfattas av socialförsäkringen och ersättning utgår från försäkringskassan, dock inte fotvård. Detta är förvånansvärt då den förebyggande medicinska fotvården ingår som en del i den medicinska behandlingen. Den som fått den här typen av skador har redan höga sjukvårdskostnader för läkarbehandlingar, mediciner m.m. Ovanpå dessa kostnader tillkommer behandling hos en fotterapeut. Detta leder ibland till orimliga ekonomiska konsekvenser för personer som redan har en ekonomiskt svår situation.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning från försäkringskassan för medicinsk fotvård.
Stockholm den 26 januari 1993 Jan Andersson (s) Bengt Silfverstrand (s)