För huvuddelen av dem som årligen avlider, d.v.s. ca.
85%, eller ca. 80.000 personer -- främst människor över 65
års ålder -- utgår ingen allmänt tillämpad begravningshjälp.
Begravningskostnader får därför i de flesta fall bestridas
med den avlidnes tillgångar och/eller med bistånd från
anhöriga. Är sådana tillgångar otillräckliga utgår
erforderligt bidrag enligt socialtjänstlagen.
Det kan mot denna bakgrund i och för sig hävdas att alla
är tillförsäkrade en värdig begravning. Många äldre
människor upplever emellertid en djup känsla av oro inför
tanken på hur begravningen skall bekostas. Sorg och
ångestkänslor vid anhörigas bortgång fördjupas för de
efterlevande då ekonomiska bekymmer till följd av låg lön
eller otillräcklig pension tillkommer. Att söka socialhjälp
till begravningskostnader upplevs av många människor som
djupt förnedrande.
Vårt sociala trygghetssystem saknar alltså uppenbarligen
en viktig länk -- någon form av allmänt bistånd vid
begravningar. I Danmark och Norge utgår begravningshjälp
från motsvarigheterna till den allmänna försäkringen med
ca. 3.000 resp. 4.000 kr.
En utredning -- SOU 1990:82 -- har kartlagt frågan om
kostnader vid begravningar och förordat att visst stöd borde
utgå genom den allmänna försäkringen. För det stora
flertalet förvärvsarbetande och till stor del även deras
anhöriga utgår vid dödsfall begravningshjälp enligt olika
kollektivavtalsgrundade tjänstegrupplivförsäkringar. Det
torde inte vara oskäligt om arbetsgivarnas ekonomiska
ansvar i detta hänseende utsträcks till tiden efter att den
anställde uppnått 65 års ålder. Starka skäl talar alltså för att
en allmän försäkring omfattande visst ekonomiskt bistånd
för begravningskostnader finansieras genom en höjning av
arbetsgivaravgiften.
Ovannämnda utredning föreslår att den allmänna
försäkringen borde täcka det mest ofrånkomliga vid en
begravning (som t.ex. kista, svepningsarbete etc.). Räknat
på 1990 års priser skulle detta innebära ett belopp på ca.
6.000 kronor. Om man räknar med ca. 95.000 dödsfall per
år blir den totala årliga kostnaden för begravningshjälp 570
mkr. Arbetsgivareavgiften skulle således behöva höjas med
mycket måttliga 0,1% för att täcka kostnaden. Det
utgående stödet för begravningshjälpen skulle fortlöpande
kunna anknytas till basbeloppet och t.ex. motsvara 20 % av
av detta. Det är vidare rimligt att förekommande
begravningshjälp enligt kollektivavtalsgrundade
tjänstegrupplivförsäkringar minskas med belopp som
motsvarar den allmänna begravningshjälpen. Genom en
sådan samordning torde den ovan beräknade kostnaden för
allmän begravningshjälp kunna reduceras med ca. 100 milj.
kr. Socialförsäkringsutskottet hänvisar i sitt bet.
1992/92:SfU6, som motivering för att avslå en motion i detta
ärende under fjolåret, till att ovannämnda utrednings
förslag fortfarande bereds inom regeringskansliet
(Civildepartementet). Eftersom utredningen redovisade
sitt förslag redan 1990, d.v.s. för två och ett halvt år sedan,
är det nu på tiden att utskottet tar ställning och uppmanar
regeringen att framlägga förslag i ärendet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande
av allmän begravningsförsäkring enligt vad i motionen
anförts.
Stockholm den 26 januari 1993
Bengt Silfverstrand (s)
Birthe Sörestedt (s)