Enligt 18 kap 12 par AFL ska det i allmän försäkringskassa finnas en eller flera förtroendeläkare och förtroendetandläkare. Dessa ska biträda kassan i frågor som kräver medicinsk eller odontologisk sakkunskap samt verka för ett gott samarbete mellan kassan och de läkare och tandläkare som är verksamma inom dess område.
Det sagda innebär att försäkringskassan har ansvar för beslut om ersättning från den allmänna försäkringskassan. Besluten innebär bedömningar av om lagens krav beträffande de olika förmånerna är uppfyllda och görs ofta på ett underlag av medicinsk natur. Förtroendeläkarens och förtroendetandläkarens uppgift är att ge råd inför besluten och han saknar egen beslutsrätt. Detta råd är dock en mycket tung inlaga, då försäkringstjänstemännen saknar den medicinska kompetens som just dessa har.
Hos försäkringskassan har alltså formellt förtroendeläkare och förtroendetandläkare en rådgivande funktion. De undersöker inte själva den försäkrade utan den medicinska bedömningen grundar sig på den behandlande läkaren/tandläkarens uppgifter i intyg och utlåtanden.
Det som är förvånande och klart otillräckligt är att det från riksförsäkringsverkets sida inte finns några direktiv om hur rekrytering av förtroendeläkare och förtroendetandläkare ska gå till eller vilka krav som ska ställas. Det finns inte heller några direktiv från annan myndighet.
Socialstyrelsens författningssamling 1982:25 inleds med följande: ''Hälso- och sjukvårdspersonalen bör beakta, att ett intyg kan få avgörande betydelse i såväl offentliga som enskilda rättsförhållanden. Därför ska man noga se till att man endast uttalar sig om förhållanden som man har tillräcklig kännedom om. För detta krävs som regel en personlig undersökning eller kontakt med berörd person.''
Den aktuella författningen nämner ingenting om den verksamhet som bedrivs av läkare och tandläkare i rollen som förtroendeläkare och förtroendetandläkare, där dessa ger medicinska råd utifrån sin kompetens som läkare eller tandläkare. Socialstyrelsen har veterligen inte heller i någon annan författning behandlat denna dubbelroll.
Det står i bestämmelserna att förtroendeläkare och förtroendetandläkare ska verka för ett gott samarbete mellan läkare och tandläkare som är verksamma inom dess område. Tyvärr är detta något som är starkt ifrågasatt av de läkare och tandläkare som arbetar ute på fältet, då det är mycket svårt att få ett gott samarbete med försäkringskassans förtroendeläkare och förtroendetandläkare. Det är inte bara svårt att få kontakt med dem, det är minst lika svårt att arbeta i ett förtroendefullt samarbete.
I ett stort antal fall, som jag personligen och många andra, kommit i kontakt med, har läkare och tandläkare i sin roll som förtroendeläkare och förtroendetandläkare gått in och underkänt utlåtande från kolleger med klart högre kompetens. Det har dessutom ofta hänt att detta skett utan kontakt med vare sig läkare, tandläkare, sjukgymnast eller patient.
Om det är några intyg, som kan få en avgörande betydelse i såväl offentligt som enskilt rättsförhållande så är det möjligheten till rehabilitering eller sjukpenning. Därför är det synnerligen viktigt att tillvägagångssättet är både medicinskt och juridiskt riktigt, att rättssäkerheten är hög.
Rätten till kompetent hjälp vid sjukdom avgörs av förtroendeläkare eller förtroendetandläkare, som anställs utan särskilda krav på kompetens och utan att patienten behöver undersökas eller kontaktas. RFV t.o.m. rekommenderar sina förtroendeläkare och förtroendetandläkare att inte själva undersöka de personer som förekommer i försäkringsärendena.
Jag ska ta ett par exempel av många ur verkligheten:
En patient har svåra problem med rygg och knän och går till ortopedspecialist. Röntgen och andra undersökningar visar att skador finns på flera ryggkotor samt att bägge knäna är utslitna. Ortopedspecialisten intygar att patienten är helt arbetsoförmögen. Patienten har privat sjukförsäkring och av detta privata försäkringsbolag klassas han som helt arbetsoförmögen och får ersättning av försäkringsbolaget. Pga detta får han även premier till en privat pensionsförsäkring betalda. Men förtroendeläkaren rekommenderar försäkringskassan att besluta att patienten är fullt frisk och arbetsför. Detta beslut tar också försäkringskassan. Därmed finns inga möjligheter till rehabilitering till ett mera lämpligt yrke och sjukpenningen dras in.
En annan patient är sedan ett år sjukskriven pga besvär från sina tänder. Intyg från specialistläkare på just detta område, bl.a. toxikologer, hjälper föga. Förtroendetandläkaren, som enligt socialstyrelsen saknar medicinsk kompetens, förhandsprövar rätten till sjukvård, och avslår rätten till ekonomisk hjälp till sanering. Patienten får ingen ekonomisk hjälp till sanering, är fortfarande sjuk, men blir också förklarad som fullt arbetsför. Sjukpenningen dras in.
Exemplen kan tyvärr mångfaldigas.
Som patient måste jag själv försöka bevaka mina rättigheter gentemot försäkringskassans olika tjänstemän, antingen det nu är handläggare, rehabiliteringskonsulenter eller förtroendeläkare eller förtroendetandläkare.
Begår jag en brottslig handling har jag rätt till juridisk hjälp. Blir jag sjuk har jag inte någon formell möjlighet till juridisk eller medicinsk sakkunskap mot försäkringskassans agerande. Ja, jag kan anmäla en tjänsteman till justitieombudsmannen men inte till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Förtroendeläkare och förtroendetandläkare har en mystisk mellanroll med stor makt, de arbetar i någon form av ingenmansland med avgörande inflytande över enskilda personers framtida hälsa och leverne. Utan att behöva ta kontakt med personen i fråga kan de ''avrätta'' patienten genom att utifrån sin lägre medicinska kompetens och som förtroendetandläkare utan formell medicinsk kompetens underkänna intyg från läkare med specialistkompetens.
Var finns rättssäkerheten? Var finns den medicinska säkerheten? Kan det verkligen vara rimligt att jag inte har samma rättigheter som sjuk?
Denna stat i staten med förtroendeläkare- och förtroendetandläkarsystem måste avskaffas. I stället måste någon annan organisation inrättas, där behandlande läkare, tandläkare, sjukgymnast etc. får realistiska möjligheter att tillsammans med patienten komma fram till rätt behandling vare sig det nu är rehabilitering eller sjukpensionering. Patienten måste få större möjligheter till en rättvis medicinsk och juridisk bedömning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förtroendeläkar- och förtroendetandläkarsystemet.
Stockholm den 25 januari 1993 Siw Persson (fp)