Enligt 2 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring
utges ersättning för tandvård om den ges vid
folktandvårdsklinik, odontologisk fakultet eller annars
genom det allmännas försorg eller lämnas av tandläkare
som är uppförd på en av den allmänna försäkringskassan
upprättad förteckning.
Denna lag har inte reviderats sedan tandhygienisterna
fått sin lagliga rätt att söka och erhålla legitimation. De är
nu inte självständigt kopplade till tandvårdsförsäkringen.
Tandhygienisterna blir därmed beroende av tandläkarna
antingen som direkt anställda eller genom att tandläkare
remitterar patienter till hygienister som också då får sin
ekonomiska ersättning genom tandläkaren.
Denna koppling mellan yrkeskårerna omöjliggör för en
tandhygienist att starta en egen verksamhet i egna lokaler
och därmed bli tillgänglig för andra än de som tandläkaren
remitterar. Kopplingen medför också att tandläkaren
tillhandahåller lokal utrustning samt bestämmer hyran. Ett
exempel i Stockholm visar att tandhygienisten betalar 14
900 kr/kvadratmeter där den verkliga hyran som
tandläkaren betalar är 2 700 kronor.
Tandhygienistkåren är relativt ny, förhållandevis liten
och ett utpräglat kvinnoyrke. Av i dag 2 500 utbildade (2 200
yrkesaktiva) är endast fyra män.
Framtidens tandvård bör i hög grad inriktas på
förebyggande behandling, bör vara billig för patienter och
samhälle och bör motivera till självvård.
Även om tandvårdsstatusen i dag är mycket god hos den
stora allmänheten, så finns det bland flyktingar och
invandrare eftersatta grupper där tandhygienister som
första vårdled är samhällsekonomiskt välmotiverat.
Tandhygienisterna kan förmedla individuellt anpassad
information och instruktion för att förhindra de två stora
folksjukdomarna karies och tandlossning. Patienten får lära
sig de tekniker som krävs för att själv aktivt förhindra dessa
sjukdomstillstånd.
Kostnaden för t.ex. tandstensborttagning är hos en
tandläkare 638:- per timma, hos tandhygienist 387:- per
timma.
Tandvårdspengen för barn bör avdelas med en separat
del för tandhygienistvård, så att föräldrarna själva får välja
tandvårdgivare. Invandrare med t. ex. tortyrupplevelser
bör kunna erbjudas tandhygienistvård som start för att
successivt invänjas till tandläkarbehandling.
Vänsterpartiet föreslår att tandhygienisterna
självständigt kopplas till tandvårdsförsäkringen och att
riksdagen ger regeringen i uppdrag att komma med förslag
om ändring av 2 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring samt förslag om subventionsgrad.
De förändringar som vi nu föreslår innebär inte att
samarbetet mellan tandhygienister och tandläkare skall
försämras eller upphöra. Vi tror att samarbetet kan bli
bättre om den ena parten inte är absolut beroende av den
andra, att båda yrkeskårerna behövs inom tandvården och
att valfrihet för vårdtagarna behövs.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får
i uppdrag att utreda frågan om hur tandhygienistvården kan
frikopplas från tandläkarvården enligt vad i motionen
anförts om bättre och billigare förebyggande tandvård.
Stockholm den 22 januari 1993
Berith Eriksson (v)
Elisabeth Persson (v)
Bengt Hurtig (v)
Björn Samuelson (v)