Rätt för försäkringskassorna att upphandla sjukvård m.m.
Sedan två år tillbaka har försäkringskassorna runt om i
landet kunnat upphandla sjukvård hos de olika
sjukvårdshuvudmännen inom ramen för det så kallade
Dagmar 400-projektet. Syftet har varit att ohälsotalet skall
sänkas så att utbetalningarna från socialförsäkringen skall
minska minst med det belopp som sjukvårdshuvudmännen
ersatts med. Under 1991 avsattes 400 mkr för detta, 1992
och 1993 485 mkr vardera året. Härigenom har man kunnat
avvärja några av de obalanser i samhällets insatser på
vårdområdet som råder då ett (statligt) organ,
försäkringskassan, har kostnader för sjukskrivning och vissa
rehabiliteringsinsatser samt ett annat (kommunalt) organ,
landstinget, ansvarar för sjukvården.
Erfarenheterna har hittills varit goda. Som exempel kan
nämnas att man i Uppsala län räknar med att de gjorda
insatserna för 1991 (11 mkr) inneburit uteblivna
utbetalningar i socialförsäkringen med minst det dubbla
beloppet. Insatserna i Uppsala län har inriktats på i
huvudsak följande sjukdomsområden:Rörelseorganens
sjukdomar Hjärt- och kärlsjukdomar
Kvinnosjukdomar Amalgam Psykoterapi
Smärtbehandlingar Kompetensutveckling av läkare inom
socialförsäkringsområdet
Åtgärderna kan indelas i följande huvudområden:
Insatser för att förbättra diagnostik, behandling och tidig
rehabilitering av människor med besvär i rörelseorganen.
Insatser för att förbättra samverkan mellan vårdnivåer
(primärvård -- sjukhus).Insatser för att förbättra
preventionsarbete.Åtgärder för att förkorta köer
(väntetider till såväl undersökning, behandling och
operationer).Insatser vid psykisk ohälsa.Inköp av
medicinsk apparatur för att öka insatserna på poliklinisk
nivå och förbättra diagnostiken.Utbildningsinsatser i
socialförsäkringsfrågor.
Det finns i dag inga beslut om att fortsätta det
framgångsrika projektet Dagmar 400. Det torde dock stå
klart att i detta arbete har gjorts stora besparingar såväl i
mänskligt lidande som i samhällets kostnader för sjukdom
och ohälsa. För kommande år kanske inte insatserna ger
fullt så stor återbäring som under det första året, framför
allt på grund av att köerna till vård och behandling i dag inte
tillnärmelsevis är så stora som de var i slutet av 1980-talet.
Men det finns ändå anledning att fortsätta det samarbete
mellan försäkringskassor och sjukvårdshuvudmän som
projektet lett till.
Dessutom finns det områden där det kan vara av stort
intresse att fortsätta satsningar av det här slaget. Som
exempel kan nämnas samhällets olika kostnader för
ryggbesvär i olika former. Det finns beräkningar som visar
att dessa årligen kostar 22 miljarder kronor för
sjukskrivning, förtidspensionering och sjukvård. Av detta
belopp är det endast cirka 2 miljarder kronor som går till
sjukvård (källa SBU-rapporten, kapitel 7).
För att åstadkomma en flexibilitet i det fortsatta arbetet
är det värdefullt att detta initieras och genomförs lokalt där
förutsättningarna och förväntade resultat bäst kan
bedömas. Därför bör försäkringskassorna ges befogenheter
att upphandla sådan vård och behandling som kan medföra
minskade kostnader för utbetalningar i
socialförsäkringssystemet. Givetvis skall det inte finnas
några hinder att upphandla dessa tjänster även hos enskilda
vårdgivare.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upphandling av vård och
behandling som kan minska utbetalningarna från
socialförsäkringen.
Stockholm den 19 januari 1993
Lennart Hedquist (m)