med anledning av prop. 1992/93:30 Ändring av begreppet arbetsskada
I propositionen föreslås långtgående försämringar av nu
gällande arbetsskadebegrepp. Ett genomförande av
förslaget kan komma att leda till att antalet godkända
arbetssjukdomar mer än halveras. Även bedömningarna av
skador till följd av olycksfall kommer att påverkas.
Förutom att förslaget innebär att försäkringsskyddet för
de förvärvsarbetande kan komma att försämras kraftigt,
står det med stor sannolikhet i strid med ILO:s konvention
121, något som ej utretts av vare sig regeringen eller
Lagrådet innan propositionen lades fram. Därutöver
innehåller propositionen ett förslag till
övergångsbestämmelser som kan komma att hota ekonomin
för de kollektivavtalsgrundande försäkringar som
kompletterar det lagstadgade skyddet vid arbetsskada.
I Arbetsskadeförsäkringsutredningens delbetänkande
(SOU 1992:39) föreslogs ett tudelat skadebegrepp, där vissa
skador och sjukdomar också fortsättningsvis skulle
bedömas enligt nuvarande bevisregler och där andra skador
och sjukdomar (bl.a. belastningsskador, psykiska
sjukdomar) skulle bedömas enligt en strängare bevisregel.
Utredningens förslag har remitterats till ett stort antal
instanser, bl.a. ILO-kommittén. Ingen av dessa instanser har
funnit att förslaget på denna punkt stod i strid med ILO-
konvention nr 121, antagen 1964 och ratificerad av Sverige.
Skälet till detta är att den föreslagna tudelningen
sammanföll med de beviskrav som ILO ställer.
I artiklarna 6 och 7 i den rekommendation som
medföljer ILO-konvention 121 stadgas följande:
6. 1) Varje medlem bör under föreskrivna villkor såsom
yrkessjukdom anse sjukdomar vilka erfarenhetsmässigt
uppkomma genom att vederbörande utsättes för inverkan
av ämnen eller farliga situationer i arbetsprocesser,
verksamhet eller sysselsättning.
2) Såvida icke motsatsen bevisas bör det föreligga
presumtion för att arbetstagaren ådragit sig sådan sjukdom
under arbetet, om han a) varit utsatt för risken under en viss
föreskriven minimiperiod; och b) visat symtom på
sjukdomen inom viss föreskriven tid efter det han lämnat
den sista anställning, där han kunde ha utsatts för risken.
3) Vid upprättande eller revidering av nationella
förteckningar över yrkessjukdomar böra medlemmarna
taga särskild hänsyn till varje förteckning över
yrkessjukdomar som från tid till annan må ha godkänts av
Internationella arbetsbyråns styrelse.
7. Om den nationella lagstiftningen innehåller en
förteckning som fastställer att presumtion skall föreligga för
att vissa sjukdomar ådragits i arbetet, bör det vara tillåtet
att föra bevisning om att sjukdomar, som ej finnas i
förteckningen, ådragits i arbetet. Vad nu sagts bör även
gälla beträffande sjukdomar som finnas upptagna i
förteckningen, när de yppas under andra omständigheter än
de som skapa presumtion för att sjukdomarna ådragits i
arbetet.
I själva konventionens artikel 8 stadgas att ett generellt
arbetsskadebegrepp kan ersätta en lista, men att detta bör
vara tillräckligt brett för att omfatta minst de sjukdomar
som upptas i konventionens förteckning.
I den nu framlagda propositionen har regeringen dock
valt att frångå utredningens tudelade beviskrav. I stället
föreslås den strängare bevisregeln gälla för alla
arbetsskador. Det förslag som riksdagen nu föreslås fatta
beslut om kommer därför med stor sannolikhet att stå i strid
med rekommendationen i fråga om de sjukdomar som
sammanfaller med ILO-konventionens lista.
För övrigt har ILO aviserat att man inom kort kommer
att uppta en diskussion om revidering av nuvarande lista. I
en PM från ILO angående denna revision nämns bl.a.
sjukdomar i muskler och skelett och sjukdomar orsakade av
repetitiva rörelser.
Det är ytterst anmärkningsvärt att regeringen vid
förändringen av beviskraven i förhållande till de beviskrav
som föreslogs i utredningen, inte utrett om förändringarna
står i samklang med ILO-konventionen. Det är lika
anmärkningsvärt att Lagrådet inte granskat de nya
beviskraven utifrån samma utgångspunkt.
Riksdagen bör därför återremittera regeringens
proposition för närmare utredning innan den läggs fram på
nytt. Regeringen bör då överlåta detta till den beredning
som får till uppgift att utreda överförandet av sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen till arbetsmarknadens parter.
Enligt övergångsbestämmelserna avses de nya reglerna
träda ikraft den 1 januari 1992. Äldre bestämmelser skall
gälla för skador som inträffat före det datum skadan anmäls
till försäkringskassan, dock senast den 30 juni 1993.
Gängse teknik vid val av övergångsbestämmelser inom
socialförsäkringen har varit att den lagstiftning som gällde
vid skadetillfället skall tillämpas vid bedömningen av en
skada, detta oavsett när anmälan om skadan görs. Den
föreslagna övergångsregeln bryter mot denna tidigare
princip. Valet av regler för bedömning av skador som
inträffat före ikraftträdandet kommer, enligt förslaget, att
bestämmas av tidpunkten för anmälan.
Om det föreslagna förändrade arbetsskadebegreppet
kommer att tillämpas även på skador som inträffat före
lagändringen kan detta leda till avsevärda konsekvenser för
trygghetsförsäkringen. Anledningen till detta är följande.
Försäkringsvillkoren för trygghetsförsäkring vid
arbetsskada (TFA) fastställs för varje år efter förhandlingar
mellan parterna bakom avtalet. Försäkringsvillkoren för ett
år gäller därefter för de skador som inträffar under detta år.
TFA:s skadebegrepp och bevisregler har under alla år stämt
överens med arbetsskadeförsäkringens. Likaså har reglerna
för ersättningar i tillämpliga delar harmoniserats med
reglerna i lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF). Genom
detta har försäkringens kostnader kunnat hållas på en rimlig
nivå.
I Arbetsskadeförsäkringsutredningens delbetänkande
(SOU 1992:39) ''Begreppet arbetsskada'' har en försäkrad,
som anmäler en arbetsskada efter en lagändring och som får
avslag på sin anmälan som är grundad på en bedömning som
gjorts enligt den nya lagens regler, möjlighet att vända sig
till trygghetsförsäkringen med sitt ersättningsanspråk, om
skadan inträffat före lagändringen. AMF-
trygghetsförsäkring blir därmed skyldig att pröva skadan i
enlighet med de för skadeåret gällande och därmed
gynnsammare villkoren. Om skadan kan godkännas vid en
sådan prövning har AMF-trygghetsförsäkring att lämna
ersättning för såväl ekonomisk som ideell skada.
Premien för trygghetsförsäkringen under gångna år har
beräknats på grundval av den kostnadsfördelning som har
gällt mellan LAF och TFA. Därvid har LAF i princip täckt
de skadades inkomstförluster och vårdkostnader. Från TFA
har i huvudsak lämnats ersättning för s.k. ideell skada, dvs.
sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt.
Premien för TFA har därvid fastställts bl.a. på grundval av
beräknade kostnader för skadereglering och
administration. Nödvändig reservsättning har gjorts för
inträffade men ännu icke anmälda skador. Vid
fastställandet av tidigare års premier har inte funnits
anledning att anta att kostnadsfördelningen mellan LAF
och TFA skulle komma att förändras med retroaktiv
tillämpning.
En erfarenhet vid tillämpningen av
arbetsskadeförsäkringen är bl.a. att försäkrade ofta
anmäler arbetsskada först lång tid efter det att skadan
inträffat eller för första gången givit sig till känna. Detta
gäller i första hand sjukdomar för vilka sambandet med
arbetet inledningsvis inte framstår som så klart. Av
tillgänglig statistik går inte att med exakthet beräkna hur
omfattande denna ''eftersläpning'' är. Det rör sig i dessa
sammanhang dock inte om någon marginell företeelse.
Man kan alltså förvänta sig att ett avsevärt antal
försäkrade kommer att vända sig till AMF-
trygghetsförsäkring med krav på ersättning för äldre skador,
vilka ej godkänts efter en prövning enligt de nya, strängare
reglerna i LAF. Detta kan komma att innebära en avsevärd
övervältring av kostnader på trygghetsförsäkringen.
Förutom ökade skadekostnader för att täcka de skadades
inkomstförluster tillkommer behovet av en utökad
administration för att på nytt, men enligt äldre regler, pröva
de anmälningar som, med hänvisning till de nya reglerna,
avslagits enligt LAF. Detta kommer på ett allvarligt sätt att
förändra de ekonomiska förutsättningarna för
trygghetsförsäkringen.
Inom AMF-trygghetsförsäkring har en grupp aktuarier
gjort en beräkning av förslagets kostnader. Aktuariernas
slutsats blev att kostnaden för TFA till följd av den
föreslagna övergångsbestämmelsen kan bli i
storleksordningen 10--20 miljarder kronor.
Regeringen och Socialdemokraterna har kommit
överens om att tillsätta en beredning i syfte att genomföra
en ny försäkringsmodell som innebär att sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna flyttas ut ur statsbudgeten och
att arbetsmarknadens parter ges huvudansvaret för
försäkringen. I samband med att ansvaret för försäkringen
överlämnas till parterna på arbetsmarknaden måste även
frågan om det ekonomiska ansvaret för inträffade och
pågående sjukfall och skador lösas. Vi finner det därför
olämpligt att nu övervältra kostnader, som inte är
finansierade, på avtalsförsäkringen. Den föreslagna
övergångsbestämmelsen och dess konsekvenser kan
komma att försvåra den kommande beredningens arbete.
Vi föreslår därför att övergångsbestämmelserna ges
innebörden att äldre bestämmelser skall tillämpas på skador
som inträffat före lagens ikraftträdande.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1992/93:30,
2. att riksdagen hos regeringen begär att förslaget utreds
i den beredning som får till uppgift att utreda överförandet
av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen till arbetsmarknadens
parter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om övergångsbestämmelser.
Stockholm den 17 november 1992
Anita Johansson (s)
Johnny Ahlqvist (s)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Håkan Strömberg (s)
Bo Finnkvist (s)