Den snabba internationalisering som pågår innefattar
även energisektorn. Elsystemen liksom naturgasnäten
knyts allt tätare samman mellan länder och därmed skapas
större marknader.
Inom Norden finns ett väl etablerat elsamarbete.
Danmark har från Jylland också ledningar till det
västeuropeiska ledningsnätet. En svensk överföringskabel
till västra Tyskland är under byggnad. Ytterligare svenska
kablar (i första hand till Polen och till östra Tyskland)
diskuteras och i Norge planeras en kabel under Nordsjön till
Holland. Från Finland förbereds en sammankoppling med
Estlands elnät och man prövar möjligheterna att utvidga
överföringskapaciteten till Ryssland.
Samtidigt med den fysiska sammanlänkningen av
elnäten mellan länderna genomförs avregleringar av
nationella elmarknader och möjligheter öppnas i första
hand för storförbrukare att självständigt köpa el från
kraftproducenterna. I Norge har redan en sådan elbörs
etablerats.
Även naturgasnäten sammanlänkas. Sverige är ett
undantag. Gasnätets utbyggnad har bromsats och planerna
på en gasledning från Finland och vidare sammanlänkning
av ledningsnäten från norska resp ryska gasfält har tills
vidare skrinlagts.
För närvarande är investeringarna för energiproduktion
i Sverige mycket blygsamma. Produktionskapaciteten
täcker väl möjlig efterfrågan vilket gör att motiv för
nyinvesteringar i stort sett saknas. Det kommersiella
utnyttjandet av teknik, som utvecklats från miljardprogram
för forskning och utveckling, skjuts på en osäker framtid
samtidigt som den etablerade energiindustrin även den
blivit en krisbransch.
Det är angeläget att granska internationaliseringen av
energimarknaderna för att pröva möjligheterna:1. att
främja hushållning och uppställda miljömål 2. att finna
projekt för investeringar och sysselsättning inom
energisektorn som kan bidra till ökad sysselsättning 3. att
minska negativa effekter av en avreglering av den svenska
elmarknaden.
Förnybara energikällor
Från mitten av 70-talet har ett ökat utnyttjande av
förnybara energikällor ställts upp som mål för
energipolitiken. På ett drygt årtionde har också de
inhemska energiråvarorna i form av ved, lutar, biobränsle,
torv och inte minst sopor kommit att svara för en betydande
andel av den svenska energiförsörjningen.
Möjligheterna är långt ifrån uttömda. Trots det
geografiska läget och klimatet har Sverige, som stort och
glesbefolkat land, ovanligt goda förutsättningar att klara en
stor del av energibehovet genom förnybara energikällor --
främst biobränsle. När jordbruksmark läggs i träda och när
allt mer papper återvinns ökar också ytterligare den möjliga
tillgången på biobränsle.
Fossila bränslen
För de fossila bränslena kol och olja sätts priser på
världsmarknaden och är i stort sett lika oberoende av land.
Även för naturgas avgörs i stort prisnivån av oljepriserna,
men gaspriserna kan variera mer beroende av tillgång och
efterfrågan i de tillgängliga distributionsnäten. I takt med
att naturgasnäten allt mer sammankopplas utjämnas också
gaspriserna.
Elenergin
För elenergin varierar däremot produktionskostnader
och priser mycket kraftigt mellan länder. Elkraft från äldre
redan avskrivna vattenkraftverk har mycket låga
produktionskostnader medan el från ett
oljekondenskraftverk, vindkraft eller nya kärnkraftverk har
högre.
Formerna för ett lands elproduktion och tillgång och
efterfrågan avgör ländernas elpriser. Genom vattenkraften
och de stora kärnkraftsprogrammet från 70-talet har
Sverige bland de lägsta elpriserna i Europa.
Den avreglering av svensk elmarknad som riksdagen
eventuellt beslutar under våren 1993 sker på en marknad
med produktionsöverskott. Under ett antal år kommer
avregleringen om den gensomförs att leda till ytterligare
sänkta elpriser i synnerhet för storförbrukare inom
industrin.
Det innebär inte enbart fördelar. I den elförbrukande
industrin kan resultatet bli minskade ambitioner för
hushållning, effektivare energianvändning och teknisk
förnyelse. I synnerhet i kombination med de förändringar i
konkurrenskraft som uppstått genom
valutakursförändringar och minskade skatter på företagen
kan ''förändringstrycket'' för investeringar i effektivare och
energisnålare teknik på nytt bli för lågt.
Kraftföretagen kommer i sin tur att ytterligare bromsa
investeringar och underhåll samtidigt som deras kapitalbas
för investeringar på längre sikt försvagas. När behov av ny
produktionskapacitet på nytt uppstår hotar kraftigt höjda
elpriser.
Vidgas i stället perspektivet till en större europeisk
''elmarknad'' ändras förhållandena. För Sveriges del
kommer integrering i en större elmarknad att innebära att
elpriserna gradvis höjs till en mer allmän europeisk nivå.
Genom sammanlänkning av elnäten öppnas möjligheter
till ökad elexport från Sverige. Den kabel som nu byggs till
Tyskland får en överföringskapacitet av 600 Mw. Det i sin
tur innebär en möjlig elexport av ca 2,5 TWh/år. Planerade
kablar kan vid fullt utnyttjande ge en exportkapacitet av ca
10 TWh. Vägt mot den svenska produktionens nuvarande
kapacitet, ca 150 TWh/år, kommer effekterna på de svenska
priserna att vara mycket måttliga och ske i takt med
utbyggnaden av överföringskapacitet.
Men skillnaderna jämfört med avreglering av en sluten
marknad med överkapacitet är stora. Genom en gradvis
ökning av priserna (och förväntningar om kommande
prisökningar) stimuleras industrin och andra förbrukare till
nyinvesteringar och energieffektivitet.
På elmarknaden skapas gradvis utrymme för
anläggningar som tillvaratar förnybar energi samtidigt som
kraftbolagen bör ha finansiella förutsättningar för
investeringar.
Internationella överenskommelser och EG-beslut om
ökade koldioxidskatter kommer att innebära ytterligare
stöd för övergång till förnybar energi.
Med hänvisning till ovan nämnda anser vi det önskvärt
att regeringen kraftfullt stödjer planerad utbyggnad av
kablar för elöverföring och en svensk och nordisk
integration i större europeisk elmarknad.
Investeringar och arbete inom energisektorn
I Sverige har de kommersiella investeringarna i vindkraft
i stort sett uteblivit. Orsak är elöverskottet och de låga
elpriserna. Jämförelser kan göras med t.ex. Danmark där
vindkraften utvecklats betydligt snabbare.
I treparti-uppgörelsen om energipolitiken från år 1991
föreskrivs en utbyggnad av 2--4 TWh vindkraft. Vägt mot
tidigare beräkningar av möjligheten till 15--20 TWh från
vindkraft är det en mycket låg ambition. Risken är stor att
Sverige förlorar möjligheterna att industriellt ta till vara de
betydande utvecklingspengar som lagts ned.
Kraftindustrins vinster från en internationell elmarknad
bör satsas i nya energiinvesteringar. Det gäller vindkraft
men också möjligheterna att modernisera och öka effekten
från existerande vattenkraftverk.
Dessutom bör utbyggnad av vattenkraft prövas dels i
övergivna dammar där återställande av fallhöjder och
dammar är ren miljövård och dels i fråga om outnyttjade
fallrättigheter mellan existerande kraftverk, där utbyggnad
inte står i konflikt med starka miljökrav.
Ett högre elpris kommer också att ge lönsamhet för
elproduktion från mottryck vid fjärrvärmeverk och
industrier. Rätt för mindre elproducenter att utan
prismässig eller annan diskriminering leverera till
kraftledningsnäten är en förutsättning för att
investeringarna skall komma till stånd.
Tidigare stödprogram för biobränslen och stödet genom
koldioxidskatten var tillräckliga för att få i gång
utvecklingen av biobränslen som energikälla hos såväl
hushåll, kommuner som företag. Ändringar av
koldioxidskatten för företagen liksom tidigare prisfall på
olja undergrävde snabbt ekonomin för många
biobränsleanläggningar.
Koldioxidskatten skall vara ett generellt stöd för att
stimulera användningen av alternativ till fossila bränslen.
Sverige måste vidhålla en hög och så långt möjligt generellt
verkande koldioxidskatt och samtidigt verka för
internationella överenskommelser.
Med tanke på de positiva effekterna för sysselsättningen
bör ytterligare arbetsmarknadspolitiskt stöd kunna ges för
att påskynda omställningen till biobränslen så länge det är
motiverat med hänsyn till arbetslöshetens omfattning. Alla
möjligheter till samordning med jordbrukets omställning
bör tas till vara.
Ytterligare resurser bör ges till utveckling av teknik för
elproduktion från biobränslen. Möjligheter bör då också
ges att driva projekt och provanläggningar som en del i
utbyggnaden av energisamarbete med länder i Öst- och
Centraleuropa.
Introduktionen av naturgas har hittills varit mycket
begränsad. Ett gasnät har byggts ut från Skåne längs
Västkusten till Göteborg. Planer om fortsatt utbyggnad
österut mot Mälardalen och Stockholm har hittills skjutits
på framtiden. Planerna på en gasledning från Finland har
inte heller kommit närmare ett förverkligande.
Naturgasen innebär mindre koldioxidutsläpp jämfört
med användning av kol och olja. Övriga miljöproblem är
dessutom mindre. Det är också angeläget att olja görs
tillgänglig för främst u-länder som har svårt att klara den
infrastruktur som krävs för gas och för kol.
En fortsatt utbyggnad av det svenska naturgasnätet är en
viktig del i utbyggnaden av landets infrastruktur.
Utbyggnaden bör planeras så att den inte motverkar
biobränslenas utveckling. Mälardalen och
Stockholmsområdet bör i första hand knytas till
naturgasnätet.
Utöver de nuvarande kopplingarna till det danska
gasnätet bör näten sammankopplas mot såväl Norge som
Finland och därmed gaskällorna i Ryssland. Det ger ökad
försörjningstrygghet och bidrar till önskvärt ömsesidigt
handelsutbyte och samarbete med Ryssland.
Kärnkraftens avveckling
Tidigare riksdagsbeslut om startår för
kärnkraftsavvecklingen har återtagits. Det som gäller är
folkomröstningens besked att kärnkraften skall vara slutligt
avvecklad år 2010.
Inför folkomröstningen pläderade linje 3 för en 10-årig
avställningsperiod för 6 reaktorer. Redan nu kan
konstateras att avveckling av 12 reaktorer fram till år 2010
kommer att vara än mer krävande.
En internationalisering av elmarknaden med elexport
innebär att perioden för ersättningsinvesteringar och
omställningar till viss del förlängs och tidigareläggs.
Avställningen av kärnkraften kommer att kunna ske när
delar av det efterföljande energisystemet redan är i bruk
och prövats.
Ekonomiskt sett kommer kärnkraftverken under något
drygt årtionde att bättre kunna bidra till att täcka
investeringarna för den produktion som skall träda i deras
ställe.
För de länder som är tänkta köpare av svensk el behöver
inte heller ett elsamarbete med Norden ses som ett enbart
kortsiktigt arrangemang. Östra Tyskland, Polen och de
baltiska republikerna är alla på olika sätt i behov av
omställningsperiod för att ersätta miljömässigt och
säkerhetsmässigt olämpliga anläggningar. Det gäller de
brunkolseldade kraftverken i östra Tyskland och Polen och
t.ex. kärnkraftverk i Baltikum och Ryssland.
Med hänsyn till de nya möjligheter, som en europeisk
elmarknad erbjuder, är det ur statens och skattebetalarnas
synpunkt mycket oklokt att genomföra utförsäljning och
privatisering av Vattenfall och dess anläggningar.
Kommuner som säljer ut sina krafttillgångar gör av samma
skäl med stor säkerhet dåliga affärer.
Arrangemang för att underlätta samarbete och
ömsesidigt ägande med utländska kraftbolag kan
genomföras utan att stat och kommuner minskar sina
ägarandelar i kraftindustrin. Ombildningen av Vattenfall till
aktiebolag är t.ex. en positiv åtgärd som underlättar
internationellt samarbete.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om initiativ för att stimulera
utbyggnaden av överföringskapacitet från det nordiska
elnätet till övriga Europa,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om initiativ för att stimulera
energiinvesteringar för ny energiproduktion och
energisparande.
Stockholm den 26 januari 1993
Berndt Ekholm (s)
Berit Löfstedt (s)
Karl-Erik Svartberg (s)