Återföring av vinstandel från vattenkraftsproduktion
Sverige är förunnat rika naturtillgångar. Dessa är relativt
ojämnt fördelade över vårt land. Paradoxalt nog finns de
största tillgångarna i de delar av landet som allmänt
betraktas som problemområden. I län som Norrbotten,
Västerbotten och Jämtland finns stora naturresurser såsom
malm, skog och vattenkraft. Trots detta är arbetslösheten
hög och avfolkningen, främst av inlandskommunerna,
fortgår. Staten satsar årligen stora belopp i regionalpolitiskt
stöd. Det naturliga borde vara att resursrika län i första
hand fick möjlighet att utveckla sin region med resurser som
avkastningen av respektive läns naturtillgångar ger. Den
psykologiska effekten av att få disponera över resurser som
kommer av ''exporten'' av vattenkraften ska i
sammanhanget inte heller underskattas.
Eftersom vattenkraften tas i anspråk i hela landet och
inte minst förser de södra delarna av landet med billig
energi är det rimligt att en viss ''återbäring'' på
elproduktionen sker till producentlänen. Totalt produceras
drygt 80 procent av all vattenkraft i de fem nordligaste
länen. Norrbotten ensamt står för 23 %
av all elproduktion i landet. I Västerbotten
produceras ca 17 %
av landets elproduktion. En återbäring på 1 öre per
producerad kWh till respektive län skulle för Västerbottens
del innebära ca 140 miljoner kr årligen i ''återbäring'', för
Norrbottens del runt 160 miljoner kr, för Västernorrlands
del 120 miljoner kr och för Jämtlands län skulle
''återbäringen'' röra sig omkring ca 130 miljoner kr. Denna
återbäring vore en värdefull stimulans för de
elproducerande Norrlandslänen. ''Återbäringen'' kunde
användas för att investera i kommunikationer, alternativa
inhemska energikällor samt andra sysselsättningsskapande
och näringslivsbefrämjande åtgärder.
Frågan om återbäring på elproduktionen har utretts i
olika sammanhang. Senast i SOU 1991:8, Beskattningen av
kraftföretag. Utredningen konstaterar att ''hindren för en
återföring av vattenkraftsvinster eller en överföring av
vattenkrafttillgångar till regionerna inte är av teknisk
natur''. Vidare skriver utredningen: ''Det frågan gäller är
därför om det finns en politisk vilja till sådana
överföringar.''
Den modell utredningen förordar är att den gamla
producentskatten på äldre vattenkraftverk omformas till en
fastighetsskatt, och att återbäringen sker inom de ramar
som nuvarande skatteintäkter på en miljard kronor ger.
Förutom utredarens förslag om fastighetsskatt kan också en
återbäring finansieras med en något höjd konsumentskatt
på el. Att täcka utgifterna för återbäringen skulle motsvara
en generell höjning av elskatten med ca 0,5 öre per kWh.
Återbäringen bör ske till regional nivå för att främst
användas för projekt som gynnar de kommuner som har
vattenkrafttillgångarna. Detta för att övergripande och
samordnade utvecklingsprojekt ska kunna genomföras som
gagnar regionen. Länsstyrelserna bör kunna administrera
återbäringen.
Då näringsutskottet behandlade några motioner som
berörde detta ämnesområde i betänkande 1991/92:NU25
hänvisades till det beredningsarbete som pågår efter
utredningen SOU 1991:8. Detta beredningsarbete har nu
pågått sedan hösten 1991. Det bör därför vara dags för
regeringen att lägga ett förslag i riksdagen.
Återbäring på elproduktionen är ett gammalt krav från
Kristdemokratiska samhällspartiet. Allt fler sluter nu upp
bakom detta. Exakt vilken teknisk modell som bör gälla för
att införa återbäringssystemet bör regeringen kunna
bedöma utifrån de remissvar på utredningen SOU 1991:8
som inkommer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
återbäring på elproduktionen med förslagsvis 1
öre per kWh till de vattenkraftsproducerande länen för
att användas till att stimulera infrastruktursatsningar och
andra utvecklingsprojekt i regionerna.
Stockholm den 26 januari 1993
Stefan Attefall (kds)
Jan-Erik Ågren (kds)