De energipolitiska besluten i början på 80-talet innebar
att en övergång skulle ske till miljövänliga, inhemska fasta
bränslen som skulle ersätta importerade bränslen som kol
och olja. Det var utifrån dessa förutsättningar som några
personer i Härjedalen började fundera över hur regionens
råvara kunde tas tillvara. År 1981 bildades Härjedalens
Mineral AB.
Drivkraften hos härjedalingarna var att försöka förändra
den negativa trenden med stor arbetslöshet och vikande
befokningsunderlag. Man utgick från att försöka finna en
lämplig råvara och att bearbetning och förädling kan ske
inom kommunen. Det var viktigt att finna avsättning för
den färdiga varan och att använda inlandsbanan för att nå
marknaden och åkerinäringen för närtransporter.
Eftersom torv förekommer i riklig mängd i Härjedalen
(20 procent av arealen) föll valet på denna råvara.
Kontakter togs med en hel rad olika företag och
myndigheter som kunde ge kunskap om torvhantering.
Detta skedde både inom vårt land och i Finland. Efter det
att kontakt hade knutits med Uppsala Energi AB, som vid
denna tidpunkt på olika sätt arbetade för att bli kvitt sitt
oljeberoende, kunde ett långsiktigt samarbete i
torvprojektet inledas. Uppsala Energi AB blev både stor
kund och delägare.
Härjedalens Mineral AB ägs i dag av Härjedalens
Energi AB med drygt 10 procent av aktierna, Uppsala
Energi AB drygt 40 procent och ett privat konsortium med
drygt 48 procent av aktiekapitalet.
Härjedalens Mineral AB har en avgörande betydelse för
människor att erhålla arbete inom kommunen.
Sysselsättningseffekten är 300 årsarbetare varav 200 är
direkt verksamma i bolagets verksamhet och ytterligare
minst 100 är knutna till företag som mer eller mindre är
beroende av den aktuella verksamheten.
Härjedalens Minerals etablering genererar
sysselsättning i en omfattning som överfört till de
förhållanden som gäller i en kommun av Göteborgs storlek
motsvarar 20 000 årsarbeten.
Grunden för företagets överlevnad är en tryggad
råvaruförsörjning. För 20 års verksamhet krävs 3 000 ha
torvmarker med huvuddelen belägen inom Härjedalen och
på ett ekonomiskt aceptabelt avstånd från
fabriksanläggningen. Denna torvareal utgör 1 procent av
Härjedalens myrar. Arealmässigt är det ett blygsamt behov.
Önskvärt vore att alla myrarna hade ungefär samma
förutsättningar för brytning. Så är emellertid inte fallet.
Med avseende på djup, kvalitet och avstånd till befintliga
vägar, fabrik m.m. finns det avsevärda skillnader. Det är
inte den enskilda produktionsytan som är av betydelse utan
det är den tillgängliga mängden brytvärd energitorv som är
avgörande för verksamhetens uthållighet.
Hela tiden måste en avvägning ske mellan andra
intressen, bevarandevärden och den verksamhet som
Härjedalens Mineral bedriver. Under åren 82--83
presenterade företaget alltmer specificerade tänkbara
produktionsplaner för politiker och tjänstemän på olika
myndighetsnivåer. Både Gullhögsfloarna och
Tönningsfloarna fanns med i beräkningarna.
I ett tidigare beslut i kommunen tillät man torvuttag på
Gullhögsfloarna men sparade Tönningsfloarna för att på
detta sätt tillgodose olika intressen.
65 procent av behovet av torv är idag tillgodosett. Efter
regeringens avslag på brytning av Gullhögsfloarna ser
framtiden mörk ut för Härjedalens Mineral och inte minst
för människorna som bor där och som riskerar att mista sin
försörjning. Om inte råvarubehovet kan tillgodoses innebär
det betydande svårigheter för Härjedalens Mineral AB med
allt vad det innebär för regionen. Eftersom även staten har
ett stort borgensåtagande finns det all anledning för
regeringen att ompröva beslutet att förbjuda torvbrytning
på Gullhögsfloarna.
I en uppsats från Högskolan i Östersund har man
kommit fram till att 600--700 personer i Härjedalen är
beroende av Härjedalens Mineral AB för sin försörjning.
Även Uppsala kommun har i sina investeringar i
värmeanläggningar och genom sitt delägarskap i
Härjedalen Mineral gjort stora ekonomiska åtaganden.
Det som kanske ändå mest utmärker detta torvprojekt
är att en verklig glesbygdskommun som Härjedalen, med
knappt en person invånare per kvadratkilometer, har lagt
ner ett stort engagemang för att klara sin egen överlevnad.
Det är inte endast kommunen som har drivit frågan
framåt utan ett stort antal privatpersoner som vid företagets
tillkomst oavlönat bedrev verksamhet under de första tre
åren. Man har dessutom följt regeringens och riksdagens
uttalade önskan om att nedbringa oljeberoendet både för
Härjedalen och Uppsala.
Med utgångspunkt från detta borde regeringen föra
vidare samtal med Härjedalens Mineral AB om hur den
framtida råvaruförsörjningen skall tryggas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatta överläggningar i syfte
att säkerställa råvarutillgången för Härjedalens Mineral
AB.
Stockholm den 25 januari 1993
Ingrid Hemmingsson (m)