1987 års regionalspolitiska kommitté (REK 87) föreslog i
sitt slutbetänkande SOU 1989:55 att vattenkraftsregionerna
under en tioårsperiod skulle få del i vattenkraftens
övervinster. Ersättningen föreslogs uppgå till 1 öre/kWh
motsvarande omkring 600 mkr per år. Finansieringen skulle
ske genom en höjning av skatten på äldre vattenkraft.
Principen för förslaget är enligt vår uppfattning rimlig.
I propositionen om regionalpolitik inför 1990-talet
(prop. 1989/90:76) sägs att det mot bakgrund av det
kommande energipolitiska beslutet om bl.a.
kärnkraftsavvecklingen varken är möjligt eller lämpligt att
ta ställning till förslagen från REK 87 i energipolitiska
frågor. Vidare hänvisas till att det i direktiven till en (då)
nyligen tillsatt utredning om kraftföretagens vinster sägs att
utredaren bör utforma sina förslag med hänsyn tagen till att
vinster från äldre vattenkraft skall kunna återföras till de
regioner där de genereras.
Utredningen om kraftföretagens vinster avgav i början
av år 1991 sitt betänkande ''Beskattning av kraftföretag'',
SOU 1991:8. I denna utredning konstateras att inga
''tekniska hinder'' föreligger för en återföring av
vattenkraftsvinster till regionerna. Vidare sägs i
utredningen ''Utredningens förslag låter sig mycket väl
förenas med en sådan återföring även om denna av juridiska
skäl inte kan ske direkt utan via statskassan. Det frågan
gäller är därför om det finns en politisk vilja till en sådan
överföring.'' Den sistnämnda frågan tog utredningen inte
ställning till eftersom den saknade parlamentarisk
representation.
Frågan om en återbäring av vattenkraftsvinsterna
behandlades i riksdagen våren 1991 i samband med det
energipolitiska beslutet (1990/91:NU40) med anledning av
tre motionsförslag (c resp. v) med förslag i denna riktning.
Motionerna avslogs med hänvisning till att regeringens
förslag med anledning av SOU 1991:8 borde avvaktas.
Av en frågedebatt i riksdagen under hösten 1991
framgick att regeringen inte har för avsikt att lägga fram
något förslag om en återföring.
Det är dags att förverkliga återföringsprincipen.
Norrland har rika råvarutillgångar som exploateras
framförallt av Sydsverige. Norrland skulle bära sig självt
ekonomiskt utan regionalpolitiskt stöd, om det fick rå om
sina egna resurser: malmen, vattenkraften, skogen. Man
kan lätt få uppfattningen att Norrland betraktas som en
koloni av övriga Sverige.
Vattenkraften är ett av de tydligaste exemplen på export
av råvara till Sydsverige. Större delen av den
Norrlandsproducerade vattenkraften går sålunda till
företag och hushåll i Sydsverige.
Vattenkraftens vinster går till ägarna, främst i
Stockholm, och staten som tar in mångmiljardbelopp i
skatt. Vattenkraftskommunerna får inte ett öre, om de inte
äger fallrätter eller kraftverk. Numera får de inte ens
tillgodogöra sig fastighetsskatt på
vattenkraftsanläggningarna.
Skälen för återbäring är starka. En tillräckligt stor
återföring till de norrländska vattenkraftsregionerna av
vattenkraftens övervinster under en längre tidsperiod skulle
bli ett säkert och av politiker oberoende stöd till Norrland.
Det är dags att gå från ord till handling.
Hemställan
Med hänvisning till anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de norrländska
vattenkraftsregionerna skall få del i vattenkraftens
övervinster.
Stockholm den 14 januari 1993
Laila Strid-Jansson (nyd)
Arne Jansson (nyd)
Karl Gustaf Sjödin (nyd)