Det råder i dag en bred enighet om att biobränslenas
andel av energiförsörjningen måste öka kraftigt om de
långsiktiga miljö- och energipolitiska målen skall kunna
nås. En avgörande faktor är att biobränslen, till skillnad
från fossila bränslen, inte anses ge något nettotillskott av
koldioxid till atmosfären vid förbränning.
Allmänt kan konstateras att användningen och
försöksverksamheter av biobränslen är koncentrerade till
områden med ett stort uppvärmningsbehov, dvs. områden
med industri eller stor befolkning, med andra ord har
satsningarna gått till storskaliga verksamheter. Att förändra
''energibalansen'' -- förbrukare, producenter och
distribution -- är förbundet med stora investeringar och tar
lång tid.
Gävleborgs län ingår som en integrerad del i det
nationella energiförsörjningssystemet och har små
möjligheter att gå utanför detta, annat än marginellt. Ett
aktivt sätt är dock att ta lokala energislag i anspråk. Länet
har gott om biobränslen och en hel del anläggningar för
bioenergiproduktion. Bioenergin representerar också ett av
de få områden där de lokala förutsättningarna kan påverka
energiförsörjningsbalansen.
Gävleborgs län har allt som behövs för att producera
bioenergi -- råvara, kunskap och arbetskraft. Problemet
med mindre anläggningar är ofta att man har överkapacitet.
Här kan man koppla ihop länets besvärliga
lantbrukssituation. För att bryta stagnationen behövs en ny
våg av kunskapsöverföring även till lantbruket för att ta
fram en mer diversifierad verksamhet på landsbygden.
Experiment i växthusodling, biodynamisk odling, nya
grödor för t.ex. industriell användning och
biobränsleanläggningar bör stimuleras i mindre skala.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om biobränsleförsök i mindre skala
i Gävleborgs län.
Stockholm den 20 januari 1993
Karl Hagström (s)
Axel Andersson (s)
Sigrid Bolkéus (s)
Sinikka Bohlin (s)
Widar Andersson (s)
Ulrica Messing (s)