Åtgärder mot den branschanknutna ekonomiska brottsligheten
Den ekonomiska brottslighetens skadeverkningar är
omfattande och drabbar enskilda såväl direkt som indirekt.
Vi drabbas av ekobrotten både som anställda,
näringsidkare och samhällsmedborgare i övrigt. Den
ekonomiska brottslighetens stora omfattning i sig och
samhällets oförmåga att komma till rätta med den urholkar
människors tilltro till vårt rättssystem.
Den branschanknutna ekonomiska brottsligheten
snedvrider därtill konkurrensen så att skötsamma seriösa
företag slås ut eller tvingas bli oseriösa för att överleva.
Denna utveckling har redan gått mycket långt i vissa
branscher. Rufflande företag vägrar som regel också att
teckna kollektivavtal för sina anställda.
Det är stötande och demoraliserande att de som anmäls
för ekonomisk brottslighet kan få fortsätta sin verksamhet
utan att myndigheterna ingriper.
Underlåtenheten att anmäla misstänkta ekonomiska
brott har därför ökat avsevärt. Det är ingen idé, sägs det.
Det är därtill väldokumenterat att upptäcktsrisken är
mycket låg, då det gäller ekobrottslighet. Det finns många
exempel på entreprenadföretag som går in för att på kortast
möjliga tid göra största möjliga vinst för att sedan upphöra
och börja om igen i ny skepnad. Man vet precis hur lång tid
det dröjer innan det finns risk för myndighetsupptäckt.
Speciellt i branscher som är statistiskt svårgripbara, som
exempelvis städ- och byggbranschen, är detta påtagligt. Där
behövs omfattande spaningsarbete för att upptäcka brotten.
Antalet konkurser har under senare år ökat dramatiskt.
Under 1992 beräknas antalet konkurser uppgå till ca 22 000.
Enligt tidigare undersökning av
Brottsförebyggande Rådet (BRÅ), kan man räkna med att
det förekommer brottslighet i 3 av 4 konkurser. Missbruk
av konkursinstitutet har blivit en del av näringsutövningen i
flera branscher.
Trots detta nedprioriterar regeringen kampen mot den
ekonomiska brottsligheten! Regeringen förmedlar därmed
en syn på dessa brott som snarare är uppmuntrande än
fördömande.
Ekobrottsligheten kräver kraftfulla motåtgärder och
många vägar måste prövas för att bekämpa den. Den
socialdemokratiska partimotionen om ekonomisk
brottslighet är ett tungt dokument över sådana åtgärder.
Ett brottsförebyggande arbete är naturligtvis också
nödvändigt även för denna typ av brott. Ambitionen att
bygga ett samhälle som präglas av solidaritet och
ansvarstagande människor emellan, måste också gälla på
arbetsmarknaden. Företag har här ett alldeles särskilt
ansvar, mot anställda såväl som mot samhället.
Frågan om en begränsning av företags fria
etableringsrätt har aktualiserats vid åtskilliga kongresser
inom fackföreningsrörelsen. Kraven på någon form av
näringstillstånd/''körkort'' har trots detta ännu inte lett till
något resultat.
I mitten av 80-talet föreslog Kommissionen mot
ekonomisk brottslighet en ramlag med möjlighet för
regeringen att införa krav på näringstillstånd i branscher
som är speciellt utsatta för brottslighet. BRÅ fick av
regeringen år 1986 i uppdrag att undersöka formerna för
och omfattningen av den ekonomiska brottsligheten i vissa
speciellt utsatta branscher, nämligen bilreparations-, städ-,
måleri- och byggbranschen samt restaurang-, taxi- och
åkeribranschen.
Under 1992 redovisade BRÅ sin studie i ekonomisk
brottslighet (Skatterevision i sju branscher) som visar att
det förekom misstanke om ekonomisk brottslighet i hälften
av de studerade företagen.
Förhållandena i de branscher Ekokommissionen
utpekade har inte förbättrats, snarare försämrats. I flera
branscher har brottsligheten till och med blivit en del av
förutsättningarna för näringsverksamhetens bedrivande,
t.ex. i restaurang- och taxibranschen.
I sammanhanget skall det också påpekas att det inte rör
sig endast om skattebrott. Arbetsmiljöbrott, svart
arbetskraft osv. måste nämnas för att göra bilden komplett.
Anlitande av svart arbetskraft har på senare tid ökat
oroväckande i omfattning och det döljs inte heller längre. I
lågkonjunkturens kölvatten ökar både svart arbetskraft och
ekonomisk brottslighet ytterligare, vilket är förödande för
de arbetslösa.
Den nämnda branschanknutna ekobrottsligheten har
varit föremål för ett oräkneligt antal undersökningar sedan
70-talet. Underlag finns således idag som talar sitt tydliga
språk, nämligen behov av åtgärder.
De anställda och de seriösa näringsidkarna i de sju
branscherna måste kunna känna förtroende för och veta att
de har stöd från samhället i kampen mot den ekonomiska
brottsligheten.
Vi kan milt uttryckt säga att det nu är en förtroendefråga
huruvida regering och riksdag verkligen avser att vidtaga
kraftfulla åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten.
Krav på särskild kompetens och god vandel är både rimligt
och nödvändigt för dem som vill etablera sig som
näringsidkare i de nämnda branscherna. Dessa krav skall
ses som led i arbetet för att minska den ekonomiska
brottsligheten.
Sverige har i en internationell jämförelse närmast unik
frihet för företagsetableringar, trots att etableringsfriheten
inom flera näringssektorer är begränsad genom olika
former av kontroll. Dit hör auktorisation,
licensförfaranden, allmänna behörighetskrav m.m. Därför
kan det knappast hävdas att en kompetens- och
vandelsprövning inskränker näringsfriheten i någon
avgörande omfattning.
Utbredd ekonomisk brottslighet är ett tungt vägande
skäl för en sanering och kontroll av utsatta branscher.
Missbruk av den fria etableringsrätten är enligt vår
uppfattning det grundläggande hotet mot näringsfriheten
och den sunda konkurrensen. Det är vår skyldighet att
värna näringsfriheten, de anställda och de seriösa
företagarna. I detta instämmer nu allt fler företagare själva.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder mot den
branschanknutna ekonomiska brottsligheten.
Stockholm den 25 januari 1993
Barbro Evermo Palmerlund (s)
Anita Johansson (s)
Bo Finnkvist (s)
Lars Ulander (s)
Björn Ericson (s)
Sylvia Lindgren (s)
Johnny Ahlqvist (s)