Riksdagen antog så sent som i december 1992 en ny
kreditmarknadsbolagslag (prop. 1992/93:89). Lagen
innebär att kreditverksamhet endast får bedrivas i
aktiebolag om inte verksamheten enligt äldre
speciallagstiftning får bedrivas av annat institut (t ex
hypoteksinstitut).
Det är alltså inte möjligt att med nu gällande lag starta
och bedriva ny kreditverksamhet i en ekonomisk förening.
Höstens lagstiftning aktualiserar frågan om neutraliteten
mellan olika företagsformer och friheten att välja den
företagsform som är bäst lämpad från ägarnas
utgångspunkter och avsikter med verksamheten.
Redan Kreditmarknadskommittén behandlade
frågan rörande formerna för bedrivande av finansinstitut
(SOU 1988:29). I sammanfattningen framhåller man att
anpassningsförmåga och kostnadspress främjas, om olika
slags finansinstitut får konkurrera inbördes över stora delar
av kreditmarknaden. Det betyder att en verksamhet bör
träffas av samma reglering oavsett inom vilken institutionell
ram den bedrivs.
Näringsutskottet uttalade vid behandlingen av
den nya lagen om kreditmarknadsbolag att det ligger ett
värde i att olika företagsformer kan vara verksamma på
kreditmarknaden. Eftersom det ännu inte förelagts
riksdagen något förslag om Landshypoteks framtida
organisation, anser emellertid utskottet att det för
närvarande inte finns skäl att omarbeta det framlagda
förslaget till lag om kreditmarknadsbolag med anledning av
Landshypoteks verksamhet. Det ankommer på regeringen
att föreslå de lagändringar som erfordras beroende på
vilken associationsform som förordas. Om det därutöver
finns önskemål från andra företag att få bedriva
finansieringsverksamhet i form av ekonomisk förening
förutsätter utskottet att regeringen lägger fram förslag till
erforderliga lagändringar.
Näringsutskottets och Kreditmarknadskommitténs
positiva uttalanden motsvaras inte alls av den nu gällande
lagen. Frånvaro av lagbestämmelser innebär de facto ett
etableringshinder. Enda sättet att svara upp mot de
önskvärda grundprinciperna i fråga om valfrihet är på det
här området att komplettera nuvarande kreditföretagslag så
att den omfattar alla företag som kan tänkas agera på
kreditmarknaden.
Det har på olika håll uppkommit intresse av att starta
nya kreditföretag vid sidan av de redan etablerade. I flera
fall har som skäl angivits att bankerna och andra etablerade
kreditinstitut på denna oligopolliknande marknad täcker
upp sina förluster genom att föreskriva icke
marknadsbetingade villkor för ny kreditgivning. Bland
annat mot denna bakgrund har intresset varit särskilt starkt
att bedriva ny konkurrerande kreditverksamhet i
kooperativa former.
Den kooperativa företagsformens grunddrag
Ett kooperativt företagande bygger på tanken att
människor, konsumenter eller näringsidkare, går samman
för att tillgodose ett gemensamt ekonomiskt behov. Genom
att sluta sig samman kan medlemmarna få bättre villkor än
om de agerar enskilt. Föreningen strävar efter att maximera
medlemmarnas nytta, dvs tillgodose ett vidare ekonomiskt
intresse än enbart den direkta avkastningen på satsat
kapital. Medlemmen är både ägare och användare. Det ger
förutsättning för en stark och uthållig relation, vilket är
särskilt viktigt för finansiell verksamhet. Ett utmärkande
drag är vidare den demokratiska beslutsordningen enligt
principen en medlem--en röst.
Resultat i föreningen fördelas, förutom eventuell ränta
på insatskapital, i proportion till delaktighet i
verksamheten.
Målet för ett aktiebolag är däremot att maximera
ägarnas avkastning på satsat kapital. Verksamhetens
innehåll blir därmed underordnat i motsats till den
ekonomiska föreningen.
En kooperativ förening bygger på ett förtroende mellan
medlemmen och föreningen och ofta på en långsiktig
relation. Detta gör föreningsformen speciellt lämpad för
finansiell verksamhet. Detta förutsätter nämligen
förtroende i större utsträckning än annan verksamhet i och
med att relationerna är kontinuerliga och ofta långsiktiga.
Föreningens försörjning med riskkapital
Riskkapitalförsörjningen har nämnts som ett problem
för ekonomiska föreningar, som avser att agera på
kreditmarknaden. Aktiebolaget anses ha större möjligheter
till riskkapitaltillskott från aktieägarna genom nyemission
av aktier.
En analys av bankernas nyemissioner under 80-talet
visar emellertid att nyemissioner inte varit den källa till
riskkapital som man skulle kunna tro. Under perioden
1981--1991 ökade det totala riskkapitalet (redovisat eget
kapital plus värderingskonton och andra reserver) i de
svenska bankerna från ca 16 miljarder kr till 67 miljarder
(källa: SCB), dvs en ökning på drygt 50 miljarder. En
mindre del av denna tillväxt -- ca 16 miljarder, varav
Nordbanken svarade för nästan hälften -- härrör från
nyemissioner medan den större delen utgörs av internt
genererade vinstmedel.
Värt att notera är, att den bank som f n bedöms ha den
starkaste finansiella ställningen, Handelsbanken, inte
gjorde någon nyemission under 80-talet.
Kapitalförsörjningen kan inte ses som ett generellt
problem för den ekonomiska föreningen. Den har samma
möjligheter som aktiebolaget att genom vinstgenerering
bygga upp obeskattade reserver. Till detta kommer
medlemmarnas tillskott av insatskapital.
F ö kan man konstatera att aktiebolagsformen inte med
någon automatik ger tillgång till riskkapital. Man kan sätta
ett frågetecken för aktieägarnas generella intresse att i
krissituationer ställa upp med friskt riskkapital.
Utvecklingen det senaste året talar för att så inte alltid är
fallet.
Denna fråga kan ytterligare belysas med statistik från
lantbrukskooperationens ekonomiska föreningsföretag.
Den genomsnittliga soliditeten uppgick 1990 till ca 30 %
inom livsmedelssektorn och ca 36 % inom skogssektorn.
Detta ligger väl i paritet med genomsnittet för börsen.
Behovet av en generell kreditmarknadslagstiftning
Som framgått av det tidigare anförda finns inte något
principiellt eller praktiskt hinder mot att bedriva finansiell
verksamhet i företagsformen ekonomisk förening. Tvärtom
är det angeläget att inte bryta mot svensk och europeisk
rättstradition som tillåter variation och mångfald i fråga om
företagsformer.
Det måste vara ägarna som själva avgör vilken
företagsform som är mest lämpad för att tillgodose deras
intressen. Däremot bör samhället ställa upp enhetliga krav
på verksamhetsbetingelserna oavsett företagsform. Det är
fullt möjligt att tillskapa en enhetlig kreditföretagslag
som reglerar kreditverksamhet bedriven i aktiebolag eller
ekonomisk förening. Med en sådan generell lagstiftning kan
man åstadkomma konkurrensneutralitet mellan båda
företagsformerna.
Avslutande synpunkter
Det är en utbredd uppfattning att en bättre konkurrens
mellan olika producenter på en marknad leder till ett bättre
samhällsekonomiskt resursutbyte.
I och med att efterfrågan i många fall är mångskiftande
behövs också ett utbud som inte är likriktat. Sannolikheten
för att uppnå detta är större om det finns olika typer av
producenter, med olika inriktning, på marknaden. Om alla
organisationer har samma uppbyggnad och samma
målsättning föreligger risken att deras agerande och utbud
blir likriktade.
Det är inte förenligt med honnörsorden valfrihet och
mångfald att gynna en företagsform framför en annan. Vid
en jämförelse mellan Sverige och EG-länderna är det tydligt
att de senare är betydligt mer medvetna om detta. I det
svenska lagstiftningsarbetet förbises alltför ofta värdet av
föreningsformen. Denna obetänksamhet kan allvarligt
hindra möjligheterna för finanssektorn att få en struktur
som är nyttig för medborgarna. Det skulle också strida mot
EGs regler. Det förefaller självklart att statsmakten inte
skall diskriminera en verksamhet för att den bedrivs i
föreningsform. Istället talar mycket för att den kooperativa
formen är särskilt lämplig för flera typer av finansiell
verksamhet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
i kreditmarknadslagen så att den kompletteras till att även
omfatta kreditverksamhet bedriven av ekonomiska
föreningar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att föreningsbankslagen bör vara
kvar som en del av den generella banklagstiftningen.
Stockholm den 26 januari 1993
Tage Påhlsson (c)
Birger Andersson (c)