Fullgörandegarantin är en säkerhet för entreprenörens
åtagande. Ansvaret för att entreprenaden görs klar åvilar
entreprenörerna, under såväl entreprenadtiden som
garantitiden. Först om entreprenören inte kan fullfölja sitt
åtagande, t.ex. vid konkurs, kan garantin tas i anspråk.
För att ett entreprenöravtal skall slutas, ställer i regel
beställaren som villkor att entreprenören lämnar
fullgörandegaranti. När detta villkor ställs anger AB 92 att
entreprenören, om inte annat föreskrivs i
kontraktshandlingarna, skall ställa säkerhet för ett belopp
om 10 % av kontraktssumman under entreprenadtiden och
5 % av nämnda summa under garantitiden.
Svårigheterna att kunna erhålla fullgörandegarantier har
ökat sedan bl.a. Svenska Kredits konkurs. Fler beställare
än tidigare kräver garantier och dessutom krävs allt högre
belopp på säkerheterna. För 1993 och 1994 kan därför
behovet av fullgörandegarantier bedömas till ca 25
miljarder kronor per år. Det är högst osäkert om bankerna
klarar detta med hänsyn till kapitaltäckningskravet.
Sedan försäkringsbolaget Njord och nu senast Svenska
Kredit försatts i konkurs är möjligheterna att få
försäkringsgarantier ytterst begränsade. Utan
fullgörandegarantier står företag utan uppdrag trots att de i
övrigt är kapabla att genomföra entreprenader. Bankerna
kan i praktiken bli de som beslutar om vilka byggföretag
som skall överleva. Efter den senaste tidens kreditförluster
måste bankernas kompetens på området starkt ifrågasättas.
För Sveriges del handlar det nu i det korta perspektivet
om att ersätta garantier tecknade i Svenska Kredit. Trots
den senaste tidens stora byggkonkurser har inga
fullgörandegarantier tagits i anspråk. Kreditrisken är
mycket begränsad under byggtiden eftersom det i regel
finns andra företag som är beredda att ta över
entreprenaderna och förlusterna blir i regel små.
Beställaren har också säkerhet i utfört arbete. Under
garantitiden är dock behovet större. Staten bör därför i
detta svåra läge gå in och se vilka fullgörandegarantier som
kan tryggas.
Statliga och kommunala myndigheter bör instrueras att i
möjlig mån begränsa sina krav på fullgörandegarantier.
Vägverkets behov av fullgörandegarantier under
entreprenadtiden torde vara ytterst litet, för att ta ett
exempel. Färdigställs inte entreprenaden i rätt tid på grund
av byte av entreprenör exempelvis, så blir den skada som
uppkommer mycket liten. När det gäller just Vägverket kan
dessutom kravet på fullgörandegarantier innebära en
konkurrensnackdel för entreprenörer jämfört med
Vägverkets produktionsdivision.
Ett annat stort problem är kreditgivningen. Reglerna för
kreditinstituten och möjligheterna för dem att lämna
fullgörandegarantier bör ses över i syfte att bättre svara mot
byggbranschens behov.
Ett system med fungerande riskkapitalförsörjning skulle
bl.a. ge följande fördelar:genom att kreditkapital finns
tillgängligt är producenterna inte utlämnade till bankernas
eller kreditgivarnas godtyckestora och små företag kan
likställas och behandlas mer efter kompetens än efter
ekonomisk muskelstyrkaflera säkerheter kan
kombineras och härigenom ge mindre företag en möjlighet
att fortsätta sin produktion utan att fällas av nära nog
orimliga säkerhetskravriskkapital till rimlig kostnad i
stället för improduktiva kostnader för säkerheter och
garantier kan bidra till lägre kostnader för byggandet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att staten bör ta på sig ett ansvar
för att trygga fullgörandegarantierna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att utreda reglerna
för kreditinstituten.
Stockholm den 22 januari 1993
Ian Wachtmeister (nyd)
Bengt Dalström (nyd)
Bo G Jenevall (nyd)
Peter Kling (nyd)
Ulf C Eriksson (nyd)
Dan Eriksson (nyd)
i Stockholm