Banker och finansbolag har låtit människor leka med
hundratals miljoner kronor på ett ofattbart sätt, påpekade
den välkände fastighetsmäklaren Carl Cronholm för en tid
sedan. Småsparare och företagare som trott på
kreditinstitutens rekommendationer får betala.
Utvecklingen har gått mot allt större avreglering och frihet.
Samtidigt tvingas nu staten och skattebetalarna ta ansvaret
för förlusterna.
Den s.k. finansiella krisen är egentligen lika mycket en
bankkris, en likviditetskris, en fastighetskris eller en
penningmarknadskris som en finansbolagskris. Här finns
utmärkta uppslag att hämta för doktorsavhandlingar i
nationalekonomi på temat ''Den fria marknadens uppgång
och fall.'' Finansbolagens historia är kantad med kraschade
privata bolag. En ny affärsidé kläcktes. Det skulle inte
längre vara avkastningen på fastigheten som gav vinst utan
värdestegringen. Därigenom kunde de själva påverka
priserna. Genom att köpa dyrt bidrog de till att höja
prisnivån, som sedan gav underlag för en ytterligare höjd
värdestegring o.s.v. Det hela påminner om en gigantisk
kedjebrevshistoria, med alla förödande konsekvenser för
dem som sist gav sig med i leken.
I en av finansdepartementet utgiven studie (Ds 1991:47)
slås bl.a. fast att börs, banker, fastighetsbolag och inte minst
finansbolag har gjort sig skyldiga till allvarliga
försummelser under den finansiella kris som sedan slutet av
1990 präglat svensk kreditmarknad. Denna kris utlöstes
ytterst av att finansbolagskoncernen Nyckelns verksamhet
plötsligt visade sig vara behäftad med allvarliga brister.
Dessa ledde till betydande kreditförluster som också visade
sig ha motsvarigheter i andra fristående finansbolag.
Förlusterna för kreditinstituten beräknas för år 1991 ha
uppgått till 25 miljarder kronor, vilket motsvarar ca hälften
av industrins fasta investeringar.
År 1970 uppgick antalet verksamma finansieringsföretag
till 67 och utlåningen till allmänheten, d.v.s. till företag,
kommuner och hushåll, till 2,8 miljarder kronor. 20 år
senare hade finansieringsföretagens antal växt till 180 och
utlåningen till 129 miljarder kronor. Ökningen av
reverskrediterna åren 1985--89 utgjordes främst av lån till
hushållssektorn. Krediterna användes i stor utsträckning för
köp av fastigheter och värdepapper. Orsakerna till den
expanderande efterfrågan på krediter hos hushållen var
främst det dåvarande skattesystemet, med dess höga
marginalskatter och generösa avdragsregler för
skuldräntor, och den snabba värdestegringen på fastigheter
och aktier, vilket medförde att hushållens belåningsbara
tillgångar ökade. En inte oväsentlig del av finansbolagens
kreditexpansion mot slutet av respektive år utgjordes av
skatteplaneringskrediter. Flera bolag har i huvudsak sysslat
med att finansiera toppbelånade fastigheter och mer eller
mindre udda objekt som konst och exklusiva bilar.
Finansinstitutens möjligheter att fullgöra sina
grundläggande uppgifter förutsätter en väl fungerande
marknad. Denna marknad måste kunna uppvisa mångfald,
effektivitet, konkurrens och flexibilitet. Under senare tid
har den svenska kreditmarknaden i stället präglats av
koncentration. Till bilden av en ökad koncentration hör de
finansiella koncernerna. Inom ramen för dessa konglomerat
samlas olika finansiella verksamheter och bolagsformer
under ett gemensamt paraply. Hittills har det varit fråga om
att sammanföra traditionell bankrörelse med den
verksamhet som bedrivs i finansbolag, kreditaktiebolag och
fondkommissionsbolag. Tydliga tecken visar att det i en
nära framtid kan komma att utvecklas starka samband
mellan t.ex. banker och försäkringsbolag. En sådan
koncentration leder till en successiv försvagning av
konkurrensen.
Ett stort ansvar för utvecklingen kan hänföras till
bankernas bristande kreditprövning. I finansbolagens fall
har kreditprövning aldrig eller mycket sällan ägt rum, trots
att bankerna bidrog till finansbolagens refinansiering också
genom direkta lån.
På grundval av de analyser som hittills gjorts kan det
alltså klart konstateras att finansbolagens verksamhet har
präglats av ett högt, inte sällan spelbetonat risktagande. De
har ägnat sig åt yvig kreditgivning, gett stora och
skräddarsydda lån till ett begränsat antal kunder,
toppbelåning och egna positioner i olika typer av projekt.
Flera bolag har också varit inblandade i synnerligen
tvivelaktiga fastighetsaffärer. I flera fall har bolagen
tvingats sälja ut mer än hälften av fastighetsbeståndet för att
komma på plusresultat. I en del fall har spekulationerna i
fastighetsbranschen också drabbat den producerande delen
av företagskoncerner med konsekvenser också för
sysselsättningen som följd.
Strategin har underlättats av att
finansbolagslagsstiftningen saknar rörelseregler av den typ
som finns i t.ex. bankrörelselagen. FiL saknar således
motsvarighet till bankrörelselagens regler om att krediter i
princip inte får beviljas annat än mot betryggande säkerhet
och om begränsningar avseende enhandsengagemang.
Bristerna i lagstiftningen måste mot denna bakgrund utan
dröjsmål rättas till. Vi föreslår sålunda att rörelseregler av
det slag som gäller för bankerna snarast införs också för
finansbolagen. För att tillsynen över finansbolagen skall bli
meningsfull och effektiv föreslår vi också att FiL
kompletteras med bestämmelser avseende omfattningen av
tillsynen när det gäller finansbolag som ingår i koncerner.
Förebild för sådana bestämmelser finns också i
banklagstiftningen. Ökade krav bör också ställas på
börsstyrelsen att ompröva de rutiner som gäller i samband
med introduktions- och uppföljningsundersökningar av
finansbolag och finansbolagskoncerner. Därutöver föreslår
vi att finansinspektionens resurser för ändamålet förstärks.
I detta sammanhang finner vi det också motiverat att
föreslå att klarare och mer enhetliga regler för sanktioner
införs i bankrörelselagen. Enligt nuvarande bankrörelselag
har finansinspektionen ingen möjlighet att ingripa mot vad
den bedömer vara en osund utveckling inom bankvärlden,
såvida den inte strider mot lag och författning. De senaste
årens utveckling på finansmarknaderna visar att ett institut
under tillsyn kan brista anmärkningsvärt i grundläggande
rutiner och kontroller med stora förluster som följd.
Finansinspektionen måste mot denna bakgrund få
möjligheter att gå in på samtliga marknader och utfärda
varningar och vitesförelägganden på ett tidigare stadium än
vad de nuvarande reglerna medger.
Någon egentlig granskning av bank- och finanskrisen har
inte kommit igång trots alla avslöjanden om bankernas
svindlande affärer. De få utredningar som utlovats har
inletts ytterst motvilligt och långsamt. Tre exempel på detta
kan nämnas:
1. I juni 1992 lovade riksrevisionsverket (RRV) att
granska finansinspektionens roll i den finansiella kraschen.
Arbetet skulle inledas direkt efter sommaren, enligt löfte
från verkschefen. Först i januari i år gjordes ett första
förberedande besök på finansinspektionen. RRV räknar
med att utredningsinsatsen kommer att kosta ca 400 000--
500 000 kronor. Detta kan jämföras med statens
mångmiljardstöd till havererade banker.
2. Kommerskollegium ansvarar för tillsynen av landets
revisorer. Tidigt ifjol fick finansinspektionen en begäran
om hjälp för att kollegiet skulle kunna genomföra en
granskning av revisorernas arbete i krisdrabbade banker
och finansbolag. Inspektionen har ännu inte svarat på
denna skriftliga förfrågan.
3. Kommerskollegiet har fått ytterligare två ärenden
rörande revisorernas insatser under utlåningskarusellen att
ta ställning till. Det gäller Tomelilla sparbank och
konkursen i försäkringsbolaget Njord 1991. Någon
granskning av dessa har inte aktualiserats.
Det inträffade visar att en skärpning av bankrörelse- och
finansbolagslagstiftningen liksom en översyn av
finansinspektionens nuvarande arbetsinsatser är i hög grad
påkallade.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en skärpning av bankrörelse- och
finansbolagslagstiftningen.
Stockholm den 26 januari 1993
Bengt Silfverstrand (s)
Jan Andersson (s)