Etablering av en ny forsknings- och
utbildningskapacitet8
Utveckling i arbetslivet9 2.3
Forskning
och utveckling9 2.4
Infrastruktur12
Allmänt12
Järnvägar13
Vägar16 2.5
Byggnadsinvesteringar17 2.6
Kapitalförsörjning17 2.7
Småföretagsinsatser18 2.8
Branschprogram
m.m.21 2.9
Exportfrämjande,
m.m.22 2.10
Kraftfulla
statliga aktörer23 2.11
Statliga
företag m.m.24
Sammanfattning
Den ekonomiska kris som nu råder, med en förväntad
fallande bruttonationalprodukt (BNP) tredje året i rad, är
också en industrikris. Den svenska industriproduktionen
har på några år fallit med omkring 15 % och
industrisysselsättningen har minskat med över 200 000
personer. Nedgången är lika stor som under vissa år under
1920- och 1930-talen, då vår ekonomi gick in i depression.
De problem som svenskt näringsliv nu har består av
såväl kortsiktiga som långsiktiga delar. Till de kortsiktiga
problemen hör bl.a. den dramatiska sänkningen av inhemsk
efterfrågan. Det mer långsiktiga problemet gäller svensk
industris konkurrensförmåga i vid mening.
De näringspolitiska insatserna måste göras på bred front
och med olika tidsperspektiv. I det korta perspektivet
framstår en sänkning av den allmänna räntenivån som den
mest akuta åtgärden. I ett längre perspektiv är det
nödvändigt med tillväxtbefrämjande insatser inom en rad
olika områden. Näringspolitiken måste underlätta
strukturomvandling och ge stöd till förbättrad
konkurrensförmåga genom insatser som lyfter
utbildningsnivån inom industrin, höjer nivån på forskning
och utveckling, ger bättre kommunikationer, m.m.
Ett långsiktigt program för en bred näringspolitik som
syftar till att höja landets attraktionskraft för produktion
och investeringar presenteras i motionen. Programmet
innehåller bl.a. följande delar:100 000 nya
utbildningsplatser i högskola och gymnasieskola
Utredning om en ny teknisk högskola 1 miljard kronor
mer till tillämpad FoU Tidigareläggning av investeringar
i infrastruktur med 17 miljarder kronor för budgetåret
1993/94 Ytterligare 10 miljarder kronor per år från 1995
för en storsatsning på järnvägar och vägar Åtgärder för
kapitalförsörjning, bl.a. rätt för AP-fonder att för
ytterligare 10 miljarder kronor placera i aktier för
småföretag 500 miljoner kronor för Europa-program
Återinförande av en professionell förvaltning av de statliga
företagen.
De insatser som vi föreslår innebär en kraftsamling för
industriell förnyelse. Följande översikt över kalenderår
redovisar de insatser vi vill göra utöver vad regeringen
föreslagit.
Effekten på statsbudgeten för budgetåret 1993/94 blir
betydligt mindre, eftersom infrastrukturinsatserna 1993/94
avser tidigareläggningar. Statsbudgeten belastas enbart
med räntekostnad.
Översikt av kostnad på statsbudget för tillväxtåtgärder
budgetåret 1993/94.
Behovet av en politik som får fart på tillväxten har aldrig
varit större.
Den ekonomiska kris som råder, med en förväntad
fallande BNP tredje året i rad, är i mångt och mycket en
industrikris. Hela det svenska näringslivet och i synnerhet
industrisektorn befinner sig i en mycket allvarlig situation.
Bara på några få år har den svenska industriproduktionen
fallit med 15 %. Industrisysselsättningen har minskat med
över 200 000 personer.
Nedgången i produktion och sysselsättning är lika kraftig
som den som skedde under vissa år på 1920- och 1930-talen,
då vår ekonomi gled in i en depression.
Situationens allvar framgår tydligt även vid studium av
effekter av hittillsvarande produktionsfall. Den svenska
industrin har förlorat omkring 7 % av sin långsiktiga
produktionsförmåga. Närmare hälften av
produktionsminskningen är således oåterkallelig.
Fallet har varit speciellt stort i de kunskapsintensiva
verkstadsbranscherna, transportmedelsindustrin och den
maskintillverkande industrin. Delas industrin upp i
basindustri, verkstadsindustri och övrig industri framgår
klart att verkstadsindustrin har krympt väsentligt mer än de
andra industrigrenarna.
Den sänkta kronkursen innebär på kort sikt stora
fördelar. Den leder primärt till lägre kostnader för
inhemska produktionsfaktorer som arbetskraft och råvaror
räknat i internationell valuta. Detta gynnar i första hand
basindustrin. Verkstadsindustrins allvarliga läge förbättras
relativt sett mindre på grund av produktionens höga
importinnehåll.
Det finns betydande risker med devalveringar. De kan
dämpa omvandlingstrycket och försvaga drivkrafterna för
produktivitetsutveckling. Devalveringar ger företagen ökad
lönsamhet utan att dessa gjort några egna ansträngningar.
Den snabba konkurrenskraftsförstärkning som
exportindustrin fått får inte skymma behovet av långsiktiga
åtgärder. De problem som svenskt näringsliv har består av
såväl kortsiktiga som långsiktiga delar. Till de kortsiktiga
problemen hör bl.a. den dramatiska sänkningen av inhemsk
efterfrågan. Det mer långsiktiga problemet gäller svensk
industris konkurrensförmåga och tillväxtpotential för att
kunna hävda sig i en allt hårdare global konkurrens.
1.2 En socialdemokratisk näringspolitik
För att åstadkomma en varaktig förbättring av
näringslivsförhållandena vill vi socialdemokrater utveckla
och vidga näringspolitiken. Genom aktiva åtgärder ska vi
skapa förutsättningar för en industriell återuppbyggnad.
Resultatet av detta arbete avgör våra möjligheter att
bibehålla och utveckla den svenska välfärden. Detta
motiverar att näringspolitiken måste ges högsta prioritet i
det politiska arbetet. Den ekonomiska och industriella kris
som nu råder gör det nödvändigt att andra politikområden
måste inordnas i den övergripande målsättningen att skapa
tillväxt.
Det övergripande målet för näringspolitiken är att öka
tillväxten, vilket är förutsättningen för att nå full
sysselsättning, för att hävda välfärden och för att återskapa
sunda statsfinanser. Näringspolitiken skall drivas så att den
höjer vårt lands attraktionskraft. Därigenom kan vi dra till
oss, behålla och utveckla produktiv näringsverksamhet.
Näringspolitiken skall också drivas på sådant sätt att den
blir den bästa motorn för en politik där miljöhänsyn får gå
före och vägs in överallt -- målet är en uthållig tillväxt för en
god miljö.
Miljöproblemen kan inte lösas med en ekonomi som
stagnerar. Alla erfarenheter visar att förändringar löses
enklast och billgast under ekonomisk tillväxt. En av
näringspolitikens viktigaste uppifter bör vara att medverka
till den strukturomvandling som är nödvändig från bl.a.
miljösynpunkt och som samtidigt skapar förutsättningar för
en långsiktig industriell utveckling.
En kortsiktig syn på tillväxt där man inte beaktar
miljöeffekterna försämrar möjligheter till tillväxt på lång
sikt. Kostnaderna för att återställa och bekämpa uppkomna
miljöskador i ett senare skede blir betydligt större än om
man har miljövänlig produktion och miljöanpassade varor
redan från början.
Starka miljökrav behöver inte stå i motsatsställning till
industriell konkurrenskraft. Studier visar att det går att
reglera miljöfaror utan att försämra konkurrensförmågan.
Viktigt är dock att man iakttar klara spelregler --
miljökraven bör skärpas successivt, helst utan dramatiska
språng, så att industrin ges tid att genomföra förändringar.
Staten har enligt vår uppfattning två viktiga
huvudfunktioner för att bidra till näringslivets utveckling.
Det handlar dels om att sätta regler och ge allmänna
förutsättningar, dels om att uppträda på ett mer aktivt sätt.
Till de allmänna förutsättningarna hör främst att bedriva
en långsiktigt hållfast ekonomisk politik som leder till låg
ränta och låg inflation. Dit hör också att tillhandahålla bra
utbildning, goda kommunikationer och se till att det finns
spelregler som gör att marknaden fungererar -- allt som ger
goda och rättvisa villkor för näringsverksamhet.
Men staten måste också vara mer aktiv och uppträda
som såväl ''katalysator'' som ''accelerator'' av
näringslivsutveckling. I denna roll finns en mängd olika
instrument att använda, som t.ex. stöd till
strukturomvandling, riktade FoU-insatser, offentlig
upphandling och att sätta miljökrav som driver på
utvecklingen. Det måste finnas en central resurs för
regionernas näringslivsutveckling, så att varje region efter
sina förutsättningar kan bidra till högre tillväxt.
Detta synsätt vinner ett allt starkare gehör i vår omvärld.
EG har program som innebär en mycket aktiv
näringspolitik. Japan har av tradition ett nära samspel
mellan stat och näringsliv. Den nye amerikanske
presidenten har i sitt program stora industripolitiska
satsningar.
I vårt land vill däremot moderaterna av ideologiska skäl
minimera de statliga insatserna i näringspolitiken. De
insatser som likväl görs skall vara av generell art. Man har
en mycket stark tilltro till sådana åtgärder. Enligt vår
uppfattning -- som vi delar med allt fler i vår omvärld -- kan
detta aldrig vara tillräckligt. Selektiva insatser är
nödvändiga.
Näringspolitiken måste vidare drivas horisontellt och på
bred front. Näringspolitikens framgång avgörs av förmågan
att få olika politikområden att samverka. Att se till att
politiken inom utbildnings-, kommunikations-,
arbetsmarknads-, handels- m.fl. områden samordnas i
arbetet för det övergripande målet om uthållig tillväxt är
den viktigaste uppgiften för näringspolitiken. Denna
samordning existerar inte idag.
I det följande lämnas en rad förslag till åtgärder inom
ramen för en bred och offensiv näringspolitik.
2. Program för industriell återhämtning 2.1
Allmänt
För att understödja en positiv utveckling krävs åtgärder
som görs med olika tidsperspektiv. Det akuta behovet av en
sänkt räntenivå måste kombineras med en långsiktig
satsning som t.ex. förbättrar utbildningsnivån inom
industrin, skapar bättre kommunikationer och bidrar till
nödvändig strukturomvandling. Målet på sikt är att höja
landets attraktionskraft för produktion och investeringar.
I det socialdemokratiska programmet används de
samhälleliga resurserna på ett aktivt sätt för att skapa kraft
för tillväxt. Programmet är långsiktigt, men under resp.
punkt anges områden där akuta insatser är nödvändiga.
Det program vi nu redovisar innehåller en rad olika
åtgärder. Programmets olika delar förenas i att de ingår i en
gemensam näringspolitisk strategi som syftar till ökad
kunskap, höjd förnyelsetakt och omsorg om miljön.
Kunskap är nyckeln till industriell återhämtning. På
längre sikt är det vare sig önskvärt eller realistiskt att basera
konkurrenskraften på låga löner och därmed konkurrera
med länder med lågkostnadsproduktion. Sveriges främsta
konkurrensvapen skall vara att ha en högt utbildad och
kompetent arbetskraft. För detta krävs såväl bredd som
spetssatsningar på det s.k. mänskliga kapitalet. För att
utveckla och att ta till vara kunskap krävs även i många fall
en förändrad arbetsorganisation.
Kunskap är en förutsättning för förnyelse. Sett i
efterhand kan konstateras att 1982 års devalvering gav stora
kortsiktiga fördelar, men att dessa inte följdes av
nödvändiga strukturförändringar. Under 1980-talet bröts
den tidigare tydliga rörelsen i det svenska
specialiseringsmönstret i riktning mot produktion med högt
real- och humankapitalinnehåll. För att komma ur denna
nedåtgående trend krävs en förnyelse av industrins struktur.
En större andel av näringslivet måste utgöras av
branscher/produktområden som präglas av högt
kunskapsinnehåll och avancerad teknologi.
Förnyelsen måste ske även i traditionella branscher. Den
kortsiktiga såväl som den långsiktiga näringspolitiska
strategin måste i hög grad utgå från nuvarande
industristruktur. En näringspolitik som inte beaktar
behoven av förnyelse för t.ex. skogsindustrin och
bilindustrin är dömd att misslyckas. Dessa branscher har en
mycket stor betydelse för många små- och medelstora
företag, som fungerar som underleverantörer till de stora
företagen inom dessa branscher.
Den näringspolitiska strategin måste integreras med
kraven på en god miljöutveckling. Satsningarna på ökad
kunskap och förnyelse skall öka miljömedvetenheten.
Miljövänliga varor är redan idag ett positivt
konkurrensvapen. Ett viktigt led i den industriella
strukturomvandlingen är att fortsätta befrämja att även
tillverkningsprocesserna blir mer miljöanpassade.
2.2. Kompetenshöjning
Arbetskraftens kunskap, kreativitet, yrkesskicklighet
och ledningsförmåga är några av de värden som tillsammans
skapar ett lands ''mänskliga kapital''. Alltsedan 1960-talet
har utbildningsinvesteringar betraktats som en av de
viktigaste faktorerna bakom ekonomisk tillväxt. Den
svenska utbildningsnivån framställs ofta i den allmänna
debatten som en konkurrensfördel gentemot andra länder.
De mycket kraftiga utbildningssatsningar som gjorts i
vårt land har framför allt kommit grundskolan till del. Vid
jämförelse av utbildningsnivå med våra viktigaste
konkurrentländer räcker det dock inte att se till denna
basutbildning. Lika viktigt är att se till andel av
arbetskraften som har gymnasieskola och
högskoleutbildning.
Sverige har vid en sådan analys inga avgörande försteg.
Särskilt allvarligt är att Sverige synes ha generellt sett alltför
låg utbildningsnivå inom industrin. Så är t.ex. andelen av
arbetskraften inom industrin som har högskoleutbildning
bara 6 %. I Japan är motsvarande siffra 12 % och i USA
ännu högre, 18 %.
Det är nödvändigt att öka andelen i arbetskraften som
har gymnasiekompetens och högskoleutbildning. De
satsningar som redan har gjorts på gymnasieskolan kommer
successivt att leda till en minskning av andelen med enbart
grundskoleutbildning. Ytterligare åtgärder krävs innan alla
ungdomar erbjuds en 3-årig gymnasieutbildning. Likaså
krävs en ökad kapacitet inom högskolor och universitet.
Detta räcker dock inte. Lika viktigt som en bred
ungdomsutbildning är den fortgående
kompetensutvecklingen i arbetslivet. Här finns också en
tydlig koppling till hur arbetet organiseras.
På alla dessa områden -- gymnasiekola, högskola och
kompetensutveckling i arbetslivet -- krävs en kraftsamling
för att stärka vår konkurrenskraft. I det följande redovisas
ett antal konkreta förslag.
100 000 nya utbildningsplatser
Mot bakgrund av vad vi har redovisat bör på några års
sikt ytterligare en årskull, dvs. ca 100 000 befinna sig i
utbildning. Denna stora utbildningssatsning för att höja vår
konkurrenskraft bör bestå av en kombination av olika
insatser, nämligenutbyggnad av högskolans ordinarie
utbildningar ett ökat antal ungdomar som får det tredje
gymnasieåret ökning av antalet platser i vuxenutbildning
och folkbildning.
Högskolan bör byggas ut så att det 1997 finns 50 000 fler
utbildningsplatser än vad regeringens redovisade planer
innebär. Denna höjning bör göras successivt för att
möjliggöra planering och anpassning i högskolesystemet.
Nästa budgetår bör 10 000 nya platser erbjudas. Ökningen
bör i första hand göras inom områden som befrämjar vår
nationella konkurrenskraft. Det är viktigt att öka
examinationen av civilingenjörer, vilket kan ske genom att
andelen som fullföljer påbörjad utbildning ökar. Därutöver
krävs en ökning av antalet nybörjarplatser med ett par
tusen. Denna ökning bör göras successivt, men redan
höstterminen 1993 bör 600 nybörjarplatser inrättas. Vidare
är det angeläget att öka kortare utbildningar av
högskoleingenjörer och andra utbildningar inom teknik och
naturvetenskap.
Reformeringen av gymnasieskolan har försenats av den
borgerliga regeringen. Att bygga ut de yrkesinriktade
utbildningarna med ett år är ett viktigt inslag i arbetet för
att stärka kompetensen i arbetslivet. Kommunerna bör ges
bidrag redan till nästa budgetår för att erbjuda 50 000
platser i form av det tredje gymnasieåret. Insatserna riktas
till ungdomar som annars inte skulle få det tredje
gymnasieåret. Insatserna riktas således till ungdomar som
till våren 1993 går ut gymnasieskolan samt till de som i dag
är arbetslösa.
Den kommunala vuxenutbildningen har en mycket
betydelsefull roll för att åstadkomma en generell
kompetenshöjning av arbetskraften. Komvux bör
förstärkas med 20 000 platser. Prioriterade områden bör
vara teknikerutbildningarna, utbildningar inom teknik och
naturvetenskap samt andra för arbetsliv och tillväxt
betydelsefulla utbildningar.
Folkbildningen måste också utnyttjas i den breda
satsningen på kompetenshöjning. Genom att
folkbildningen erbjuder en form som når många som annars
inte skulle söka utbildning, är den ett viktigt komplement
till annan vuxenutbildning.
För att underlätta utbyggnaden av vuxenutbildningen
bör övervägas att införa en nygammal utbildningsform.
Fram till 1970-talet hade vi i vårt land ett stort antal tekniska
institut, där bl.a. industrianställda kunde utbilda sig på
kvällstid. Motsvarande uppgifter bör nu tas omhand av
gymnasieskolor med tekniska linjer. De kvarvarande
tekniska instituten bör också utgöra en flexibel resurs för att
öka utbildningsvolymen. Frågan om en satsning på
instituten bör snabbutredas. De yrkestekniska
högskoleutbildningarna bör byggas ut för att möjliggöra
mer omfattande studier för industrianställda. Platsantalet
ryms inom den ram vi översiktligt angett ovan.
Det tar tid att utöka utbildningskapaciteten. Stora
ansträngningar måste emellertid göras för att åstadkomma
resultat så snart som möjligt. Samtidigt är det nödvändigt
att omedelbart ta itu med den planering som behövs för
större nyetableringar av utbildningskapacitet. Fullt utbyggt,
läsåret 1997/98, innebär de stora utbildningsinsatserna en
kostnad av ca 5 miljarder kronor.
Ökningen av antalet utbildningsplatser framgår av
följande översikt som anger ökningen av årsstudieplatser i
tusental.
Etablering av en ny forsknings- och utbildningskapacitet
Det är av strategisk betydelse för utvecklingen av
industrin att det finns tillgång till bl.a. kvalificerade
tekniker och personer som har förmåga att utnyttja tekniska
landvinningar kommersiellt. För att det på sikt, utöver vad
nuvarande intagning medför, skall finnas ytterligare ett stort
antal civilingenjörer till industrins förfogande krävs en
kraftig ökning av intagningen. För att åstadkomma detta
krävs att alla tillgängliga resurser engageras i planeringen
och uppbyggnaden av ny utbildningskapacitet.
Vid sidan av de existerande tekniska högskolorna måste
de mindre och medelstora högskolorna engageras i
uppgiften. De bör snabbt kunna engageras i rollen som
förmedlare mellan forsknings- och utvecklingsfronten och
den egna regionens näringsliv.
Det finns idag sju tekniska högskolor. Samtliga dessa är,
med undantag av Luleå Tekniska Högskola, väl utbyggda.
De har tillräcklig forskningsanknytning för att ge kvalitet åt
undervisningen och tillräckligt antal områden för att ge
mångfald och valfrihet åt studenterna. Några av
högskolorna är emellertid så stora att en ytterligare
expansion förmodligen skulle försvåra kontaktvägarna och
gå ut över studiemiljön.
Vid vissa av de sju utbildningsorterna för
civilingenjörsutbildning kan en ökning ske, inte minst vid
högskolan i Luleå. Vidare bör det vara möjligt att utveckla
den modell som innebär att delar av utbildningen
lokaliseras till vissa mindre och medelstora högskolor som
har särskilda förutsättningar för denna. Detta sker i dag
t.ex. vid högskolorna i Eskilstuna/Västerås,
Sundsvall/Härnösand, Falun/Borlänge och
Gävle/Sandviken.
För att klara expansionen av utbildningen vill vi
dessutom aktualisera behovet av att etablera en ny teknisk
högskola på en ort som redan har god
utbildningskompetens inom detta område. En ny teknisk
högskola skall bidra till att skapa god tillgång på
kvalificerade tekniker i hela landet. Vi förordar därför att
förutsättningar för detta omedelbart utreds.
Den nya högskolan bör, i likhet med vad som gäller vid
existerande högskolor, ges en markerat internationell
inriktning. För att snabbt få i gång verksamheten och för att
ge bästa kvalitet åt den föreslagna inriktningen bör
utländska lärare anlitas i stor omfattning. Detta talar enligt
vår uppfattning för att högskolan borde etableras i närheten
till internationella teknikintensiva företag, vars
internationella nätverk kan vara värdefullt för högskolan.
Utveckling i arbetslivet
Utöver de insatser som föreslagits i det föregående
behövs kraftfulla kompetensinsatser för dem som redan är
sysselsatta. Var femte svensk har i dag ännu enbart
grundskoleutbildning eller ännu kortare utbildning. Så stor
andel som 40 % av de anställda i industrin tillhör denna
grupp. När det nu ställs krav på kvalitetsökningar i
produktionen, införande av ny teknik och ökade
internationella kontakter innebär bristande utbildning
svårigheter för den enskilde likväl som för verksamheten i
stort.
Kompetensutredningen och produktivitetsdelegationen
visar tydligt hur viktigt det är för hela samhället, att en
betydande ökning sker av kompetensutvecklingen ute på
arbetsplatserna. Det är även nödvändigt att denna kopplas
ihop med en förändrad arbetsorganisation, där arbete och
lärande går hand i hand.
Målsättningen bör vara att uppemot 2 % av arbetstiden
som genomsnitt används för kompetenshöjande utbildning
på arbetsplatsen.
En grundläggande förutsättning för sådana aktiviteter är
att de lokala parterna gör en gemensam plan för
kompetensutveckling. En sådan bör innehålla följande.
En gemensam inventering/kartläggning av såväl de
anställdas som företagets behov av ny kompetens på kort
och längre sikt. En beskrivning skall finnas om hur
arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall förändras och
hur behovet av utbildning skall tillgodoses. En plan skall
finnas för vad som särskilt måste göras för att öka och
tillvarata kvinnliga anställdas kompetens och vad som
behövs i form av kompetensutveckling för att bryta
könssegregeringen av arbetsuppgifter på arbetsplatsen.
Det skall framgå av planen hur olika grupper av anställda
skall få del av kompetensutvecklingen.
Regeringen har trots kompetensutredningens förslag
inte hunnit med några förslag till åtgärder. Riksdagen bör
därför uppmana regeringen att snarast i samband med
kompletteringspropositionen lämna förslag på ett hållbart
och sammanhållet program för att öka
kompetensutvecklingen i näringslivet.
2.3 Forskning och utveckling
Det krävs en strukturell förnyelse av industrin. Den
industriella produktionen i Sverige måste kontinuerligt få
ett högre kunskapsinnehåll. Förädlingsgraden måste öka.
Ett sätt att förbättra förutsättningarna för detta är den
generellt sett högre utbildningsnivå i arbetslivet som vi
föreslagit. En annan åtgärd, av lika stor vikt, är att öka
investeringarna i forskning och utveckling (FoU). Detta
krävs bl.a. för att produktförnyelse skall komma till stånd,
vilket är en förutsättning för att Sverige skall kunna återta
sin position som ledande industriland. Därutöver krävs
även insatser för att kommersialisera FoU-resultat oavsett
var i världen de uppkommer.
Vi återkommer i detalj till synpunkter på
forskningsverksamhet när regeringen i februari har
presenterat den forskningspolitiska propositionen. Vi vill
dock redan nu inom ramen för näringspolitiken redovisa vår
grundläggande syn på behovet av stöd och stimulans till
industrirelaterad FoU.
Det är utomordentligt viktigt att staten på olika sätt
bidrar till att höja FoU-nivån inom näringslivet. Inför den
forskningspolitiska propositionen vill vi redan nu uttala att
staten i reguljär nivåhöjning skall tillskjuta ytterligare en
miljard kronor för tillämpad forskning och teknikutveckling
fr.o.m. nästa budgetår. Detta blir ett mycket viktigt bidrag
för att ta det tekniksprång som är nödvändigt för att klara
den hårdnande internationella konkurrensen. Genom vår
satsning bör det bli möjligt att ha ett program för att
överföra ny teknologi till Sverige och ge bred spridning till
tekniska framtidsidéer i hela näringslivet. Särskild viktigt är
att nå de mindre och medelstora företagen. Bakgrunden till
vår satsning är följande.
Sverige är en framgångsrik forskningsnation. De stora
satsningar som gjorts har lett till att Sverige kunnat prestera
ansenliga vetenskapliga framgångar. Enligt senaste
uppgifter satsar företag och stat i Sverige årligen ca 34
miljarder kronor på FoU.
Sett från näringspolitiska utgångspunkter lider det
svenska FoU-systmet av vissa brister. Problemen har sin
grunder i dels en kvantitativ del, dels i strukturella faktorer.
I slutet av 1980-talet låg Sverige i topp bland OECD-
länderna när det gäller FoU-utgifter. Därefter har dock
FoU-andelen av BNP sjunkit kraftigt, trots en mycket låg
BNP-tillväxt. Nedgången från 2,9 % till 2,5 % av BNP har
varit helt koncentrerad till industrin. Det finns skäl att anta
att den svenska FoU-intensiteten kommer att fortsätta att
minska i industrikrisens spår. Vissa prognoser pekar på att
FoU-andelen 1993 sjunker ytterligare, till 2 %.
Även när det gäller strukturella frågor finns det
påtagliga problem i det svenska FoU-systemet. Starkt
förenklat kan sägas att Sverige har sin styrka i
grundforskning, medan den del av FoU-systemet som leder
till industriell tillämpning inte är lika väl utvecklad. Detta
förhållande kommer bl.a. till uttryck i att det svenska FoU-
systemet är mer polariserat än i de flesta andra länder.
Forskningen bedrivs nästan uteslutande vid universitet och
högskolor. Industrins FoU omfattar nästan enbart
produktutveckling. I andra länder finns det en omfattande
sektor av institut och stiftelser mellan universitet och
företag. Detta mellanled är i Sverige av mycket blygsam
omfattning.
Ett annat näringspolitiskt problem är den starka
koncentrationen av FoU till stora företag i några få
branscher. Mindre tillverkningsföretag svarar således för
mindre än 2 % av industrins totala FoU.
Åtgärder måste vidtas som behandlar båda dessa
huvudproblem i den svenska FoU-verksamheten.
En första utgångspunkt för en FoU-politik som inordnas
i de näringspolitiska målen är insikten om det nödvändiga
med samverkan mellan företag och stat inom FoU-området.
Andra industriländer gör stora teknikpolitiska satsningar på
strategiskt viktiga områden. Länder som Japan, Tyskland,
Frankrike och USA använder systematiskt sin FoU-politik
som ett konkurrensvapen. Om Sverige vill behålla sin
konkurrensförmåga krävs motsvarande samverkan.
En andra punkt är att FoU-volymen i vårt land måste
öka. Ett litet land som eftersträvar en specialisering av sin
industri i riktning mot teknologiskt avancerade områden
behöver en högre FoU-intensitet än ett större industriland
med likande specialisering. Ett offensivt mål bör vara att de
samlade FoU-utgifterna som andel av BNP ska öka med 50
%.
För det tredje krävs att vi i mesta möjliga mån anpassar
balansen av FoU-insatser till behovet att snabbt öka
Sveriges konkurrenskraft. Sverige satsar relativt sett mer på
grundforskning än andra länder. I grundforskningens natur
ligger att det inte finns, och inte heller bör finnas, någon
garanti att nationella satsningar någonsin ger nationella
resultat. Något tillspetsat kan sägas att Sveriges unika
satsning på grundforskning sker till gagn för produktidéer
som kan komma att utnyttjas var som helst i
världssamfundet. I den rådande industriella krisen i Sverige
krävs att en förskjutning sker i riktning mot mer av
utveckling och målinriktad forskning.
För att åstadkomma denna utveckling krävs en rad
samverkande insatser. Näringslivs- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK) har i skriften
''Forskningssamverkan för förnyelse av näringsliv och
energisystem'' föreslagit en lång rad olika åtgärder. Vi avser
att återkomma i detalj när regeringen presenterat den
forskningspolitiska propositionen, men vill redan nu
understryka behovet av insatser på områden där svenskt
näringsliv och företag i Sverige är internationellt
konkurrenskraftiga och samtidigt har förutsättningar att
ytterligare utvecklas. Det gäller t.ex.Biomedicinsk
teknik Produktionsteknik (verkstadsteknik, träteknik)
Processteknik Transportteknik Miljöteknik.
På dessa områden har NUTEK redovisat detaljerade
programplaner. Vi vill till detta peka på behovet av FoU-
insatser som stärker skogsindustrin. Här krävs även
kraftfulla satsningar inom högskolans ram. För att trä-,
massa- och pappersindustrin skall klara av att fortsätta att
utvecklas måste det finnas en forskning och
forskarutbildning i världstopp för att kunna behålla och öka
sin konkurrenskraft. Det behövs även ökad satsning för att
ta fram ett vidgat sortimentet från skogsråvaran, t.ex.
energiprodukter.
Vidare har NUTEK föreslagit inrättande av
industrirelevanta kompetenscentra i anslutning till
högskolor. En annan form som kan vidareutvecklas är de
tvärvetenskapliga högskolekonsortierna, som f.n. finns
inom materialområdet. Konsortierna är tidsbegränsade
aktiviteter som skall löpa 5--10 år. Deltagare är de mest
kompetenta svenska forskarna på området. Flertalet av de
sammanlagt elva konsortierna har redan i dag också
industrifinasiering. Konsortierna bör kunna bilda modell
för insatser även inom andra områden. Bl.a. bör ett antal
miljöorienterade konsortier övervägas.
Vi vill understryka vikten av att den forskning som syftar
till att utveckla ny teknik präglas av insikten om att det är
nödvändigt att åstadkomma en ekologiskt uthållig
samhällsutveckling. De förnybara naturresurserna kommer
att få en allt viktigare roll som bas för produktionen. Det
finns därför anledning överväga hur forskning om
naturresurserna skall byggas ut och integreras med
teknisk/industriell utveckling. Bl.a. bör
Lantbruksuniversitetets roll diskuteras i detta
sammanhang. En kraftig förskjutning av
Lantbruksuniversitetets profil från areella näringar till
naturresursorienterad forskning och utbildning måste ske.
Det krävs en rad åtgärder som stärker samverkan mellan
högskola och industrin, framför allt de mindre och
medelstora företagen. Nätverket av institutioner som
arbetar med utveckling och målinriktad forskning och som
kan fungera som länkar mellan grundforskningen, inte bara
vid våra universitet utan var den än bedrivs i världen, och
industrin måste förstärkas. För att nå framför allt de små
och medelstora företagen krävs en omfattande kontaktyta
med närvaro i företagens hemmaregioner. Här bör bl.a. en
förstärkning av resurserna för målinriktad forskning och
utveckling vid de mindre och medelstora högskolorna
kunna ge snabba resultat.
Detta skulle också bidra till att höja dessa regioners
attraktionskraft och därigenom möjliggöra en fortsatt
närvaro av stora tekniktunga företag. Den svenska
basindustrin kan inte utvecklas och växa om inte
kvalificerad arbetskraft kan rekryteras. Det kräver i sin tur
tillgång till goda möjligheter till vidareutbildning och rika
tillfällen till intellektuell stimulans. En utbyggd högskola är
därför det mesta verkningsfulla regionalpolitiska
instrumentet.
2.4 Infrastruktur
Allmänt
Långtidsutredningen har pekat på att det finns flera
faktorer som talar för att Sveriges lägesnackdelar kan bli
mer påtagliga under 1990-talet. Det gäller för det första de
faktiska transporttiderna. Den inre marknaden inom EG
har inneburit att gränskontrollerna avskaffats. Detta i sin
tur innebär att den svenska transportsträckans andel av den
samlade transporttiden ökar. Vidare innebär -- för det
andra -- den nya produktionsorganisationen (just in time,
lean production) att fördel ges åt miljöer med korta
avstånd, stora marknader och gott om underleverantörer
nära sammansättningsfabrikerna. Slutligen innebär
successivt ökade miljökrav att transporter kommer att
fördyras. Detta kommer att förstärka incitamenten till
lokalisering i regioner där avstånden är korta, inom
produktionsorganisationen liksom till kunderna.
Detta innebär att det för svensk konkurrenskraft är helt
nödvändigt med kraftfulla satsningar på bättre infrastruktur
och utveckling av transportsystem. Utgångspunkten för
satsningarna bör vara att de görs på ett sådant sätt att de
förbättrar industrins internationella konkurrenskraft och
inriktningen mot en mer miljöananpassad utveckling.
Behovet av sådana insatser förstärks av det faktum att det
i Europa nu planeras mycket stora infrastruktursatsningar.
Som exempel kan nämnas att den tyska regeringen
föreslagit investeringar på ca 1 800 miljarder svenska kronor
i transportanläggningar.
Den socialdemokratiska regeringen inledde 1988 genom
den trafikpolitiska propositionen en kraftfull satsning på
infrastruktur. Efter förslag i den s.k. tillväxtpopositionen
1991 inrättades ett särskilt anslag för investeringar i
trafikens infrastruktur. Anslaget skulle främst användas för
större sammanhållna projekt av nationell betydelse som
gagnar tillväxten och miljön.
Genom de kraftiga tillskott som anslaget innebär
kommer under budgetåret 1992/93 att investeras ca 12--13
miljarder kronor i infrastrukturen. Detta motsvarar knappt
1 % av BNP. Detta räcker inte. Flera av våra
konkurrentländer gör insatser som är större än så.
De för perioden fram till år 2000 redovisade planerna
och önskemålen om investeringar i den svenska
transportsektorns infrastruktur kan uppskattas till minst ca
250 miljarder kronor, dvs. över 30 miljarder per år. Till
detta kommer behovet av underhåll och reparationer.
Mot bakgrund av detta stora behov och den strategiska
betydelse för tillväxten som infrastrukturen har vill vi
socialdemokrater därför gå vidare i infrastruktursatsningen.
Som mål bör gälla att investeringarna i järnvägar och vägar
ökar med ytterligare 1 % av BNP under 1990-talet. Detta
innebär en total nivå om ca 20--25 miljarder kronor per år i
investeringsvolym. Höjningarna bör göras successivt, men
redan från 1995 bör tillskottet vara 10 miljarder kronor. För
ändamålet bör uppföras ett nytt anslag på statsbudgeten,
''Infrastruktur för tillväxt''.
En sådan inriktning skulle förmodligen innebära de mest
kraftfulla satsningarna som görs i hela Europa. Medel bör
anslås för såväl väg-, järnvägs- som andra
transportinvesteringar. Av såväl tillväxt- som miljöskäl vill
vi prioritera investeringar i järnvägar. Höjningarna som vi
nu föreslår kan endast jämföras med de mycket stora och
sett i ett historiskt perspektiv djärva investeringarna i
järnvägar m.m. som gjordes när Sverige industrialiserades.
Sett över en 20-årsperiod bör den höjda nivån möjliggöra
att Sverige får banor för höghastighetståg, snabbtåg, nya
godstransportsystem m.m. som avsevärt förkortar restider
och i övrigt effektiviserar transporter.
Parat med nyinvesteringar måste vi reservera medel för
kontinuerligt underhåll och reparationer av vägar och
järnvägar.
För att investeringarna i infrastrukturen skall ge det
samhällsekonomiskt bästa utbytet måste en samlad
bedömning av investeringarna göras. I den bedömningen
skall behovet av insatser som stärker den uthålliga tillväxten
ges högsta prioritet. Riksdagen har beslutat att en långsiktig
plan för infrastrukturinvesteringar skall upprättas. När
regeringen presenterat förslag till denna plan, kommer vi
att specificera hur anslagsfördelningen mellan olika
transportslag och fördelning över tiden bör vara.
För att snabbt få i gång investeringar föreslår vi att
trafikverken får möjlighet att tidigarelägga projekt för 17
miljarder kronor för budgetåret 1993/94. Investeringarna
bör fördelas med 11 miljarder kr till Vägverket och med 6
miljarder kr till Banverket.
Såväl Banverket som Vägverket har presenterat listor på
investeringar som är möjliga att tidigarelägga. Där finns
stora färdigprojekterade objekt som t.ex. om- och
utbyggnad av järnvägsstråk med stort underlag av gods- och
persontrafik samt investeringar för att förbättra standarden
och därmed framkomligheten på vägarna. Dessa projekt
måste nu i gång. I bilaga redovisar vi projekt som verken
anmält att de kan sätta i gång.
Med utgångspunkt i målsättningen om ytterligare en
procentenhet av BNP till infrastruktur vill vi som riktlinjer
för de olika transportslagen peka på följande.
Järnvägar
Det järnvägsnät vi har idag är i stor utsträckning
resultatet av de krav och behov som fanns på 1800-talet när
järnvägsutbyggnaden startade i vårt land. Med den
utveckling som sedan har varit har stora förändringar skett
såväl i näringslivets lokalisering och villkor som i
människors boende och resvanor. Man kan konstatera att
det stambanenät som då byggdes fortfarande är det som har
största transportkapaciteten.
Järnvägen framstår alltmer som ett transportmedel med
stora utvecklingsmöjligheter. Medan flyget och bilen endast
kan bli obetydligt snabbare kan tåget fortfarande öka
hastigheten och kapaciteten radikalt. Utrymme finns också
för utbyggnad av banorna medan vägtrafiken drabbas av
trängsel och framkomlighetsproblem.
Till detta kommer att vi, för att klara av de krav som
miljön och hushållningen med resurser ställer, måste låta en
större del av såväl godstransporter som personresor ske på
järnväg. Den övervägande delen av det svenska
järnvägsnätet (65 %) är elektrifierat och på den delen
genomförs 95 % av transporterna. Godstransporter på
järnväg är 3--4 gånger energieffektivare än
lastbilstransporter. En flygresenär tar i anspråk 5--6 gånger
så mycket energi som en tågresenär på motsvarande
sträcka.
För att järnvägen skall kunna tillgodose de framtida
transport- och resebehoven för såväl näringsliv som
privatpersoner krävs att banorna byggs ut så att snabba och
säkra transporter kan garanteras. Persontrafiken ställer
krav på bekvämlighet och snabbhet medan godstrafikens
krav är hög kapacitet, tillförlitlighet, bärighet och hög
medelhastighet snarare än höga topphastigheter.
Godstrafik
Järnvägen står redan nu för ca en fjärdedel av det totala
godstransportarbetet i Sverige. Enligt Transportrådets
bedömningar kommer detta att öka med ca 12 % fram till
år 2000 räknat från år 1987. För järnvägens del bedöms
ökningen bli 20 % och det är de långväga transporterna som
förväntas stå för merparten av ökningen.
NUTEK har på uppdrag av regeringen utrett vilka krav
företagen ställer på det framtida godstransportsystemet.
Utredningen redovisar förekomsten av sex olika
transportflöden där kraven på transporterna till viss del
sammanfaller men där godsmängden och varornas
förädlingsgrad och marknadsvärde har stor betydelse för
valet av transportsätt. Inte minst ställer dagens
produktionsorganisation, där lagerhållningen minskar och
där en fullständig egenproduktion ersatts med
underleverantörer, krav på snabba täta och leveranssäkra
transporter.
En stor del av transportmarknaden består dock
fortfarande av tunga godstransporter av oförädlat massgods
(malm, rundvirke), där framkomlighet och lastbärarens
kapacitet samt transportens tidsprecision är viktiga krav.
Det är på den transportmarknaden som järnvägstransporter
kommer att spela störst roll. För högförädlade, mindre
skrymmande varor som transporteras som expressgods i
små sändningar är transporttid och tidsprecision viktiga
krav. Bil- och flygtransporter kommer att vara viktiga på
denna transportmarknad. Det är trots detta viktigt, inte
minst av miljöskäl, att järnvägstransporter utvecklas som
kan klara även dessa krav.
För att järnvägen skall kunna konkurrera på framtidens
transportmarknad krävs bl.a. följande:Förkortade
transporttider genom utbyggnad och upprustning av
bansystemet. Utveckling av kombitrafiken väg/järnväg
för att svara upp mot kraven på snabba och flexibla
transporter av förädlade varor. Dörr-till-dörr-transporter
möjliggörs. Strategiskt placerade terminaler för
samordning av bil-, tåg- och båttransporter. Snabba
järnvägstransporter mellan landets produktionsområden
och de viktigaste konsumtionsområdena såväl i Sverige som
ute i Europa. Avancerade informationssystem om
godsflöden, omlastningar mellan transportslag osv.
Persontrafiken
Även personresorna påverkas av näringslivets
förändring och utveckling. Övergången från
varuproduktion till tjänsteproduktion medför ett utökat
tjänsteresande och då i första hand mellan
storstadsområdena och landets kunskapsoch
utvecklingscentra. Det ökade resandet har hittills främst
lett till en ökning av flygtrafiken. Men även när det gäller
personresandet finns de största framtida tidsvinsterna att
hämta på järnvägsresorna. Enligt Transportrådet är det
möjligt att minska restiden mellan Stockholm och Göteborg
med 3 % med bil och med 5 % med flyg medan restiden med
tåg kan minskas med 25 %. Att resa med tåg är också, som
konstaterats tidigare, det transportsätt som är effektivast ur
energianvändningssynpunkt.
När det gäller personresor kommer järnvägen att var
mest konkurrenskraftig när det gäller resor i de
tättbefolkade delarna av landet. Arlandabanan,
Mälarbanan, Svealandsbanan och Västkustbanan är viktiga
för en ökad persontrafik med tåg.
För att järnvägen skall kunna konkurrera med flyget och
bilen som transportmedel för persontrafiken krävs
följande:Utbyggnad av snabbtågssystem som knyter
samman storstadsområdena. Matartrafik som ansluter
till knutpunkter på det nationella tågnätet. Snabba och
bekväma tåg med god service.
Våra förslag
För budgetåret 1993/94 bör investeringar tidigareläggas i
en omfattning av 6 miljarder kronor. Den medelsutveckling
som bör gälla på sikt avser vi att återkomma till när
regeringen presenterat en samlad syn på
infrastrukturplaneringen.
Redan nu vill vi dock som målsättning ange att det för
perioden fram till år 2010 bör byggas bannät som möjliggör
höghastighets- och snabbtåg för persontransporter mellan
storstadsregionerna samt ett kapacitetsstarkt nät för
godstransporter. I Europa har man startat utbyggnaden av
ett sammanhängande höghastighetsnät för
persontransporter, och stora investeringar för
godstransporter genomförs och planeras. Att bygga
samman Sverige med det europeiska snabbtågnätet är en
viktig uppgift under återstoden av 1990-talet och början av
2000-talet. Investeringsbehovet för dessa insatser kan
uppskattas till ca 100 miljarder kronor fram till år 2010.
För att få största möjliga utbyte av insatserna är det
nödvändigt att åtgärderna i första hand sätts in på de banor
som har de största potentiella godstrafikflödena och det
största persontrafikunderlaget, och där en effektivisering
ger de största vinsterna. Nyinvesteringar måste åtföljas av
underhåll och reinvesteringar så att hela stråk kan tas i
bruk. En svag punkt omintetgör annars hela nyttan med de
gjorda satsningarna.
Tåginvesteringar
Till utbyggnaden av järnvägen krävs fortsatta satsningar
på snabbtåg. Behovet ligger på en anskaffningsnivå av ca 50
nya snabbtåg för att trafikera de längre sträckor som
planeras för snabbtåg. Till detta kommer minst 100 nya
regionala snabbtåg för korta sträckor som Arlandabanan,
Mälarbanan och Svealandsbanan.
Vägar
För budgetåret 1993/94 föreslås tidigareläggning av
väginvesteringar för 11 miljarder kronor.
Bakgrunden till den långsiktiga planen för investeringar
i vägnätet är följande.
Under 1950- och 1960-talets stora
infrastrukturinvesteringar i Sverige var det framför allt
vägnätet som byggdes ut. I mitten av 1960-talet uppgick
väginvesteringarna till ca 1,5 % av BNP. Därefter har
investeringsnivån sjunkit medan antalet fordon har ökat.
Resultatet av detta har blivit trängsel, köer och förseningar
i transporterna. Det svenska vägnätet har inte kunnat
utvecklas mot ökad framkomlighet och säkerhet. Inte heller
har de krav som skyddet av miljön ställer kunnat motsvaras.
Vägarna är det grundläggande transportnätet i vårt land
och dess betydelse kommer att kvarstå även med en
utveckling av snabba och effektiva järnvägstransporter. Ett
skäl till detta är bl.a. de krav på snabba och flexibla
varutransporter som ställs av bl.a. verkstads- och
elektronikindustrin och där vägtransporterna blir
betydelsefulla både som en del i ett kombisystem och för att
genomföra hela transporterna.
De insatser som nu måste göras för att förbättra vägnätet
bör i första hand koncentreras på att rusta upp de redan
befintliga vägarna till en standard som motsvarar kraven på
framkomlighet och säkerhet. I detta ingår åtgärder för att
säkra en god framkomlighet på huvudstråken. Det betyder
satsningar på främst europavägarna men också på viktiga
anslutningsvägar till bl.a. industrier, hamnar och terminaler
för kombitrafik.
Vidare krävs en allmän förbättring av vägnätet framför
allt runt de större städerna. Eftersom storstadsområdena
hör till de områden i landet som är mest utsatta för
miljöstörningar, inte minst från trafiken, måste en
utbyggnad av vägnätet paras med åtgärder på fordon och
bränsle som minskar de miljöskadliga utsläppen.
Vägverket har i sin anslagsframställning för perioden
1994--1996 redovisat tre anslagsnivåer varav den s.k.
basnivån endast ger möjlighet att sköta och underhålla
vägnätet så att det kan trafikeras på ett tillfredsställande
sätt. Budgetnivåerna två och tre ger däremot utrymme för
investeringar och underhållsinsatser som förbättrar
vägstandarden. Utöver detta ges utrymme för både
trafiksäkerhetsåtgärder och åtgärder som begränsar
trafikens miljöstörningar.
Vi återkommer med specificering av medel som krävs
för att långsiktigt åstadkomma en nödvändig upprustning
och underhåll av det svenska vägnätet när regeringen
presenterat sin infrasturkturplan.
2.5 Byggnadsinvesteringar
Produktionsfallet i byggnadsverksamheten under de tre
senaste åren motsvarar omkring 50 miljarder kronor på tre
år. Sysselsättningsmässigt betyder det att 100 000
arbetstillfällen inom byggnadsverksamheten går förlorad.
Fallet i byggnadssektorn får vidare omedelbara effekter på
produktionen inom andra sektorer, t.ex. transportsektorn,
den byggmaterialberoende industrin och
serviceverksamhet.
Den nedgång som nu sker av byggande är en anpassning
till en lägre efterfrågan än i slutet av 1980-talet.
Nedtrappningen sker dock på ett sätt som inte är
konjunkturmässigt önskvärt och som dessutom på sikt kan
innebära risker. Åtgärder behövs för byggnadsverksamhet
för att ta vara på ledig kapacitet och i stället för passiv
arbetslöshet åstadkomma samhällsnyttiga investeringar.
Det bidrar dessutom till att rädda kapacitet och kunnande
kvar i branschen, som på lång sikt kommer att behövas. Om
inte så sker kan byggsektorn åter bli en inflationsdrivande
flaskhals vid nästa konjunkturuppgång.
Utöver den massiva satsning på
infrastrukturinvesteringar som vi föreslagit i det föregående
bör också göras insatser för att stimulera reparationer,
ombyggnader och tillbyggnad av offentliga lokaler och
bostäder. Vi föreslår följande åtgärder.1992 års
ombyggnadsregler skall gälla för ett stort antal lägenheter,
kostnad 180 miljoner kronor. Statligt bidrag om 600
miljoner kronor för upprustning av skolor. Räntestöd för
bostadsförbättring behålls. 300 miljoner kronor för
byggnation och underhåll av högskolor. ROT-åtgärder
inom kommunerna för 2 200 miljoner kronor. Diverse
byggnadsprojekt för ca 350 miljoner kronor.
Ytterligare detaljer redovisas i motionen Arbete och
tillväxt.
2.6 Kapitalförsörjning
Ett av näringslivets största problem idag är att få tag i
kapital till investeringar och produktion. Enligt en nyligen
genomförd undersökning har nästan alla företag mycket
svårt att få fram kapital. Näringslivets kapitalbehov
kommer att vara stort under de närmaste åren. Enbart
börsföretagens behov av nyemissioner kan uppskattas till
cirka 15 miljarder kronor per år. Därtill kommer mycket
stora belopp att behövas för att stärka fastighetsbolagen,
bankerna och försäkringsbolagen. Konkurrensen om det
mycket begränsade kapitalet kommer därför att vara
mycket stor de närmaste åren.
Den finanskris som nu råder drabbar näringslivet hårt,
framför allt när det gäller att skaffa krediter. Bankernas
förluster har lett till en kreditåtstramning som hämmat
tillväxten. Med minskade förmögenheter och eget kapital
blir det brist på riskkapital.
Bristen på kapital drabbar i första hand de små och
medelstora företagen. Konjunkturläget, den höga räntan
och krisen inom banksystemet har bidragit till att kraftigt
förvärra situationen för denna typ av företag. Så har t.ex.
antalet konkurser bland små och unga företag ökat
lavinartat under det senaste året och nu nått de högsta
nivåerna under hela efterkrigstiden. Med ökade konkurser
ökar också den ekonomiska brottsligheten.
I motsats till de små företagen klarar sig ofta de stora
företagen i hårda ekonomiska tider. De har på ett annat sätt
tillgång till bl.a. den internationella kreditmarknaden och
har därutöver ofta ett eget kapital att ta till.
För att ytterligare underlätta kapitalförsörjningen för
näringslivet bör medel ur AP-fonderna kunna användas
genom att en del av dessa medel placeras i aktier i små och
medelstora företag. AP-fonderna bör ges rätt att placera
ytterligare 10 miljarder kronor i aktier. Vi är beredda att
överväga nya former för AP-fondens utökade placeringsrätt
i syfte att skapa en bred uppslutning kring denna
verksamhet.
Regeringen har i ett par olika förslag under hösten 1992
behandlat frågor om kapitalförsörjningen (prop. 1992/93:41
Kapital för tillväxt och prop. 1992/93:82 Kapital för nya
företag m.m.). Vi har i våra motioner med anledning av
dessa propositioner kritiserat förslagen i olika delar
(1992/93:Fi6 och 1992/93:N29).
De två regeringsförslag beträffande
kapitalförsörjningen som nu antagits av riksdagen leder
tyvärr inte till någon förbättring av situationen för de små
och medelstora företagen. Riskkapitalmarknaden är ett
område där det är nödvändigt med ett samspel mellan
offentliga och privata aktörer. Det måste också finnas större
förståelse för de villkor som småföretagarna verkar under.
De måste veta att det i ett riskkapitalsystem finns aktörer
som visar mod, uthållighet och tålamod. Vi har tidigare
pekat på behovet av att bygga på de regionala
utvecklingsfonderna, vilka har erfarenhet och kompetens
och dessutom närhet till de små och medelstora företagen.
Det finns således inte några skäl för att bygga upp nya
strukturer vid sidan om redan befintliga.
Regeringens nyligen tillsatta utredning ifrågasätter
utvecklingsfondernas existens. Vi menar dock att
utvecklingsfonderna utgör en viktig regional resurs som inte
får gå förlorad. Fonderna bör dock utvecklas och få ett
klarare huvudmannaskap. De bör ha en förankring i det
lokala näringslivet. Det är angeläget att fonderna i sina
styrelser har ett större inslag av personer med aktuell
erfarenhet, såväl ägare som anställd, från tillverkande- och
tjänsteproducerande företag.
Satsningen på utvecklingsfonderna bör kombineras med
att aktivt stödja de riskkapitalbolag som i dag redan finns.
Dessa kan samordnas av den Industri- och nyföretagarfond
som riksdagen redan beslutat om.
2.7 Småföretagsinsatser
De förslag om kompetenshöjning, satsning på FOU,
utbyggd infrastruktur och ökat byggande som vi redovisat
är utomordentligt betydelsefulla för små- och medelstora
företag. I en särskild motion har vi föreslagit att det snarast
utarbetas ett samlat näringspolitiskt program riktat tilll små
och medelstora företag. Programmet skall utformas inom
en kostnadsram av 500 miljoner kronor och ha ett
Europerspektiv i två avseenden.
För det första måste en samordning ske med EG:s
näringspolitik på detta område. EG bedriver en betydligt
aktivare näringspolitik än vad regeringens innebär. Så har
EG bl.a. särskilda insatser för småföretag.
För det andra måste näringspolitiska
småföretagarprogrammet innehålla konkret och handfast
stöd och stimulans till små och medelstora företag att
komma ut på Europa-marknaden. Det handlar om
kunskapsstöd av olika slag, t.ex. hjälp med
marknadsföring, utbildning för förbättrade språkkunskaper
och ökad förståelse för kulturella skillnader. Ett annat
viktigt inslag i programmet ska vara att småföretag
informeras om de möjligheter som ett kommande EES-
avtal innebär. Det gäller bl.a. ökade möjligheter att
konkurrera om uppdrag i en offentlig upphandling. I en
Europasatsning ingår också att underlätta för utländska
företag att investera i vårt land.
Regeringen bör senast i samband med
kompletteringspropositionen återkomma till riksdagen med
ett sådant förslag. Som utgångspunkt för
småföretagsinsatser i övrigt vill vi peka på följande.
Det är viktigt att konstatera att det i industrikrisen finns
många små och medelstora företag som har lyckats och
vuxit. Ett viktigt inslag i en politik för små och medelstora
företag är att utnyttja det goda exemplets makt. Genom
studier av framgångsrika företag som vuxit de senaste åren
kan kunskap och erfarenhet förmedlas.
I dag finns i Sverige ca 1 200 snabbt växande företag
(som här definieras som företag som, av egen kraft ökat sin
omsättning, med mer än 25% under en 4-årsperiod). Totalt
omsatte de år 1991 ca 185 miljarder kronor och hade i
Sverige ca 60 000 anställda. Härutöver engagerade de ett
stort antal underleverantörer, vilket är ett karaktäristiskt
arbetssätt för tillväxtföretag. Så gott som samtliga av
tillväxtföretagen är små eller medelstora. Kopplingen till
storföretag är tydlig. Av tillväxtföretagen är nära 80 %
avhopp eller avknoppningar från större företag.
En aktiv satsning på de små och medelstora företagen
kan bidra till att hålla arbetslösheten nere. Under hela 1980-
talet är det de små företagen som bidragit till att hålla
sysselsättningen uppe i näringslivet. Det är i dessa företag
som nya arbetstillfällen skapats.
Under 1980-talet fick Sverige 135 000 nya småföretag.
Merparten av de nya jobb som skapades fanns i dessa små
företag. Det finns drygt en halv miljon småföretag med
färre än 200 anställda. Nästan hälften av de anställda i
näringslivet jobbar i småföretag.
Den framtida utökningen av antalet
sysselsättningstillfällen kommer framför allt att ske inom de
små och medelstora företagen, särskilt i de företag som idag
är etablerade. Det är därför viktigt att ta till vara
utvecklingskraften hos våra småföretag och också stimulera
tillkomsten av nya företag. Här utgör
riskkapitalförsörjningen ett mycket viktigt inslag. Detta har
vi redogjort för tidigare i denna motion.
En strategisk och viktig utgångspunkt för att utveckla
näringslivet i vårt land är att det sker ett aktivt samspel
mellan de små/medelstora företagen och storföretagen
samtidigt som utrymme ges för internationella företag att
investera i Sverige. Andra viktiga utgångspunkter är:en
rimlig räntenivå och ett bra och fungerande utrymme på
kreditmarknaden, ett skattesystem som är så avvägt att
det gynnar både produktion och tillväxt, satsning på
teknisk forskning och utveckling, stöd till
marknadsföring och internationalisering, försörjning
med välutbildad arbetskraft.
Erfarenheter från tillväxtföretagen visar att de små och
medelstora företagen i vårt land i hög grad är beroende av
utvecklingen inom de stora företagen. En
småföretagspolitik är därför inte möjlig att föra om man
inte samtidigt för en för storföretagen gynnsam politik.
Även om samspelet mellan små och stora företag är viktigt
måste särskild omsorg ägnas de små företagen. Det är ofta
där som utvecklingskraften finns och nya tekniska och
kommersiella lösningar kommer fram. Dessa idéer är viktiga
grundstenar för den svenska industristrukturen. De små
företagen saknar dock ofta resurser att fullfölja sina
projekt. Det är därför viktigt att stödja dessa företag med
åtgärder som handlar om kapital, kompetens och kontakt.
En angelägen insats är t.ex. att stimulera företag att utnyttja
det kommande EES-avtalets ökade möjligheter att
konkurrera om offentlig upphandling.
I förnyelsen av svenskt näringsliv måste stor vikt läggas
vid såväl utländska investeringar som inhemskt
nyföretagande. Det är framförallt de stora, resursstarka
företagen som kan satsa på utländska investeringar. De små
och nya företagen har startats och startas vanligen utifrån
mera individuella motiv. En viktig roll för småföretagen är
att vara ett komplement till de stora företagen -- att
producera varor och utföra tjänster som de sköter bättre
och effektivare. Det är därför viktigt att på olika sätt
stimulera tillkomsten av nya småföretag.
Särskild omsorg måste ägnas åt kvinnor som vill starta
egna företag eller på annat sätt engagera sig i små och
medelstora företag. Detta gäller inte minst i mindre orter
och glesbygd. NUTEK har i en rapport pekat på att kvinnor
har speciella problem när de skall starta egna företag. I
rapporten föreslås särskilda stödåtgärder när det gäller
utbildning, forskning, ekonomiskt stöd och rådgivning.
Det är också viktigt att satsa på det nyföretagande i
kooperativ form som nu är på stark frammarsch. Sådana
småföretag utvecklas nu inom områden där det tidigare inte
funnits kooperativa traditioner. Ett särskilt stort intresse
finns i glesbygden där man velat pröva möjligheten att
kombinera småföretagandet med samhällsservice genom
den kooperativa företagsformen. På senare år har
kooperativa lösningar också kommit att bli ett växande
alternativ till offentligt producerad vård och omsorg. De
olika former av kooperativt nyföretagande som nu
utvecklas ställer också nya krav på samhällets insatser.
Lagstiftning och olika former av stödåtgärder måste
anpassas till de särskilda villkor som gäller för kooperativ
verksamhet. Den kooperativa företagsformen måste ges
samma förutsättningar att verka och utvecklas som andra
företagsformer.
I första hand skall marknaden lösa de problem och
tillgodose de behov som de små och medelstora företagen
har. Dock måste brister i kompetens, information och
finansiering rättas till genom aktiva insatser av staten.
Detsamma gäller också insatser för att stimulera det
innovativa klimatet genom stöd till teknisk forskning och
utveckling samt uppfinningsverksamhet.
Några andra viktiga frågor för småföretag är följande.
Det stora antalet konkurser får negativa effekter för inte
minst små och medelstora företag. Det är inte ovanligt att
småföretag i sin egenskap av leverantörer drabbas av stora
förluster när ett företag försätts i konkurs. Eftersom
leverantörsfordringar i regel är oprioriterade har dessa
företag en svag ställning i en konkurs. Den nyligen
presenterade insolvensutredningen (SOU 1992:113) har
presenterat olika förslag som förstärker
förmånsrättsställningen för leverantörsfordringar.
Vi tycker att många av dessa förslag är mycket
intressanta. Eftersom utredningen nu är ute på remiss och
vissa förslag ytterligare bör analyseras kan vi nu inte förorda
något av dessa förslag. Frågan har emellertid högsta
prioritet och kommer nu skyndsamt att analyseras inom vårt
kansli.
I diskussionen om skattevillkoren för egenföretagare har
intresset fokuserats mot de olikheter i beskattningen som
idag föreligger mellan egenföretagare och
fåmansaktiebolag. Den nuvarande beskattningen ger större
möjligheter för den senare företagsformen att med
enkelbeskattade vinstmedel bygga upp ett eget kapital och
därigenom förbättra sin soliditet.
Denna olikhet innebär en viss skattemässig
diskriminering av egenföretagare jämfört med företag som
organiseras som aktiebolag. Detta är utan tvekan ett
problem. Det finns nu ett förslag (Neutral
företagsbeskattning, SOU 1991:100) som innebär en
lösning på detta problem. Förslaget har emellertid vissa icke
önskvärda skatteeffekter.
2.8 Branschprogram m.m.
I den svenska näringspolitiken har tidigare använts olika
typer av branschprogram. Dessa program har syftat till att
underlätta utvecklingen av livskraftiga och expansiva
företag, vilka ofta är små eller medelstora. Åtgärderna
inom programmens ram har varit breda och omfattat
exportstöd, bidrag till konsultutredningar,
utbildningsåtgärder och kreditgarantier.
EG bedriver för närvarande en betydligt mera aktiv och
mera pragmatiskt inriktad näringspolitik än vad den
svenska regeringen gör. Ministerrådet har t.ex. beslutat att
starta diverse branschprogram inom industrier såsom data
och elektronik, flygtillverkning, biltillverkning, bioteknik
och andra underleverantörsindustrier. Denna utveckling
står i stark motsättning till den som kan förmärkas i Sverige.
Enligt vår mening bör väl avvägda satsningar göras på
olika branschprogram. Det finns i huvudsak två skäl för
detta. För det första måste åtgärder vidtas som underlättar
den strukturomvandling som nu måste till i svensk industri.
Våra förslag om kompetenshöjning och ytterligare FoU-
insatser syftar till att ge förutsättningar för ökade kunskaper
och höjd förädlingsgrad i den industriella produktionen.
Som ett ytterligare inslag i detta arbete bör vissa
branschprogram startas.
För det andra riskerar vi att hamna på efterkälken
gentemot utvecklingen inom EG. Inför ett eventuellt
medlemskap eller genom EES-avtal är det viktigt att vi har
kompetens och erfarenhet av branschprograminriktade
insatser inom industriell produktion. I annat fall kan
svenska företag hamna i ett sämre utgångsläge jämfört med
företag i andra europeiska länder.
EG:s målstyrda insatser mot branscher med problem
och/eller potentiella utvecklingsmöjligheter tas explicit inte
upp i EES-avtalet. Det bör dock vara ett svenskt intresse,
inte minst inför ett eventuellt medlemskap, att delta i
branschprogrammen. I första hand bör våra ansträngningar
inriktas på att kunna delta i dessa program.
Vår näringsstruktur kan dock kräva nationella program
på särskilda områden. Branschprogram som vi bör kunna
satsa på är inom områden såsom träteknik, modernt
skogsbruk, miljöteknik och verkstadsteknik. Den
verkstadstekniska delegation som tidigare funnits bör
återskapas. Vi bör vidare satsa på att utveckla bra program
för underleverantörer inom hela den industriella sektorn.
Ett annat angeläget insatsområde gäller transportteknik.
Vi har i vårt land två av världens främsta
lastvagnstillverkare och en av världens ledande tillverkare
av rullande järnvägsmaterial liksom ett av världens
effektivaste järnvägsföretag. Detta skapar goda
förutsättningar för utveckling av ett system för effektiva
kombitransporter. Vi föreslår att regeringen initierar ett
utvecklingsprogram för kombitrafik. Målet bör vara att det
snarast utvecklas ett system som möjliggör en avsevärd
sänkning av kostnaden för terminalhantering.
2.9 Exportfrämjande, m.m.
Det är angeläget att på olika sätt befrämja svensk
export. En stor del av den internationella, ofta tekniktunga,
projektexporten är kreditberoende. Detta gäller framför
allt för de stora infrastrukturprojekten. Stora projekt som
Sverige koncentrerat sig på är sådana där vi bevisligen är
duktiga, som telekommunikationer, elproduktion och
eldistribution, transporter och bevattningsprojekt.
Staten främjar idag genom Exportkreditnämnden och
BITS på olika sätt svensk industriexport. Det sker bl.a.
genom U-krediter (BITS), kreditgarantier och s.k. mjuka
krediter (EKN).
Det är i den rådande industrikrisen angeläget att
förutsättningslöst pröva alla vägar att få fart på svensk
industri. I övervägandena om krediter bör betydelsen av
industriell utveckling i Sverige spela en stor roll. Flera
utvecklingsländer i Asien och Latinamerika genomgår en
mycket dynamisk utveckling. Kina och Mexiko utgör
exempel på länder med potentiellt enorma marknader. I
Kina planeras bl.a. omfattande investeringar i
telekommunikationer, vilket kan gagna svenska intressen
och ge ökad sysselsättning i Sverige.
Det är också angeläget att EKN och BITS beaktar
behovet av insatser i vårt närområde. Som exempel kan
nämnas att det finns flera motiv för en kraftfull satsning på
energiinfrastruktur i Östeuropa. Främst står behovet att
stödja den demokratiska utvecklingen. Därutöver är andra
motiv såsom att minska miljöpåverkan i regionen och att ge
arbete åt svensk tillverkningsindustri.
2.10 Kraftfulla statliga aktörer
En aktiv näringspolitik medför också krav på att
samhället till sitt förfogande har kompetenta och
resursstarka aktörer. Den centrala näringspolitiska
myndigheten är NUTEK. Regeringens politik har inneburit
sänkta anslag och nedrustning två år i rad. Utöver
minskingen på NUTEK föreslås också kraftiga
neddragningar på den s.k. STATT-verksamheten.
Vi har tidigare i denna motion omnämnt hur EG nu
alltmer aktiverar sin näringspolitik. EG-kommissionen har
också under senare år byggt upp en betydande bevakning av
bransch- och strukturutvecklingen inom EG. Varje år
publiceras nu analyser av situationen inom alla branscher
samt av den strukturella uvecklingen i industrin i dess
helhet. Därtill har EG satsat på en ambitiös utveckling av
statistikkontoret Eurostat.
I Sverige har skett en drastisk sänkning av den
näringspolitiska kunskapsbasen de senaste åren. Särskilt
allvarlig är nu den föreslagna neddragningen av STATT-
verksamheten (stiftelsen i Sveriges teknisk-vetenskapliga
attaché). I en tid av allt snabbare internationalisering är det
inte rimligt att kraftigt försämra möjligheterna till
internationella utblickar.
Den offensiva näringspolitik som enligt våra förslag skall
drivas, medför en i förhållande till regeringen ny syn på
statens roll och möjligheter att påverka utvecklingen. Detta
ger nya förutsättningar för myndighetsverksamheten. Till
den statliga sfären av aktörer hör också de stora
infrastrukturverken som Televerket, Postverket, SJ,
Banverket och Vägverket samt bolaget Vattenfall. Under
senare år har vidtagits och planeras ett antal förändringar i
dessa organ. Förändringarna gäller bl.a. associationsform,
och så har Vattenfall ombildats till aktiebolag. Syftet med
denna ombildning var att uppnå större flexibilitet i
verksamheten och ge möjlighet till internationell
samverkan.
Regeringen har nu aviserat planer på att gå vidare i
arbetet. Bolagsformen kommer att introduceras för andra
verk. Ett byte av associationsform behöver i sig inte vara
särskilt dramatiskt och kan också för verksamheten
innebära vissa fördelar. Vi menar emellertid att det i
förlängningen av denna process kan uppstå problem och
vissa risker. Detta har att göra med regeringens idelogiska
hållning i dessa frågor.
Regeringen har en principiell syn på statlig verksamhet
som bl.a. kommer till uttryck i förra årets finansplan och
den s.k. privatiseringspropositionen från hösten 1991.
Enligt regeringen bör verksamhet konkurrensutsättas i så
stor utsträckning som möjligt. Regeringens uppfattning är
vidare att ''konkurrensutsatt verksamhet bör, om inte
särskilda skäl talar för detta, inte bedrivas i myndighetsform
och i normalfallet ej av staten''. Den sistnämnda
formuleringen ''i normalfallet ej av staten'', är ett uttryck
för uppfattningen att privata lösningar är bättre än
offentliga. Det innebär att en omvandling av en
myndighetsverksamhet till en bolagsform i förlängningen,
enligt regeringens uppfattning, också bör innebära
privatisering.
Denna principiella hållning blir också tydlig när det
gäller Vattenfall. Den dåvarande socialdemokratiska
regeringen föreslog bolagisering av Vattenfall. Förslaget
syftade enbart till att ge bättre förutsättningar för
verksamheten. Men den borgerliga regeringen går nu
vidare och har planer på att först dela upp bolaget för att
skapa en s.k. konkurrenssituation, sedan försälja de olika
delarna. Det finns skäl att anta att liknande principiella
resonemang förs om andra infrastrukturverk.
Denna utveckling kan vi socialdemokrater inte
acceptera. I så gott som alla länder är det en självklarhet att
nationella infrastrukturorgan är i samhällelig ägo. De har
stor betydelse ur ett regionalt perspektiv. Betydelsen att ha
tillgång till kraftfulla aktörer ökar dessutom vid Europa-
integrationen. I det europeiska samarbetet är det viktigt att
ha kompetenta aktörer som kan bevaka svenska intressen.
De stora infrastrukturverken kan i samhällets regi göra så
i dag. En uppdelning och utförsäljning skulle omöjliggöra
detta.
De statliga infrastrukturverken är en viktig tillgång inte
bara för det näringspolitiska arbetet. De har en mycket stor
betydelse som resurs i det regionalpolitiska arbetet. Med sin
rikstäckning och med sin stora kapitalbas kan de genom
upphandling vara en viktig miljöpolitisk aktör. Utan att
göra avkall på internationella upphandlingsregler finns
möjligheter att ha krav och villkor som gagnar miljön.
De statliga infrastrukturverken måste förbli i statlig ägo.
I annat fall kommer verksamheten endast att styras av
kortsiktiga vinstmaximeringsprinciper.
Statsmakterna måste dessutom se till att det finns sådana
styrmöjligheter att verken kan användas i en offensiv
näringspolitik. Med utgångspunkt i detta behov bör nu
göras en utvärdering av de hittillsvarande erfarenheterna av
den nya associationsform som bl.a. Vattenfall fått.
Hittillsvarande erfarenheter skall prövas mot bakgrund av
verkets betydelse för näringslivsutveckling, regional balans
och inflytade från samhällets sida.
2.11 Statliga företag m.m.
Det moratorium som nu råder i fråga om utförsäljning
av statliga företag fyller en viktig näringspolitisk funktion.
Enligt regeringens ursprungliga planer skulle aktier säljas
för 10 miljarder kronor per år under överskådlig tid
framöver. Detta skulle i ett slag ta i anspråk en stor del av
det riskkapital som behövs för det övriga näringslivet, inte
minst för de små företagen.
Vi har tidigare hävdat och gör så även nu, att moratoriet
kräver förnyade överväganden om hur det statliga
ägarskapet skall utövas. Moratoriet innebär att det statliga
ägarskapet kommer att kvarstå under lång tid. Det är
mycket viktigt att detta faktum också vägleder regeringens
arbete. Företagen i fråga är inte betjänta av någon oklarhet
i detta avseende.
För att skapa en effektiv och kompetent statlig
ägarfunktion inrättades 1990 förvaltningsaktiebolaget
Fortia. Den borgerliga majoriteten i riksdagen beslöt
emellertid hösten 1991 att avveckla detta bolag.
Enligt vår uppfattning finns det nu skäl att återinföra
Fortia. Den alternativa ordningen är att resp. departement
utövar ägarskapet, med Näringsdepartementet som
sammahållande kraft. Detta centraliserade ägarskap
innebär en olycklig återgång till en politisk ägarfunktion och
att regeringen och dess näringsminister blir direkt ansvarig
för de löpande ägarfrågorna. Det är ett klart felgrepp och
skiljer sig också helt från det synsätt som anlagts när det
gäller statens stöd till bankerna.
Mot denna bakgrund föreslår vi att regeringen
återkommer med förslag till riksdagen om att återinföra
förvaltningsbolaget Fortia.
Av praktiska skäl lämnas yrkande i de delar som berör
budgetåret 1993/94 i andra motioner.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ny näringspolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en kraftig utbyggnad
av antalet platser i högskole-, gymnasie- och
vuxenutbildningen för att långsiktigt öka den ekonomiska
tillväxten,1
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
etablering av en ny teknisk högskola,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om satsning på forskning och
utveckling för att långsiktigt öka den ekonomiska
tillväxten,1
5. att riksdagen hos regeringen begär att den
forskningspolitiska propositionen skall innehålla ett
tillskott om 1 miljard kronor för tillämpad forskning och
teknikutveckling,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om infrastruktursatsningar för att
långsiktigt öka den ekonomiska tillväxten,2
7. att riksdagen hos regeringen för budgetåret 1994/95,
bil. 7, begär ett nytt anslag ''Infrastruktur för tillväxt''
innebärande ett tillskott på 10 miljarder kronor,2
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av regionala
utvecklingsfonder för riskkapitalförsörjning till små och
medelstora företag,
9. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att
AP-fonderna ges rätt att placera ytterligare 10 miljarder
kronor i aktier i mindre företag,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en aktivare småföretagarpolitik,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att utveckla
branschprogram och program för underleverantörer,
12. att riksdagen beslutar att återinföra
förvaltningsbolaget Fortia.
Stockholm den 26 januari 1993
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson(s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)
1 Yrkandena 2--4 hänvisade till UbU.
2 Yrkandena 6 och 7 hänvisade till TU.