Kreditgivningen från banker som fått statligt stöd
Banker är inte som andra företag. Genom sitt enorma
inflytande och sin makt har de naturligtvis en mycket
speciell position i svenskt näringsliv, och har sålunda
mycket speciella möjligheter att missbruka sin ställning.
Eftersom Sverige är ett relativt litet land har vi varit tvungna
att låta våra låneinstitut växa till förhållandevis gigantiska
proportioner så att de kan tjäna våra stora industribolag.
Vår största bank är exempelvis över 50 gånger större än
USAs största bank, jämfört med BNP.
Dagens ekonomiska kris har medfört att grundbulten i
det svenska näringslivet, småföretagaren, har förlorat sina
alternativ vad gäller köp av banktjänster såsom
lånekrediter. Konkurrensen är numera så dålig mellan
bankerna att om en bank beslutar att säga upp ett lån så har
företagaren ofta bara ett val, att lägga ner verksamheten
och säga upp de anställda. Innan lånet sägs upp kopplar
banken gärna ett nytt grepp: ''Krediten måste tyvärr betalas
igen genast på grund av bristande säkerheter, såvida ni inte
har något annat att erbjuda.'' Gång på gång tvingas
företagare på detta vis att gå i personlig borgen för
företagslån, eftersom det enda som inte är satsat i firman är
hus och personliga effekter. Följden blir nu personlig
konkurs om lånet sägs upp vid olämplig tidpunkt.
Banker som beslagtar löpande medel i samband med
uppsägning av en kredit dödar både friska och sjuka
företag. Dagskassor sätts in i en depå som plötsligt blir låst.
Företagaren meddelas att krediten är inställd, att lånet skall
betalas tillbaka omgående, och att pengarna i kontot är en
del av betalningen. Även om det går att få ett nytt lån så tar
det tid att arrangera, men de löpande medlen behövdes ofta
redan nästa dag för att betala löpande utgifter, såsom löner
och leverantörsskulder.
Detta händer dagligen lönsamma företag utan varning.
Våra banker kan på grund av sin dåliga konkurrens utnyttja
situationen och hämningslöst sålla bland lån i branscher som
de bedömer har problem. Långivarna gömmer sig bakom
avtalsrätten och förklarar att företagen gick med på
villkoren när lånen beviljades. Avtal måste skrivas på
frivilligt, och det kan man knappast kalla det när
företagaren vet att alternativen är en konkurs, med
anställda på gatan, eller en ny påskrift.
De banker som har fått statligt stöd bör vara tvungna att
ansöka om att få ställa in krediter till kunder som har skött
sina affärer enligt avtal. En ensidig bedömning att
säkerheten har tappat värde räcker sålunda inte, utan en
opartisk bedömning måste understryka att så är fallet innan
en bank med statligt stöd får försätta en kund i finansiellt
trångmål. Vi anser alltså att när staten går in med pengar för
att rädda en bevisligen misskött bank så avsäger sig nämnda
bank rätten att driva affärerna efter eget behag. Pengarna
skall villkoras, och ett av villkoren är att man beter sig
ansvarsfullt. Dessa bankers bedömning av vad som är
ansvarsfullt räcker tyvärr inte, utan de måste granskas av
utomstående.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en snabbutredning
som går ut på att skapa förutsättningar för att förhindra att
livskraftiga och välskötta företag sätts i konkurs på grund av
bankernas kreditåtstramning.
Stockholm den 20 januari 1993
Ian Wachtmeister (nyd)
Peter Kling (nyd)
Bengt Dalström (nyd)
Dan Eriksson (nyd)
i Stockholm