Bakgrund
Riksdagen antog så sent som i december 1992 en ny kreditmarknadsbolagslag (prop. 1992/93:89). Lagstiftningen innebär att kreditverksamhet endast får bedrivas i aktiebolag om inte verksamheten enligt äldre speciallagstiftning får bedrivas av annat institut (t.ex. hypoteksinstitut).
Det är alltså inte möjligt att med nu gällande lagstiftning starta och bedriva ny kreditverksamhet i en ekonomisk förening. Detta aktualiserar frågan om neutraliteten mellan olika företagsformer och friheten att välja den företagsform som är bäst lämpad från ägarnas utgångspunkter och avsikter med verksamheten.
Redan Kreditmarknadskommittén behandlade frågan rörande formerna för bedrivande av finansinstitut (SOU 1988:29). I sammanfattningen framhåller man:
Anpassningsförmågan och kostnadspress främjas, om olika slags finansinstitut får konkurrera inbördes över stora delar av kreditmarknaden. Det betyder att en verksamhet bör träffas av samma reglering oavsett inom vilken institutionell ram den bedrivs.
Näringsutskottet uttalade vid behandlingen av den nya lagen om kreditmarknadsbolag att det ligger ett värde i att olika företagsformer kan vara verksamma på kreditmarknaden. Eftersom det ännu inte förelagts riksdagen något förslag om Landshypoteks framtida organisation, anser emellertid utskottet att det för närvarande inte finns skäl att omarbeta det framlagda förslaget till lag om kreditmarknadsbolag med anledning av Landshypotekets verksamhet. Det ankommer på regeringen att föreslå de lagändringar som erfordras beroende på den associationsform som förordas. Om det därutöver finns önskemål från andra företag att få bedriva finansieringsverksamhet i form av ekonomisk förening förutsätter utskottet att regeringen lägger fram förslag till erforderliga lagändringar.
Näringsutskottets och Kreditmarknadskommitténs positiva uttalande motsvaras inte alls av den lagstiftning som nu gäller. Frånvaro av lagstiftning innebär de facto ett etableringshinder. Enda sättet att svara upp mot de önskvärda grundprinciperna i fråga om valfrihet är på det här området att komplettera nuvarande kreditföretagslag så att den omfattar alla företag som kan tänkas agera på kreditmarknaden.
Det har på olika håll uppkommit intresse av att starta nya kreditföretag vid sidan av de redan etablerade. I flera fall har som skäl angivits att bankerna och andra etablerade kreditinstitut på denna oligopolliknande marknad täcker upp sina förluster genom att föreskriva icke marknadsbetingade villkor för ny kreditgivning. Bl.a. mot denna bakgrund har intresset varit särskilt starkt att bedriva ny konkurrerande kreditverksamhet i kooperativa former.
Den kooperativa företagsformens grunddrag
Ett kooperativt företagande bygger på tanken att människor, konsumenter eller näringsidkare, går samman för att tillgodose ett gemensamt ekonomiskt behov, som de inte kan få uppfyllt lika väl på den existerande marknaden. Genom att sluta sig samman kan medlemmarna få bättre villkor än om de agerar enskilt. Föreningen strävar efter att maximera medlemmarnas nytta, dvs. tillgodose ett vidare ekonomiskt intresse än enbart den direkta avkastningen på satsat kapital. Medlemmen är både ägare och användare. Det ger förutsättning för en stark och uthållig relation, vilket är särskilt viktigt för finansiell verksamhet. Ett utmärkande drag är vidare den demokratiska beslutsordningen, dvs. en medlem = en röst. Resultatet i föreningen fördelas, förutom eventuell ränta på insatskapital, i proportion till delaktighet i verksamhet.
Målet för ett aktiebolag är däremot att maximera ägarnas avkastning på satsat kapital. Verksamhetens innehåll blir därmed underordnat i motsats till den ekonomiska föreningen.
En kooperativ förening bygger på ett förtroende mellan medlemmen och föreningen och ofta på en långsiktig relation. Detta gör föreningsformen speciellt lämpad för finansiell verksamhet. Detta förutsätter nämligen förtroende i större utsträckning än annan verksamhet i och med att relationerna är kontinuerliga och ofta långsiktiga.
Föreningens försörjning med riskkapital
Riskkapitalförsörjningen har nämnts som ett problem för ekonomiska föreningar, som avser att agera på kreditmarknaden. Aktiebolaget anses ha större möjligheter till riskkapitaltillskott från aktieägare genom nyemission av aktier.
En analys av bankernas nyemissioner under 1980-talet visar emellertid att nyemissioner inte varit den källa till riskkapital som man skulle tro. Under perioden 1981--1991 ökade det totala riskkapitalet (redovisat eget kapital plus värderegleringskonton och andra reserver) i de svenska bankerna från ca 16 miljarder kronor till 67 miljarder (källa: SCB), dvs. en ökning på drygt 50 miljarder. En mindre del av denna tillväxt, eller ca 16 miljarder, varav Nordbanken svarade för nära 8 miljarder, härrör från nyemissioner medan den större delen utgörs av internt genererade vinstmedel. Den bank som f.n. bedöms ha den starkaste finansiella ställningen, Handelsbanken, gjorde ingen nyemission under 80-talet.
Kapitalförsörjningen kan inte ses som ett generellt problem för den ekonomiska föreningen. Den har samma möjligheter som aktiebolaget, att genom vinstgenerering bygga upp obeskattade och beskattade reserver. Till detta kommer medlemmarnas tillskott av insatskapital.
F.ö. kan man konstatera att aktiebolagsformen inte med någon automatik ger tillgång till riskkapital. Man kan sätta ett frågetecken för aktieägarnas generella intresse att i krissituationer ställa upp med friskt riskkapital. Utvecklingen det senaste året talar för att så inte alltid är fallet.
Denna fråga kan ytterligare belysas med statistik från lantbrukskooperationens ekonomiska föreningsföretag. Den genomsnittliga soliditeten uppgick 1990 till 20 % inom livsmedelssektorn. Inom skogssektorn var genomsnittet för skogsägarföreningarna 36 %. Detta är väl i paritet med genomsnittet för börsen.
Behovet av en generell kreditmarknadslagstiftning
Som framgått av det tidigare anförda finns inte något principiellt eller praktiskt hinder mot att bedriva finansiell verksamhet i företagsformen ekonomisk förening. Tvärtom är det angeläget att inte bryta mot svensk och europeisk rättstradition som tillåter variation och mångfald i fråga om förtagsformer.
Det måste vara ägarna som själva avgör vilken företagsform som är mest lämpad för att tillgodose deras intressen. Däremot bör samhället ställa upp enhetliga krav på verksamhetsbetingelserna oavsett företagsform. Det är fullt möjligt att skapa en enhetlig kreditföretagslag som reglerar kreditverksamhet bedriven i aktiebolag eller ekonomisk förening. Med en sådan generell lagstiftning kan man åstadkomma konkurrensneutralitet mellan de båda företagsformerna.
Avslutande synpunkter
Det är en utbredd uppfattning att en bättre konkurrens mellan olika producenter på en marknad leder till ett bättre samhällsekonomiskt resursutbyte. I och med att efterfrågan i många fall är mångskiftande behövs också ett utbud som inte är likriktat. Sannolikheten att uppnå detta är större om det finns olika typer av producenter, med olika inriktning på marknaden. Om alla organisationer har samma uppbyggnad och samma målsättning föreligger risken att deras agerande och utbud blir likriktade.
Det är inte förenligt med honnörsorden valfrihet och mångfald att gynna en företagsform framför en annan. Vid en jämförelse mellan Sverige och EG-länderna är det tydligt att de senare är betydligt mer medvetna om detta. I det svenska lagstiftningsarbetet förbises alltför ofta värdet av föreningsformen. Denna obetänksamhet kan allvarligt hindra möjligheterna för finanssektorn att få en struktur som är nyttig för medborgarna. Det skulle också strida mot EGs lagstiftning. Det förefaller självklart att statsmakten inte skall diskriminera en verksamhet för att den bedrivs i föreningsform. I stället talar mycket för att den kooperativa formen är särskilt lämplig för flera typer av finansiell verksamhet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kreditmarknadsbolagslagen bör kompletteras så att den omfattar kreditverksamhet bedriven av ekonomisk förening,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att föreningsbankslagen bör bli kvar som en del av den generella banklagstiftningen.
Stockholm den 22 januari 1993 Roland Sundgren (s) Anita Johansson (s) Hans Gustafsson (s) Lisbet Calner (s) Marianne Carlström (s)