Den finanskris som drabbat framförallt bankerna men
också i viss utsträckning tangerat försäkringsbolagen har
gett upphov till en debatt om värdering av bl a bankernas
fastighetspanter.
De av bankerna övertagna fastigheterna är att betrakta
som omsättningstillgångar. Detsamma gäller de placeringar
som försäkringsbolagen regelmässigt gör i fastigheter och
värdepapper av olika slag.
Reglerna för hur omsättningstillgångar skall värderas
framgår tydligast av skattelagstiftningen, som stadgar för
försäkringsrörelse att vid beskattningen får lager av
värdepapper och fastigheter inte tas upp till lägre värde än
det lägsta av anskaffningsvärdet och det verkliga värdet, dvs
enligt lägsta värdets princip. Vid värderingen gäller i princip
FIFU-metoden, dvs antagandet görs att de tillgångar som
finns kvar i lagret är de som har anskaffats senast.
Lägsta värdets princip innebär att snabba och stora
nedgångar i aktuella marknadsvärden får snabbt
genomslag. Detta är motiverat av den försiktighetsprincip
som all företagsekonomisk redovisning bör bygga på.
Värderingsregler som bygger på FIFU, leder till att
resultatet kommer att bli betydligt känsligare -- och då
också variera mer -- än om redovisningen hade byggt på
SIFU-principen.
Det kan finnas konflikter mellan försiktighetsprincipen
och önskan att redovisa förhållandevis stabila resultat med
utjämning över t ex en konjunkturcykel. Detta bör inte
minst gälla livförsäkringsbolagen.
De åtaganden de gör är av utpräglad långsiktig natur.
Kravet på finansiell stabilitet och försiktighet kommer till
uttryck i en rad särregler som gäller för försäkringsbolag.
Av denna anledning kunde det vara lämpligt att moderera
tillämpningen av lägsta värdets princip när det gäller
livförsäkringsbolagen. Framförallt fastighetsvärderingen
borde mer kunna ta hänsyn till ett över en något längre
tidsperiod normalt men försiktigt värderat
fastighetsbestånd. Att detta är företagsekonomiskt
motiverat framgår också av försäkringsbolagens generellt
mera långsiktiga förvaltningspolitik vad gäller deras
fastighetsbestånd.
Fördelen med något förändrade värderingsmetoder
skulle vara att uppgång på marknaden inte skulle slå igenom
med en sådan kraft som varit fallet under 80-talets
fastighetsboom men också den mycket snabba
kursuppgången på aktiebörserna. Trycket från
finansinspektionen på försäkringsbolagen att öka
återbäringskapitalet ledde till de för konsumenterna mycket
svårförståeliga höjningarna av återbäringsräntorna och det
ännu mera svårförståeliga kravet från inspektionen att
återta dessa tidigare utbetalade återbäringar, när
marknadsvärdena drastiskt ändrades i negativ riktning.
Försäkringsbolagens marknadsföring i slutet av 80-talet
med förvånande höga återbäringsräntor som främsta
konkurrensmoment hade aldrig kommit till stånd om
värderingsmetoderna hade varit annorlunda utformade.
Den osäkerhet som sedan växte fram vad gäller
pensionsförsäkringarnas säkerhet, när de låga
marknadsvärdena slog igenom i redovisningen, ledde till att
många människor avbröt eller drog ner på sitt långsiktiga
pensionssparande. De gällande värderingsreglerna har
bidragit till en sämre konsumentinformation än nödvändigt
och en konsumentinformation som blev mycket snedvriden
beroende på att förhållandevis små värdeförändringar totalt
sett uppfattades som mycket betydelsefulla, vilket framgår
av bilden nedan.
Försäkringsbranschen är för närvarande föremål för en
utredning, försäkringsutredningen. Frågan är dock om de
nu nämnda värderingsreglerna kommer att behandlas mera
ingående i utredningens fortsatta arbete. De nu nämnda
värderingsfrågorna är dock i detta sammanhang att betrakta
som detaljfrågor.
Den 1991 tillsatta redovisningsutredningen skall bl a
undersöka om försäkringsbolag behöver omfattas av
särlagstiftning i redovisningssammanhang. Utredningen
skall vara klar med sitt arbete den 1 december 1993. Om de
nu berörda värderingsfrågorna kommer att beröras i denna
utredning framgår inte tydligt av direktiven.
Skattelagstiftningen har ofta givit de tydligaste
anvisningarna om hur tillgångar och skulder skall värderas.
De avvägningar som görs i skattelagstiftningen är dock
motiverade av rent fiskala överväganden.
Finansinspektionen ger vidare råd och anvisningar för
branschen och försäkringsbranschens redovisningsnämnd
har en viktig uppgift att påverka regelutformning och
praxis.
Det finns alltså många instanser som skulle kunna
aktualisera den under senare tid väckta frågan om
värderingsreglerna.
Den uppfattas som viktig, inte minst därför att
utvecklingen på finansmarknaderna skulle uppfattas som
sundare, och förståelsen för försäkringsbolagens resultat
och försäkringslöften skulle öka. Av denna anledning bör
regeringen tillse att frågan om försäkringsbolagens
värderingsprinciper gällande fastigheter m m verkligen
kommer att utredas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att utreda om en
värdering av fastigheter m.m. i försäkringsbolag enligt
lägsta värdets princip är den mest lämpliga
värderingsmetoden.