Flera tecken tyder på att de s.k. egendomsbrotten -- t.ex.
stöld, snatteri och häleri -- ökar. Det kan på goda grunder
antas att ökningen hänger samman med alkohol- och
narkotikamissbrukares behov av att finansiera sitt
missbruk. Benägenheten att finansiera missbruk genom
egendomsbrott har i sin tur samband med möjligheterna att
få avsättning för den orättfärdigt åtkomna egendomen. De
lagregler som styr möjligheterna att avsätta stöldgods är
framförallt reglerna om s.k. godtrosförvärv och
brottsbalkens bestämmelser om häleri. Mot bakgrund av
den ökade brottsligheten finns det skäl att se över dessa
regler för att undersöka om någon ändring är påkallad.
Reglerna om godtrosförvärv
När någon förvärvar egendom av en person som inte har
rätt att förfoga över denna -- egendomen kan exempelvis
vara stulen -- uppkommer en motsättning mellan den som
blivit bestulen och den som förvärvat egendomen. Frågan
är om den som förvärvat egendomen skall anses ha blivit
ägare till denna eller om han -- utan ersättning -- skall
tvingas lämna tillbaka egendomen till den bestulne. I svensk
rätt gäller sedan gammalt att förvärvaren kan bli ägare till
egendomen, om vissa villkor är uppfyllda. Ett av villkoren
är att han inte kände till att överlåtaren inte ägde förfoga
över egendomen, att han alltså var i s.k. god tro. Av lagen
(1986:796) om godtrosförvärv av lösöre 3 § framgår att god
tro skall anses föreligga endast om det med hänsyn till
egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilken
den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att
den som förvärvade egendomen inte borde ha insett att
överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen.
Kärnan i regeln om god tro är sålunda att om situationen vid
köptillfället på något sätt avviker från vad som kan anses
normalt, så bör förvärvaren iaktta särskild försiktighet.
Reglerna om häleri
Häleribestämmelserna tar i korthet sikte på det fallet att
någon understödjer annans brottslighet eller drar egen
vinning av denna. Bestämmelserna är så konstruerade att
det krävs ett i det särskilda fallet styrkt förbrott, d.v.s. ett
brott som har föregått själva häleribrottet. I den praktiska
rättstillämpningen är det emellertid svårt att uppfylla detta
krav. Ett exempel på detta är rättsfallet NJA 1990 s. 9. Där
var det fråga om huruvida tillgrepp av fortskaffningsmedel
kunde utgöra ett förbrott till häleri. Frågan besvarades
nekande av högsta domstolen. Kravet på att styrka ett
förbrott försvårar således möjligheterna att komma till rätta
med den för den övriga egendomsbrottsligheten så
betydelsefulla häleriverksamheten.
Behovet av översyn
Mot bakgrund av den omfattande handeln med
stöldgods bör bestämmelserna om godtrosförvärv ses över.
I första hand bör utredas om kraven på god tro i 3 § lagen
om godtrosförvärv skall skärpas. Det bör även undersökas
om möjligheterna att göra godtrosförvärv helt bör
utmönstras i svensk rätt. Vid denna översyn är det naturligt
att reglerna om häleri ses över. Det bör utredas om kravet
på att styrka förbrott kan slopas. Därtill bör utvecklingen
och den rättsliga regleringen på motsvarande områden i
andra länder studeras.
Lagutskottet har vid behandling (se t.ex. 1989/90:LU27)
av motioner med krav på förändrade bestämmelser om
godtrosförvärv av stöldgods framhållit att lagen i fråga om
kravet på god tro tillgodosåg de önskemål som riksdagen
tidigare framställt om regler som försvårar möjligheterna
till godtrosförvärv av stöldgods.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av lagen
om godtrosförvärv,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
bestämmelserna om häleri.
Stockholm den 25 januari 1993
Kenth Skårvik (fp)
Marianne Andersson (c)
Filip Fridolfsson (m)
Lars Svensk (kds)