Skall människors tilltro till lagstiftning och de rättsvårdande myndigheterna kunna hållas på en hög nivå, krävs att lagarna upplevs som rättvisa och rimliga och att de rättsvårdande myndigheternas hantering är överensstämmande med det allmänna rättsmedvetandet i samhället.
En dom i Hallsbergs tingsrätt under hösten 1992 har väckt uppståndelse i vida kretsar och mötts med frågor om vår lagstiftning och straffen är avpassade efter brottens art och svårighetsgrad. Det som åsyftas är ett åtal som riktades mot föreståndaren för en livsmedelsaffär i Hallsberg. Brottet bestod av att han sålt semlor utan att iaktta de särskilda bestämmelser, som gäller vid försäljning av semlor, enligt livsmedelslagen. Föreståndaren hade inte lock över disken där semlorna förvarades.
Också andra former av förseelser mot livsmedelslagen har varit föremål för prövning om det skulle lämnas till åtal. Det handlade då om en restaurangidkare som startade sin verksamhet, innan alla tillstånd var givna.
Dessa båda exempel ställer frågan om inte vissa förseelser, mot livsmedelslagen och andra lagar av samma karaktär, skulle kunna beläggas med liknande straff som när man överträder hastighetsbestämmelserna, kör mot rött ljus o.s.v. Alltså någon form av i förväg fastställt bötesbelopp, nivåbestämt med utgångspunkt från förseelsens art och svårighetsgrad.
Det går inte att komma i från, att rättsväsendet i allmänhetens ögon drar något av löjets skimmer över sig när man med tingsförhandlingar med nämndemän, domare, åklagare etc. dömer en affärsföreståndare för ovan nämnda förseelse. När samma allmänhet kan konstatera att vårt rättsväsende inte alltid förmår att döma de som utfört grova våldsbrott och egendomsbrott, eller de som begår grova ekonomiska brott.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet att se över viss lagstiftning och de straff som utmäts vid förseelser mot dessa lagar.
Stockholm den 26 januari 1993 Hans Karlsson (s)