I början av 1970-talet skedde en kraftig satsning på konsumentpolitiken. Ett led i denna utbyggnad var att Konsumentverket inrättades år 1973. Förutom sina konsumentpolitiska uppgifter fick verket även vissa resurser för forskning.
Under de år som följde fick den konsumentpolitiska verksamheten ej den ökning av resurserna som behövdes för att bevara dess realvärde. Anslagen till forskning reducerades i löpande penningvärde och indrogs helt av den borgerliga regeringen i början av 1980-talet.
Konsumentpolitiken blev föremål för en statlig utredning (SOU 1985:32) som ledde till att nya mål för verksamheten formulerades (prop. 1985/86:121, utsk. 1985/86:34). Det ansträngda budgetläget gjorde dock att någon förstärkning av de reella resurserna inte kom till stånd.
Den kommunala konsumentverksamheten, som även den utbyggdes kraftigt under 1970-talet och har blivit allmänhetens påtagliga stöd och hjälporgan vid inköp och reklamationer etc., hotas genom kommunernas trängda läge att reduceras, uppgå i annan verksamhet eller helt försvinna.
Från budgetåret 1990/91 har Konsumentverket åter fått ett begränsat anslag (2 milj. kr.) för att initiera och stimulera forskning. Detta belopp, som är avsett att utgå årligen, kan givetvis inte räcka till några större satsningar.
Samtidigt som man kan konstatera denna otillräckliga satsning på konsumentpolitik och konsumentforskning använder näringslivet enorma summor på reklam och marknadsföring. I en rapport från reklamstatistikprojektet i Göteborg ges följande översikt för reklamkostnader 1990 och 1991.
Totala reklaminvesteringar(Mkr)
Traditionella medier 1990 1991 Diff % Dagspress 8 491** 7 721** --9,1 -- storstadspress 3 723** 3 119** --16,2 -- landsortspress 4 000** 3 899** --2,5 -- kvällspress 767** 704** --8,2 Veckopress 547** 525** --4,0 Fackpress 1 064** 986** --7,3 TV 236** 484** 105,1 Affisch/trafik 467** 459** --1,7 Bio 70** 63** --10,0 Dubbelräkning press --67** --66** Produktionskostnad 2 214** 2 083** Totalt traditionella medier 13 022** 12 255** --5,9Icke-traditionella medier
Direktreklam (S,B) 4 898** 5 204** 6,2 Vägledande media (kataloger) 1 918** 2 167** 13,0 Mässor 2 421** 2 180** --10,0 Videoreklam (B) 58** 58** 0 Sponsring (S) 1 050** 950** --9,5 Gratisdistribuerade tidningar (S) 450** 423** --6,0 In-flight-medier 105** 82** --21,9 Dekaler (S) 150** 112** --25,0 Butikpromotion (B) 1 878** 1 974** 5,1 Presentreklam (S,B) 2 000** 1 700** --15,0 Totalt icke-traditionella medier 14 928** 14 850** --0,5 Traditionella medier 13 022** 12 255** Icke-traditionella medier 14 928** 14 850** Totalt ca 28 000** ca 27 000**
* Tidigare redovisade siffror har reviderats.
** Flera poster i kategorin icke-traditionella medier är skattade eller beräknade. Totalen bör endast ses som ett mycket grovt mått på de totala reklaminvesteringarna.
(S)=Skattad
(B)=Beräknad
Källa: Reklamstatistikprojektet. Tomas Brömdal
Det har sitt intresse att jämföra näringslivets utgifter för reklam med statens utgifter inom en rad angelägna områden. En rad sådana utgiftsposter för budgetåret 1991/92 presenteras här nedan.
Statlig utgift Milj.kr
Sjukförsäkring 7.8671 Omsorg om äldre och handikappade 4.8491 Bidrag till internationella organisationer (FN m.fl.) 4.8491 Teknisk utveckling 1.7421 Regional utveckling 2.0341 Läromedel för grundskolan (inkl. kommunala anslag) 1.4101 Kollektivtrafik, trafiksäkerhet och transportforskning 1.2391 Stöd till teater, dans och musik 1.2281 Miljöpolitik 1.0521 Stöd till idrott 4111 Stöd till bildkonst och konsthantverk 1331 Stöd till ungdoms- och kvinnoorganisationer 1172 Stöd till litteratur och bibliotek 1001 1 Uppskattat värde 2 Exkl. skattekompensation
Det framgår bl.a att statens och kommunernas anslag till läromedel i grundskolan är lägre än kostnaderna för olika reklamkataloger 1991.
Som framgår av sammanställningen uppskattas de totala reklamkostnaderna 1990 till ca 27 milj.kr.
TV-reklam via satelliter har sedan några år nått de svenska hushållen. Genom beslut under 1991 har även en markbunden kanal gjorts kommersiell. Debatten om TV- reklam har nästan helt fixerats vid finansieringen av televisionen. Det har däremot mycket litet diskuterats om TV-reklamens effekter och till vilken nytta för konsumenten reklam i detta medium kan vara. Det är dock utom varje tvivel så att TV-reklamen inte är informerande utan suggestiv. Den gör även konsumenten mera utsatt genom att den tränger sig in i den privata sfären på ett mera markant sätt än annan reklam.
Behovet av en seriös konsumentupplysning och konsumentforskning är därför stort och växande. Det ter sig utmanande att samtidigt som näringslivet och däribland stora multinationella företag kan satsa miljarder för att övertala konsumenterna att köpa deras produkter sätts en seriös och opartisk konsumentupplysning på undantag.
Det är därför sakligt riktigt och rimligt att reklamen till någon del får bidra till kostnaderna för konsumentupplysning och konsumentforskning. Frågan om hur en ökning av reklamskatten kunde utformas och hur medlen lämpligen kan användas för konsumentupplysning centralt och lokalt borde, enligt vår uppfattning, i lämpligare former övervägas.
Sverige har ansökt om medlemskap i EG. Oavsett vilket förhållande Sverige får till EG så kommer utvecklingen i Europa att i hög grad påverka konsumentintressena i vårt land. Kunskaperna om vilka konsekvenserna blir för konsumentintressena vid en EG-anslutning har dock stora brister. Inte minst gäller det de myndigheter som har att tillvarata konsumenternas intressen. Det vore därför högst rimligt att de tillförs ökade resurser för att bättre kunna fullfölja de uppgifter som ålagts dem.
Regeringen har under 1992 fattat beslut om en konsumentpolitisk översyn (Dir. 1992:63. Beslut vid regeringssammanträde 1992--05--14). I direktiven hänvisas i allmänna ordalag till ''regeringens ambitioner att stärka och bredda marknadsekonomins roll i det svenska samhället''. Någon ambition att belysa konsumentens roll och villkor i en marknadsekonomi kommer inte till uttryck i direktiven. Om konsumentforskning nämns inte ett ord.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en förstärkning av den konsumentpolitiska verksamheten och konsumentforskningen.
Stockholm den 14 januari 1993 Kurt Ove Johansson (s) Lars-Erik Lövdén (s)