Bakgrund
Vintern 1982 upptäckte amerikanska läkare, att blödarsjuka smittats genom blodtransfusion eller genom blodpreparat de får mot sjukdomen. Från USA importeras största delen av de koagulationspreparat, som de blödarsjuka i Sverige får. Preparaten tillverkas i stora behållare, där blod från tusentals givare blandas. Det räcker med att en av blodgivarna är smittbärare för att smittan ska föras vidare till blödarsjuka. I dag värmebehandlas läkemedel som innehåller blodprodukter för att aidsviruset HTLV 3 ska utplånas.
En annan grupp, som helt oförskyllt drabbats av HIV- smitta är de som erhållit blodtransfusioner på sjukhus. Blodöverföringen har skett av olika anledningar, t ex. vid förlossningar, trafikolyckor och operationer. Blodet de fick var lämnat av HIV-smittade blodgivare.
I syfte att stoppa smittspridning via blodtransfusion och läkemedel har riksdagen beslutat att riskgrupper inte ska få lämna blod. Dessutom ska samtliga landsting aidstesta sina 300 000 blodgivare. Risken att i dag smittas via blod och blodprodukter är i det närmaste obefintlig.
197 människor har smittats av blod eller blodprodukter inom den svenska sjukvården. I dag är ungefär hälften av dem döda.
Konsekvenser för individen av HIV-smitta
Beskedet om HIV-smittan kom för de drabbade att i ett slag förändra hela deras liv till ett nästan ofattbart lidande. Oron för den egna hälsan, för familj och vänners reaktioner är en ständig följeslagare dag och natt. När det gäller barn som drabbats är föräldrarnas sorg och oro svår att fatta för en utomstående. Situationen för de drabbade och deras anhöriga kan inte jämföras med något annat förekommande i vårt samhälle. Oro och ångest för vad en vanlig förkylning kan medföra för immunförsvaret. Ett liv fullt av lögner. Att behöva ljuga för barn/föräldrar, släktingar, vänner och arbetskamrater samt grannar har för de drabbade blivit ett svårt inslag i deras liv. De flesta är anonyma, sätter inte ut sina efternamn i skrivelser eller uppträder under andra namn. Endast några få väljer att träda fram och berätta. Att som moder bli lämnad av barnets far, då han inte vill leva med en smittad kvinna. Flerårig oro för att ha smittat egna barn och make. Inte kunna få barn. Leva med andras fördomar. Ständig provtagning. Anpassning av arbetstider och uppgifter för att orka med. Omplaceringar och stopp för karriären. För några att till och med förlora arbetet. Oro för sin egen tidiga död. Se barn, föräldrar och vänner dö.
Hittillsvarande ersättning
Alla som HIV-smittats inom sjukvården fick först ett skadestånd från Patientförsäkringen varierande från 90 000 kr till 33 600 kronor beroende på ålder. Yngre får högre ersättning än äldre. 1990 utbetalades ett skadestånd på 200 000 kronor. Genom initiativ i riksdagen via motioner, interpellationer och frågor, tidningsartiklar och de smittades egen anonyma kamp hade situationen för de genom blod och blodprodukter HIV-smittade tilldragit sig stor uppmärksamhet. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen betalade 100 000 kronor i skadestånd och 100 000 kronor kom från Patientförsäkringen. Då var 127 smittade kvar i livet. De som redan mist sina föräldrar, äkta makar eller barn fick ingen ersättning.
Som en jämförelse kan nämnas att danska staten i november har beslutat att ge dem som HIV-smittats på sjukhus 750 000 kronor i skadestånd. Tidigare har de fått ett skadestånd på 250 000 kronor.
Högre ersättning/skadestånd
Den ersättning som hittills utgått kan enligt vår uppfattning knappast karakteriseras som tillräcklig eller generös. Stat, landsting och kommuner, som ansvarar för landets sjukvård,har genom sin behandling försatt dessa människor i en fruktansvärd situation. Detta har visserligen skett utan att man kunnat ana konsekvenserna. Pengar kan visserligen inte ersätta någon för ett förstört liv, men de kan underlätta i en svår situation och kan ses som ett bevis för att samhället tar sitt ansvar för vad som inträffat.
Vi anser därför att ett stort skadestånd med det snaraste måste utgå till de drabbade. Det skall med råge vara det högsta skadestånd som ersätter en människa, vilken sjukvården tillfogat en livsavkortande skada.
Fri hälso-och sjukvård
De drabbade ska ha rätt till ett frikort för all behandling vid sjukvård och tandvård, inklusive hälsohem. Alla sorters mediciner som försäljs på apotek, men även hälsopreparat som vitaminer, immunförsvarshöjande och stärkande medel som säljs i hälsokostaffärer skall omfattas av frikortet.
Terapikostnader skall ingå.
Efterlevandeskydd
De familjeförsörjare som finns bland de smittade måste känna en outsäglig oro inför tanken att kunna trygga sina barns framtid. Möjligheten att genom privata försäkringar, t.ex. livförsäkring eller pensionsförsäkring, ge familjen drägliga villkor är stängd. Inget försäkringsbolag är villigt att teckna en sådan försäkring och försäkringstagaren är skyldig att upge sin HIV-smitta.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skadestånd till den grupp som hiv-smittats inom sjukvården av blod och blodprodukter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett efterlevandeskydd och frikort till sjukvården till de drabbade.1
Stockholm den 26 januari 1993 Marianne Jönsson (c) Birgit Henriksson (m)
1 Yrkande 2 hänvisat till SfU