Motion till riksdagen
1992/93:L608
av Marianne Jönsson och Birgit Henriksson (c, m)

Ersättning till dem som HIV-smittats via blod eller blodprodukter


Bakgrund
Vintern 1982 upptäckte amerikanska läkare, att
blödarsjuka smittats genom blodtransfusion eller genom
blodpreparat de får mot sjukdomen. Från USA importeras
största delen av de koagulationspreparat, som de
blödarsjuka i Sverige får. Preparaten tillverkas i stora
behållare, där blod från tusentals givare blandas. Det räcker
med att en av blodgivarna är smittbärare för att smittan ska
föras vidare till blödarsjuka. I dag värmebehandlas
läkemedel som innehåller blodprodukter för att aidsviruset
HTLV 3 
ska utplånas.
En annan grupp, som helt oförskyllt drabbats av HIV-
smitta är de som erhållit blodtransfusioner på sjukhus.
Blodöverföringen har skett av olika anledningar, t ex. 
vid förlossningar, trafikolyckor och operationer.
Blodet de fick var lämnat av HIV-smittade blodgivare.
I syfte att stoppa smittspridning via blodtransfusion och
läkemedel har riksdagen beslutat att riskgrupper inte ska få
lämna blod. Dessutom ska samtliga landsting aidstesta sina
300 000 
blodgivare. Risken att i dag smittas via blod och
blodprodukter är i det närmaste obefintlig.
197 människor har smittats av blod eller blodprodukter
inom den svenska sjukvården. I dag är ungefär hälften av
dem döda.
Konsekvenser för individen av HIV-smitta
Beskedet om HIV-smittan kom för de drabbade att i ett
slag förändra hela deras liv till ett nästan ofattbart lidande.
Oron för den egna hälsan, för familj och vänners reaktioner
är en ständig följeslagare dag och natt. När det gäller barn
som drabbats är föräldrarnas sorg och oro svår att fatta för
en utomstående. Situationen för de drabbade och deras
anhöriga kan inte jämföras med något annat
förekommande i vårt samhälle. Oro och ångest för vad en
vanlig förkylning kan medföra för immunförsvaret. Ett liv
fullt av lögner. Att behöva ljuga för barn/föräldrar,
släktingar, vänner och arbetskamrater samt grannar har för
de drabbade blivit ett svårt inslag i deras liv. De flesta är
anonyma, sätter inte ut sina efternamn i skrivelser eller
uppträder under andra namn. Endast några få väljer att
träda fram och berätta. Att som moder bli lämnad av
barnets far, då han inte vill leva med en smittad kvinna.
Flerårig oro för att ha smittat egna barn och make. Inte
kunna få barn. Leva med andras fördomar. Ständig
provtagning. Anpassning av arbetstider och uppgifter för
att orka med. Omplaceringar och stopp för karriären. För
några att till och med förlora arbetet. Oro för sin egen tidiga
död. Se barn, föräldrar och vänner dö.
Hittillsvarande ersättning
Alla som HIV-smittats inom sjukvården fick först ett
skadestånd från Patientförsäkringen varierande från 90 000
kr till 33 600 
kronor beroende på ålder. Yngre får högre
ersättning än äldre. 1990 utbetalades ett skadestånd på 200 000 
kronor. Genom initiativ i riksdagen via motioner,
interpellationer och frågor, tidningsartiklar och de
smittades egen anonyma kamp hade situationen för de
genom blod och blodprodukter HIV-smittade tilldragit sig
stor uppmärksamhet. Den dåvarande socialdemokratiska
regeringen betalade 100 000 
kronor i skadestånd och 100 000 
kronor kom från Patientförsäkringen. Då var 127
smittade kvar i livet. De som redan mist sina föräldrar, äkta
makar eller barn fick ingen ersättning.
Som en jämförelse kan nämnas att danska staten i
november har beslutat att ge dem som HIV-smittats på
sjukhus 750 000 
kronor i skadestånd. Tidigare har de fått ett
skadestånd på 250 000 
kronor.
Högre ersättning/skadestånd
Den ersättning som hittills utgått kan enligt vår
uppfattning knappast karakteriseras som tillräcklig eller
generös. Stat, landsting och kommuner, som ansvarar för
landets sjukvård,har genom sin behandling försatt dessa
människor i en fruktansvärd situation. Detta har visserligen
skett utan att man kunnat ana konsekvenserna. Pengar kan
visserligen inte ersätta någon för ett förstört liv, men de kan
underlätta i en svår situation och kan ses som ett bevis för
att samhället tar sitt ansvar för vad som inträffat.
Vi anser därför att ett stort skadestånd med det snaraste
måste utgå till de drabbade. Det skall med råge vara det
högsta skadestånd som ersätter en människa, vilken
sjukvården tillfogat en livsavkortande skada.
Fri hälso-och sjukvård
De drabbade ska ha rätt till ett frikort för all behandling
vid sjukvård och tandvård, inklusive hälsohem. Alla sorters
mediciner som försäljs på apotek, men även hälsopreparat
som vitaminer, immunförsvarshöjande och stärkande
medel som säljs i hälsokostaffärer skall omfattas av
frikortet.
Terapikostnader skall ingå.
Efterlevandeskydd
De familjeförsörjare som finns bland de smittade måste
känna en outsäglig oro inför tanken att kunna trygga sina
barns framtid. Möjligheten att genom privata försäkringar,
t.ex. livförsäkring eller pensionsförsäkring, ge familjen
drägliga villkor är stängd. Inget försäkringsbolag är villigt
att teckna en sådan försäkring och försäkringstagaren är
skyldig att upge sin HIV-smitta.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skadestånd till den grupp som
hiv-smittats inom sjukvården av blod och blodprodukter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett efterlevandeskydd och frikort
till sjukvården till de drabbade.1

Stockholm den 26 januari 1993

Marianne Jönsson (c)

Birgit Henriksson (m)
1 Yrkande 2 hänvisat till SfU