Före skadeståndslagens tillkomst år 1972 fanns inga
allmänna regler om statens och kommunernas
skadeståndsansvar i samband med myndighetsutövning,
endast regler för vissa speciella fall. Den förhärskande
uppfattningen var att det allmänna inte kunde åläggas något
skadeståndsansvar, vilket ytterst kunde härledas ur
principen om statens ofelbarhet. De skadelidande var
hänvisade till att försöka få ut ersättning från de tjänstemän
som kunde visas ha felat. Med tiden luckrades
uppfattningen upp i rättspraxis.
1972 års skadeståndslag innebar visserligen en
förbättring men lagen innehöll väsentliga inskränkningar i
skadeståndsansvaret. Genom en lagändring år 1989 togs
vissa begränsningar bort genom att 3 kap 3--5
§§ i lagen upphävdes samt gjordes en mindre jämkning i
regeln om rätten att föra talan om skadestånd på grund av
fel av de högsta statsmakterna och dömande instanserna.
Samma år tillsattes kommittén (Ju 1989:03) för att se över
reglerna om det allmännas skadeståndsansvar. Kommittén
beräknas presentera sina förslag i februari 1993. Förslagen
kan leda till en ytterligare utvidgning av det allmännas
skadeståndsansvar.
Det är många som under årens lopp lidit skada på grund
av handlingar och underlåtenheter från stat och kommun.
De flesta har gett upp i sina försök att få rätt mot stat och
kommun, ett mindra antal har dock inte velat finna sig i en
orättvisa, som de uppfattar det, och har under många år
kämpat för upprättelse och ersättning. Ett par har lyckats.
Det ena fallet är Halvar Alvgard, det andra är Lars
Lorenius, vilka båda fått ersättning av staten efter mångårig
kamp (1990/91:LU27, 1992/92:JoU1).
I detta sammanhang må även nämnas att staten ''ex
gratia'' betalat ut ersättning till dödsbona efter personer
som förolyckades vid flygolyckan i Oskarshamn den 8 maj
1989 (1989/90:LU39, 1990/91:LU7).
Frågan om ersättning ''ex gratia'' har också
uppmärksammats i betänkandet 1985:26 JO-ämbetet -- En
översyn. I betänkandet framhölls att i enskilda fall där
starka billighetshänsyn talade för skadestånd kunde JO
använda sig av sin rätt att göra framställning till regeringen
om ersättning till den skadelidande ''ex gratia'' (s
236--237).
Utvecklingen har på några decennier gått från en
restriktiv inställning i fråga om det allmännas
skadeståndsansvar till en mera öppen hållning, kanske
också en vilja och beredvillighet att ställa till rätta och
gottgöra gångna tiders försumligheter och övergrepp.
Det är alltså dags för stat och kommun att göra bokslut.
Räkningen med offren och alla de andra som for illa i
systemet måste göras upp.
Hur en verksamhet som går ut på att det allmänna ''ex
gratia'' eller av billighetshänsyn eller av andra rimliga skäl i
vidgad omfattning bör betala ersättning till skadelidande
eller andra som farit illa av handlingar och underlåtenheter
från stat och kommun, inklusive landstingskommun,
kommunalförbund, församling och kyrklig samfällighet,
vilka händelser kan ligga långt tillbaka i tiden, bör
organiseras eller finansieras är inte givet. Dessutom måste
klara och lättfattliga regler för ersättning skapas.
För en del som drabbats kanske det räcker med
upprättelse eventuellt med en symbolisk ersättning. Även
den frågan bör redas ut. Det kanske till och med i många
fall skulle kunna räcka med att statsministern i egenskap av
just statsminister eller den tidigare statsministern eller
annan lämplig person i ansvarig ställning skriver ett enkelt
brev, upprättelsebrev, till den berörde.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det måste skapas ökade
förutsättningar för de personer som lidit skada eller på
annat sätt farit illa av handlingar eller underlåtenheter från
stat och kommun att få ersättning från det allmänna ''ex
gratia'' eller av billighetshänsyn eller av andra rimliga skäl,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna och
formerna för att ge upprättelse åt personer som lidit skada
eller på annat sätt farit illa av handlingar eller
underlåtenheter från stat eller kommun.
Stockholm den 20 januari 1993
John Bouvin (nyd)
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Ulf Eriksson (nyd)
Richard Ulfvengren (nyd)
Harriet Colliander (nyd)
Arne Jansson (nyd)