En rättsordning måste upplevas som rättvis. En etisk
grund är därför nödvändig för alla straffrättsliga lagregler.
Vad som skall anses vara ett felaktigt handlande är en
uppfattning som bör delas av såväl lagstiftande församling
som medborgare. Detta påverkar rättsmedvetandet och
därmed även de handlingar som inte regleras av lagar, t ex
de dagliga transaktionerna och besluten.
Saknas praktisk möjlighet till utredning huruvida brott
begåtts eller till utdömande av påföljd skadas förtroendet
för rättsordningen. När risken för att ett brott upptäcks
minskar, minskar också respekten för lagarna. Genom att
handlingen inte upplevs som brottslig ifrågasätts även den
grund varpå lagen bygger. Detta förstärker det oetiska
ekonomiska beteendet. Här finns det dessutom en gråzon
mellan uppenbara brott och ett handlande som allvarligt
skadar annan, t ex
statens skattebetalare.
Ett exempel på denna gråzon är de s k fallskärmsavtalen
som upprört många -- med all rätt. Chefer av olika slag har
genom sitt handlande skapat allvarliga skador för företag,
anställda -- och som i bankfallen -- lett till att skattebetalare
och bankkunder får stå för stora delar av förlusterna.
Samtidigt erhåller en del av dessa chefer kraftiga
avgångsvederlag när de på grund av förhållandena blir
tvungna att lämna sina uppdrag. Detta skadar
rättsmedvetandet mycket allvarligt.
Det är ett viktigt problem om det är så att man inte kan
komma åt fallskärmsavtalen juridiskt. Om detta är ett
faktum måste lagstiftaren överväga att skärpa
lagstiftningen.
Både företag och företagsräddare (t ex staten) borde ha
möjlighet att väcka skadeståndstalan mot innehavare av
sådana avtal där ''fel och försummelser i tjänsten'' kan
misstänkas. Lagen föreskriver att ''synnerliga skäl'' skall
föreligga för sådan ansvarighet. I allmänhet avses med
synnerliga skäl att brott har konstaterats. Det finns dock
olika tolkningar av begreppet synnerliga skäl i det här
sammanhanget. Kanske är en vidare tolkning rimligt.
Tydligt är i alla fall att viss oklarhet råder.
Som jag ser det är förlusten av hundratals miljoner eller
miljarder kronor mycket ''synnerliga''. Det är knappast
rimligt att en fälld småtjuv drabbas av samhällets
rättsordning medan människor, som bidragit till att
miljardinsatser i kronor skall behöva göras av
skattebetalarna, skall gå fria från någon form av sanktion.
Feta avgångsvederlag är knappast den ''sanktion'' som står
i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet.
Om det bevisligen inte går att idag genomföra en sådan
skadeståndstalan, som skissas ovan, så måste den
möjligheten öppnas genom en förändrad lagstiftning.
Eventuellt bör en översyn också göras av brottsbalkens
definition av trolöshet mot huvudman i samband därmed.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av översyn av
skadeståndslagens möjligheter att kräva skadestånd för
arbetstagare som genom sitt agerande allvarligt skadat
företaget eller tredje part, t.ex. skattebetalarna.
Stockholm den 21 januari 1993
Ingvar Svensson (kds)