En kollektiv miljöskadeförsäkring infördes den 1 juli
1989 och regleras i miljöskyddslagen (1969:387) och
förordning (1989:365) om miljöskadeförsäkring.
Försäkringen är obligatorisk och omfattar all miljöfarlig
verksamhet som kräver tillstånd eller anmälan enligt
miljöskyddslagen. Genom försäkringen kan ersättning
erhållas om man har rätt till skadestånd enligt
miljöskyddslagen, men inte kan få ut ersättningen på annat
sätt. Detta kan t.ex. bero på att det inte går att avgöra vem
som bär ansvaret för skadan.
Miljöskadeförsäkringen sköts av Miljöskadekonsortiet,
som bildats av de fem försäkringsbolagen: Folksam,
Länsförsäkringar, Skandia, Wasa och Trygg-Hansa.
Personer som skadats på grund av brott mot
miljöskyddslagen kan erhålla ersättning på upp till fem
miljoner kronor, och skador på egendom kan ersättas med
upp till 50 miljoner kronor per skadetillfälle. Konsortiets
åtagande är begränsat till 200 miljoner kronor per år för
sak- och personskada tillsammans.
Försäkringsavgiften varierar efter antalet anställda och
verksamhetens miljöfarlighet. Den högsta avgiften är 100
000 kronor per år och gäller företag med mer än 500
anställda och där verksamheten kräver att regeringen ger
lokaliseringstillstånd, t.ex. större massaindustrier och
raffinaderier. Det lägsta beloppet på 1 000
kr per år gäller bl.a. för mindre värmeverk och stora
bensinstationer.
Miljöskadeförsäkringen har såväl till sitt materiella
innehåll som sin tekniska utformning utsatts för stark kritik
från flera håll. Mest anmärkningsvärt är att det inte skett
någon utbetalning från försäkringen trots att den funnits i
mer än 2,5 år. Det kan på goda grunder antas att enskilda
personer drabbats av miljöskador med större eller mindre
ekonomiska förluster som följd, men saknat kännedom om
möjligheten att få ut ersättning genom
miljöskadeförsäkringen.
Frågan om en miljöskadefond (som föreslogs i SOU
1987:15) eller en försäkring är bästa metoden att skapa ett
stabilt och rättvist ersättningssystem vid miljöskador har
länge varit omtvistad. De dryga två årens erfarenheter med
miljöskadeförsäkringen kan åtminstone inte sägas ha stärkt
argumenten för en sådan försäkringslösning. Självfallet kan
det ännu vara för tidigt att utdöma idén som sådan men en
utvärdering av miljöskadeförsäkringen är under alla
omständigheter i hög grad påkallad. Nuvarande
konstruktion innebärande att försäkringen upphandlas för i
princip obegränsad tid och helt utan konkurrens måste t.ex.
starkt ifrågasättas.
I bet. 1991/92:LU29 hänvisar lagutskottet, som skäl för
avslag på en motion i detta ärende till direktiv för utredning
av miljöskadeförsäkringen. Det bör då dels erinras om att
frågan tidigare utretts enligt ovan och att nuvarande system
är praktiskt taget helt verkningslöst. Under dessa
omständigheter är ett regeringsinitiativ för att få fram en ny
och fungerande miljöskadeförsäkring i högsta grad
påkallat.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om ny
miljöskadeförsäkring.
Stockholm den 22 januari 1993
Bengt Silfverstrand (s)
Ingvar Johnsson (s)