En av de allra viktigaste frågorna för homosexuella, för
att bli likställda med den heterosexuella majoriteten, är
kravet om möjlighet att lagreglera sin samlevnad --
partnerskap. Man menar att staten, som 1973 förklarat att
den homosexuella samlevnadsformen är en ur samhällets
synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform, borde dra
konsekvenserna av detta och även på detta område ordna
så att lagstiftningen likställer homo- och heterosexuell
samlevnad.
Kravet om införande av möjlighet för homosexuella att
lagreglera sin samlevnad -- partnerskap -- rymmer två
dimensioner. Dels en symbolisk som utgår från att
staten utifrån sin principiella inställning till homosexuell
samlevnad borde ta steget fullt ut och jämställa hetero- och
homosexuell samlevnad i lagstiftningen.
Riksdagens tidigare beslut att acceptera den
homosexuella samlevnadsformen och att införa lagen om
homosexuella sambor har varit viktiga steg i
likställighetsarbetet, men den kanske viktigaste -- att ge
homosexuella samma rätt som heterosexuella att lagreglera
sin samlevnad är ännu ej förverkligad.
Ett beslut om detta skulle onekligen också ha en
symbolisk betydelse gentemot allmänheten och kunna bidra
till att minska en del av de kvardröjande fördomar som finns
mot homosexuella. För homosexuella skulle ett sådant
beslut innebära att man nästan fullt ut accepteras av
statsmakterna.
Det skulle också på ett helt annat sätt än idag göra det
möjligt för homosexuella par att offentliggöra sin kärlek.
Ett av de symboliska skälen för giftermål och partnerskap
är att mot sig själv och sin omgivning visa att man älskar
varandra.
Den andra dimensionen är av mer praktisk art.
Genom att gifta sig kan det heterosexuella paret i ett slag
reglera en rad frågor sinsemellan. Äktenskapslagstiftningen
kan betecknas som en paketlösning som reglerar frågor om
arv, gemensam bostad, upplösning, gemensam egendom
etc.
Det homosexuella paret har inte samma möjligheter till
sådan förenkling. Även om lagen om homosexuella sambor
har underlättat betydligt vid tvister om exempelvis den
gemensamma bostaden finns en rad frågor som parterna i
ett homosexuellt förhållande idag måste reglera genom
särskilda inbördes avtal. Det gäller framförallt arvsfrågor.
Med den inställning till homosexuell samlevnad som
rikets lagstiftande församling uttalat är det märkligt att man
förvägrar en stor grupp medborgare, även om de är
homosexuella, möjligheten att enkelt och snabbt reglera sin
samlevnad genom ett civilt äktenskap -- partnerskap.
Man skulle kunna uttrycka läget på följande sätt. På
familjerättens område gäller en ''trestegsraket'':
parbildning, samboende och äktenskap. Med de tre stegen
förknippas särskilda rättsregler som starkare och starkare
anknyter parterna till varandra. Parterna sätter själva
reglerna i kraft genom att välja på vilken nivå de vill stanna.
För homosexuella finns bara två steg -- trestegsraketen är
stympad. Det är riksdagens uppgift att genom stiftande av
lag tillhandahålla det tredje steget -- partnerskap.
Bakgrund
Homosexuellas likaberättigande med heterosexuella har
under hela 1900-talet varit föremål för en omfattande
samhällsdebatt.
Det viktigaste kravet från homosexuella var länge att få
något slags erkännande från riksdag och regering att den
homosexuella samlevnadsformen var lika acceptabel som
den heterosexuella samlevnaden. 1973 uttalade riksdagen
''att en samlevnad mellan två parter av samma kön är från
samhällets synpunkt en fullt acceptabel samlevnadsform''.
En annan viktig fråga för den homosexuella rörelsen var
att få bort homosexualitet från den lista över
sjukdomstillstånd som Socialstyrelsen hade upprättat. 1979
avfördes homosexualitet från sjukdomslistan.
Många viktiga och bra förändringar för homosexuella
har skett under de senaste decennierna. Frågor som berör
homosexuella debatteras nu öppet i den lagstiftande
församlingen, av massmedia och allmänhet. Inställningen
till homosexuella och homosexuell samlevnad bland
allmänheten har blivit mer tolerant och förstående. En del
av de diskriminerande inslag som funnits i lagstiftning och
myndighetsregler har undanröjts.
Ett viktigt bidrag till det senare gav den statliga
utredningen Homosexuella och samhället (SOU 1984:63).
Den undersökte bl.a. på vilka områden som homosexuella
utsattes för direkt diskriminering av staten genom befintlig
lagstiftning och myndighetsregler. Utredningen gjorde
också en genomgång av andra problem som homosexuella
råkar ut för.
En betydande del av arbetet avsåg frågor om den
homosexuella samlevnaden och en eventuell lagreglering av
denna. Ett av de alternativ som man utredde var s.k.
registrering, vilket i dag motsvaras av termen partnerskap.
Man konstaterade därvid att en registrering från rättslig
synpunkt kunde göras i princip jämställd med äktenskapet.
Utredningen valde emellertid att avstå från att föreslå en
registrering eftersom man inte ville förorda en lösning som
skulle gälla enbart homosexuell samlevnad.
Utredningsförslaget ledde framförallt till en större
förändring för den homosexuella gruppen. Riksdagen antog
på förslag av regeringen en lag -- lagen om homosexuella
sambor.
En annan effekt av utredningen blev att riksdagen 1987
antog en antidiskrimineringslag genom ett tillägg i
brottsbalkens 16 kap. 9 §.
Fortfarande återstår dock en del direkt diskriminerande
regler för homosexuella i lagstiftning, myndighetsregler och
avtal. Som ett exempel kan nämnas att det enbart är man
och kvinna som sammanbor som enligt bostadsbidragslagen
kan komma ifråga för gemensamt bostadsbidrag.
1987 gavs Socialstyrelsen genom ett regeringsuppdrag
ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för
homosexuella. Socialstyrelsen skulle följa utvecklingen av
homosexuellas situation framför allt vad beträffade
förekomsten av kvarvarande diskriminering. Det ankom
vidare på Socialstyrelsen att överväga i vilka former
diskriminering kan motverkas av samhället.
I enlighet med sitt regeringsuppdrag genomförde därför
Socialstyrelsen en intern juridisk utredning om registrerat
partnerskap, vilken i juni 1990 resulterade i ett förslag till
regeringen om införande av en partnerskapslag.
Riksdagens tidigare behandling
Flera riksmöten har under 1980-talet behandlat
motionskrav om införande av partnerskap för
homosexuella. Kravet har avvisats med angivande av olika
skäl. Ett tag anfördes att tiden inte var mogen och att den
införda lagen om homosexuella sambor borde få verka ett
tag innan nya åtgärder vidtogs på detta område.
Senare har skälet för att inte införa partnerskap varit att
det bland de nordiska länderna finns en strävan att uppnå
rättslikhet på det familjerättsliga området och eventuella
förändringar i denna. Riksdagen uttalade vid detta tillfälle
att regeringen vid sina överläggningar med de övriga
nordiska länderna borde ta upp frågan till diskussion.
De senaste två åren har förslag om att införa en lag om
registrerat partnerskap avvisats med hänvisning till en
sittande statlig utredning -- Partnerskapskommittén. 1991
reserverade sig Miljöpartiet och Vänsterpartiet mot
utskottets hemställan. Året därpå behandlades motioner
från riksdagsledamöter från fyra partier (s, v, fp, c).
Utskottet avstyrkte bifall och reservation lämnades av
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Riksdagen biföll
lagutskottets hemställan.
Partnerskapskommittén
I början av 1991 beslutade den dåvarande
socialdemokratiska regeringen att tillsätta en kommitté --
Partnerskapskommittén -- som fick i uppdrag att utreda
frågan om registrerat partnerskap för homosexuella.
Utredningens direktiv blev mycket omfattande eftersom
den både skulle utforma förslag till lagtext med
specialmotivering och utreda samtliga de rättsverkningar
som en sådan skulle kunna innebära.
De personella resurser som tilldelades kommittén stod
inte alls i rimlig proportion till det mycket omfattande
utredningsuppdrag som kommittén förväntades utföra.
Den tidsplan som fanns för kommitténs arbete kunde
därför inte hållas. Ursprungligen skulle dess slutbetänkande
ha överlämnats till regeringen i maj 1992.
Utredningsarbetet har dock blivit kraftigt försenat.
Slutbetänkandet förväntas tidigast under 1994.
Kommitténs försenade arbete medför att ett eventuellt
riksdagsbeslut i frågan med utgångspunkt från utredningens
förslag knappast kan komma att fattas förän sent 1994. Med
tanke på de allmänna val som ska hållas under 1994 är
risken stor att frågan skjuts ännu längre fram i tiden.
Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL, som
fanns representerat i utredningen beslutade hösten 1992 att
inte längre delta i denna. Ett av skälen till detta var den
försening som drabbat kommitténs arbete genom bristande
personella resurser. RFSL menade också att kommitténs
arbete direkt motarbetades från departementshåll.
På senare tid har, från grupper och personer utanför
kommittén, framkommit synpunkter mot det sätt som
kommittén valt att angripa lagstiftningsfrågan på. Till grund
för kommitténs arbete ligger den svenska
äktenskapsrättsliga lagstiftningen. Man har utifrån den valt
att påbörja utformandet av ett förslag till lag om
partnerskap. Man har valt att i närmare 20 paragrafer
generellt och i detalj reglera partnerskapet.
Om detta blir kommitténs slutliga förslag kommer ett
svenskt förslag till lag om partnerskap skilja sig från den
danska lagen och det förslag till lag om partnerskap som
framlagts i Norge.
Den danska lagen innehåller 5 paragrafer som direkt
berör partnerskapet och man avstår i princip från att i lagen
detaljreglera partnerskapet och dess rättsverkningar.
Istället görs i en paragraf en direkt koppling till
äktenskapslagen och man säger att registrering av
partnerskap med vissa angivna undantag ska ha samma
rättsverkningar som ingående av äktenskap.
På samma sätt har den norska regeringen hanterat
frågan om lagens utformning i sitt förslag till lag om
registrerat partnerskap. Förslaget innehåller 5 paragrafer
som direkt berör själva partnerskapet. Två ytterligare
paragrafer rör enbart ikraftträdandet av lagen. Man följer
exakt samma princip och utformning av lagtexten som i den
danska lagen, när man fastställer rättsverkningarna av
partnerskapslagen. Man gör en direkt koppling till den
befintliga äktenskapslagen och anger att undantag från
detta kan göras om det anges i den påföljande paragrafen.
I denna paragraf anges att adoptionslagen inte ska gälla för
registrerat partnerskap. I lagförslaget finns alltså inga
detaljerade regleringar av rättsverkningarna eller detaljer
kring partnerskapets utformning.
Om det arbete som hittills gjorts av
Partnerskapskommittén skulle bli det slutliga förslaget från
kommittén kan det leda till komplikationer. Som
tidigare nämnts avstår man då från den harmonisering som
eftersträvas i nordiska familjerättsliga sammanhang. Det
kan också föreligga en risk att man alltför hårt reglerar
detaljer kring partnerskapet som bör kunna hanteras av
regeringen och de rättsvårdande instanserna utifrån
förändringar i vår omvärld eller inom landet. En ytterligare
komplikation kan vara att en omfattande och
detaljerad lag kan komma att uppfattas av domstolar
och jurister som ett helt nytt lagkomplex och som kräver
utarbetande av en helt ny praxis och tolkningar av
lagstiftningen. Ett praktiskt problem som kan uppstå
med denna lagstiftningsteknik gäller informationen om
lagen till allmänhet och myndighetspersoner som skall
använda lagen i sitt arbete, t.ex. inom socialtjänsten.
Frågans behandling i de nordiska länderna
Homosexuellas situation och frågan om att lagreglera
den homosexuella samlevnaden har också diskuterats i våra
nordiska grannländer.
Danska Folketinget beslutade, som första land i
världen, att fr o m den 1 oktober 1989 införa en lag om
registrerat partnerskap. Lagen blev internationellt mycket
uppmärksammad. Den danska lagen är kort och anger att
två personer av samma kön kan låta registrera sitt
partnerskap. För dessa ska alla de villkor och regler som
finns för vanligt giftermål gälla med undantag för adoption.
Sedan lagens tillkomst har ca 1 500
registrerade partnerskap ingåtts i Danmark.
Erfarenheterna av lagstiftningen är uteslutande positiva.
Norges regering beslutade i december 1992 att till
Stortinget lägga fram en proposition med förslag till
partnerskapslag. Förslaget bygger på samma principer som
det danska. Lagtexten är kortfattad och jämställer, med
undantag för adoption, partnerskap med det vanliga
äktenskapet.
Det norska lagförslaget har remissbehandlats.
Remissinstanserna ställer sig överlag positiva till förslaget.
Nämnas kan att Det teologiske fakultet och Norges kristlige
studentförbund stödde förslaget. Stortinget kommer under
våren 1993 fatta beslut i frågan.
Den finländska familjekommissionen föreslog i
april 1992 att en lag om partnerskap skulle införas
(kommittébetänkande 1992:12): ''Den rättsliga regleringen
av äktenskapet riktar sig numera inte till att upprätthålla
vissa etiska eller religiösa åskådningar, utan dess ändamål
är att lösa de praktiska problem som uppstår under
förhållandet. Därför kan vi inte se att det skulle finnas några
etiska eller religiösa hinder till att reglera parförhållanden
mellan personer av samma kön och att man då antar
lösningar som kan jämföras med dem i äktenskapsbalken.''
Kommissionens förslag bereds för närvarande i det finska
regeringskansliet.
I Island tillsattes förra hösten en statlig utredning
för att föreslå förbättringar av homosexuellas situation.
Utredningen beräknas arbeta under två år. Alltinget har
också beslutat under 1992 att likställa åldersgränserna för
homosexuella och heterosexuella förbindelser till 14 år.
Inför partnerskap även i Sverige
Vi menar att tiden nu är mogen för ett svenskt beslut om
införande av en lag som ger homosexuella par rätt att ingå
partnerskap.
Ett sådant beslut skulle innebära att riksdagen
konsekvent och fullt ut tillämpade sitt uttalande från 1973
om att den homosexuella samlevnaden från samhällets
synpunkt är en fullt acceptabel samlevnadsform. En lag om
partnerskap, baserad på den äktenskapsrättsliga
lagstiftning som idag finns, skulle i ett slag göra att
homosexuell och heterosexuell samlevnad också i lagens
mening blev jämställd.
En lag om partnerskap skulle också kunna bli en
värdefull signal till allmänheten om hur landets lagstiftande
församling ser på den homosexuella samlevnaden.
Förhoppningsvis kan det bidra till att bryta en del av de
fördomar som finns mot homosexuella. I en undersökning
som gjordes i januari 1992 av
opinionsundersökningsinstitutet TEMO på uppdrag av
FLT-press tillfrågades 1000 personer i åldrarna 15--75 år om
de tyckte att homosexuella skulle få ''rätt att gifta sig''. 49 %
sa ja, 43 var emot och 7 %
svarade vet ej. Bland de tillfrågade var de upp till 45
år övervägande positiva. Den äldre generationen var mer
tveksam.
Att döma av denna undersökning finns ett stöd t o m för
tanken att homosexuella ska få ingå traditionellt
äktenskap/gifta sig. Med utgångspunkt från detta är det
troligt att en rätt för homosexuella att ingå partnerskap
skulle få ett ännu större opinionsmässigt stöd.
För homosexuella skulle en lag om partnerskap innebära
att parbildningen underlättas och att parterna i ett sådant
förhållande får ett fullgott rättsligt skydd vid upplösning,
arv m.m.
Genom lag om partnerskap behöver man inte heller ta
ställning i den tidvis inflammerade debatt som förts om de
homosexuella ska få ''gifta sig''. Med det har i debatten
menats att homosexuella par skulle kunna få vigas i kyrka.
Med en partnerskapslag deklarerar staten att man är beredd
att låta homosexuella par ingå partnerskap och att detta ska
ske genom registrering och inte genom vigsel. Om de
som registrerar sitt partnerskap önskar någon form av
ceremoni utöver själva registreringen, exempelvis en
religiös sådan, blir det ett avgörande för det enskilda paret
och det trossamfund som kan komma ifråga.
Det främsta skäl som anförs mot att nu fatta beslut om
införande av en lag om partnerskap är att en statlig
utredning arbetar med frågan. Förespråkarna för denna
linje hävdar att det vore olyckligt att föregå
utredningsarbetet och att en lagstiftning, som inte baserade
sig på detta, skulle kunna medföra att en rad
rättsverkningar förbises och senare skulle kunna medföra
problem vid tillämpningen av lagen.
Vi delar inte dessa farhågor. Som nämnts har såväl
utredningen Homosexuella och samhället som
Socialstyrelsen juridiskt utrett frågan om partnerskap och
inte funnit att den aktuella lagstiftningstekniken skulle
medföra några avgörande juridiska problem.
Dessutom kan en lag om partnerskap göras mycket
enkel genom att låta den ansluta till den befintliga
äktenskapsrättsliga lagstiftningen. Det svenska
rättsväsendet har lång erfarenhet att hantera och tolka
denna lagstiftning. En omfattande rättspraxis har utvecklats
på det familje- och äktenskapsrättsliga området. Samma
praxis kan med lätthet användas för dem som ingått
partnerskap.
Den norska regeringen konstaterar i sitt förslag att lagen
om partnerskap kommer att beröra över 800 paragrafer i
nästan 120 andra lagar i Norge.
Samma torde gälla i Sverige. Att i detalj utreda alla de
rättsverkningar som en partnerskapslag kan komma att
medföra skulle ta mycket lång tid. Inte ens med en
omfattande utredning under lång tid, med stora resurser till
sitt förfogande, skulle det vara möjligt att överblicka alla
partnerskapets rättsverkningar.
De som är motståndare till en partnerskapslag hänvisar
ofta till att man först måste ta reda på samtliga
rättsverkningar av en sådan lag och att det vore att ge sig ut
på ''djupt vatten'' att stifta en partnerskapslag utan att ha
denna kunskap. Frågan är om detta är det riktiga skälet för
dessa motståndare eller om det bara är ett sätt att skjuta
frågan långt fram i tiden?
Även vad gäller annan lagstiftning i Sverige har man inte
i förväg kunnat överblicka alla de detaljkonsekvenser som
en ny lag kan få. Man tvingas ofta i efterhand justera
lagstiftningen när konkreta situationer uppstår som
lagstiftaren inte kunnat förutse. Skattelagstiftningen är bara
ett exempel på detta.
I Danmark och Norge, som ställts inför samma fråga,
har man konstaterat att en partnerskapslag kommer att
beröra många andra lagar, men att detta knappast kan vara
ett hinder för ett införande av partnerskap. Därtill kommer
att den lagkonstruktion som valts i Danmark och i det
norska regeringsförslaget nära kopplas till den befintliga
äktenskapslagstiftningen. Det lagförslag som återfinns i
denna motion är format utifrån samma princip.
Genom att en lag om partnerskap nästan helt kopplas till
den befintliga äktenskapslagstiftningen kan man falla
tillbaka på den omfattande tolkning och praxis som
utvecklats inom detta område. Våra domstolar och jurister
är fullt kapabla att tillämpa en sådan lagstiftning -- även om
det skulle röra sig om ett par med två personer av samma
kön istället för ett par bestående av man och kvinna.
Som vi ser det är frågan om alla rättsverkningar inte
huvudfrågan när man diskuterar en lag om partnerskap.
Huvudfrågan är istället, precis som man konstaterat i
Norge och Danmark, om man vill eller inte vill ge
homosexuella par rätt att lagreglera sin samlevnad genom
partnerskap.
För oss är svaret självklart. Homosexuella ska få denna
möjlighet. Och det bör göras omgående. Därför är vi inte
beredda att avvakta en statlig utredning, som redan är
kraftigt försenad och som hittills arbetat med en
lagkonstruktion som skulle skilja sig från den i Danmark
och Norge och som skulle kunna göra det nödvändigt att
utforma en helt ny rättspraxis och lagtolkning.
Om Partnerskapskommitténs förslag skulle
presenteras under 1994 och om deras lagkonstruktion
skulle accepteras är risken mycket stor att det förestående
allmänna valet till riksdagen hösten 1994 skulle fördröja
frågan kraftigt. Tidigast 1995 skulle det då bli möjligt att
avgöra frågan.
Riksdagsutfrågning
En utfrågning om partnerskap arrangerades den 25
januari 1993 i riksdagen. Vid denna redovisade Norges
barn- och familjeminister den norska regeringens
proposition till stortinget om införande av registrerat
partnerskap. Vidare redovisades erfarenheterna av den
danska lagstiftningen.
Till utfrågningen hade ett förslag till lag om partnerskap
presenterats. Vid den juridiska granskningen av detta
förslag, som ägde rum under utfrågningen, framkom
följande synpunkter.
1. Villkoret om vilken anknytning till Sverige som bör
erfordras av dem som vill ingå partnerskap bör skärpas,
exempelvis genom att, som i den danska lagen och i det
norska lagförslaget, föreskriva att en av personerna måste
vara medborgare i landet och ha hemvist där.
2. För att undvika komplikationer bör
internationellträttslig lagstiftning undantas från tillämpning
på partnerskap.
3. Giltigheten i Sverige av ett partnerskap ingånget
utomlands respektive giltigheten av ett svenskt partnerskap
i andra länder med sådan lagstiftning måste
uppmärksammas.
I det lagförslag som läggs fram i denna motion har dessa
synpunkter beaktats på följande sätt.
1. Detta har tillgodosetts genom att anknytningsvillkoret
i 3
§ obligatoriskt har knutits till svenskt medborgarskap
och hemvist i riket för en av personerna.
2. Detta har tillgodosetts genom att i 5 § tredje stycket
har inarbetats ett undantag beträffande
internationellträttslig lagstiftning. Detta undantag
överensstämmer med det förslag om partnerskapslag som
Socialstyrelsen överlämnade till regeringen 1990.
3. Denna fråga löses inte genom detta lagförslag. Frågan
får lösas på sedvanligt sätt genom avtal mellan de berörda
länderna.
Förslag till lag om partnerskap
I denna motion återfinns förslag till lag om partnerskap
med specialmotivering. Lagförslaget föranleder också ett
par mindre följdändringar i brottsbalken och
äktenskapsbalken. Dessa förslag återfinns under rubriken
författningsförslag.
Förslag till lag om partnerskap baseras på och ansluter
sig till den redan befintliga äktenskapsrättsliga
lagstiftningen. Fördelarna med en sådan utgångspunkt är
många.
1. Man slipper formulera ett helt nytt omfattande
lagkomplex.
2. Den tillämpning och praxis som under många år
utvecklats på det äktenskapsrättsliga området kan i nästan
samtliga delar direkt användas även för par som ingått
partnerskap.
3. Lagen är nästan identisk med den danska lagen och
förslaget till norsk lag. Därigenom värnar man om den
strävan som finns att familjerätten och
äktenskapslagstiftningen i de nordiska länderna bör vara
harmoniserade och likartat utformade för att uppnå
rättslikhet.
Förslaget till lag om partnerskap har följande
huvudsakliga innehåll:
Den första paragrafen anger att partnerskap kan
ingås mellan två personer av samma kön. De benämns då
partner.
Den andra paragrafen slår fast att rätten att ingå
partnerskap prövas enligt svensk lag.
Den tredje paragrafen reglerar frågan om hinder
för att ingå partnerskap. Är man tidigare gift eller har ingått
partnerskap förbjuder denna att ett nytt giftermål eller
partnerskap får ingås.
Paragrafen anger också att partnerskap bara får ingås
om någon av parterna är svensk medborgare och har fast
hemvist i Sverige.
Enligt denna paragraf ges regeringen rätt att utfärda
föreskrifter för villkorsprövningen och förfarandet. Detta
är nödvändigt eftersom de som ingår partnerskap inte
ska genomgå traditionell vigsel. Partnerskap ingås genom
registrering och det finns därför behov av nya regler för hur
sådan ska gå till, vem som ska handha registreringen etc.
Den fjärde paragrafen stadgar att samma
rättsregler, som reglerar det traditionella äktenskapet, ska
gälla för dem som ingår partnerskap med undantag av det
som anges i femte paragrafen.
Dessutom likställs äktenskap och makar med
partnerskap och partner.
Den femte paragrafen innehåller undantag från de
regler som anges i den förra paragrafen. Med den
utformning som paragrafen givits kommer homosexuella
par som ingår partnerskap inte gemensamt kunna
adoptera barn.
Paragrafen innehåller också ett undantag från de lagar
som särskilt talar om den ena makens kön i ett äktenskap.
Dessa lagregler ska inte tillämpas på partnerskap.
Dessutom anges att bestämmelser i internationella
överenskommelser och svenska författningar om
internationella rättsförhållanden beträffande äktenskap
inte äger tillämpning på partnerskap.
Den sjätte paragrafen anger att samma regler för
äktenskapsskillnad som gäller för traditionellt äktenskap
ska tillämpas även för partnerskap. Särskilt anges också att
talan om upplösning av partnerskap, som ingåtts här i riket,
alltid kan väckas vid svensk domstol.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1993.
De ändringar som föreslås i äktenskapsbalken är direkta
konsekvenser av en lag om partnerskap.
I 2 kap. 4 § äktenskapsbalken markeras att den
som ingått partnerskap inte får ingå annat äktenskap
(giftermål eller partnerskap).
I 3 kap. 3 § äktenskapsbalken markeras att de som
begär hindersprövning för att ingå partnerskap på samma
sätt som gäller för giftermål ska intyga att man inte tidigare
ingått giftermål eller partnerskap. Om man tidigare varit
gift eller partner ska man styrka att detta blivit upplöst, om
detta inte framgår av folkbokföringen/intyg från utländsk
myndighet.
I äktenskapsbalkens 5 kap. 5 § stadgas att
äktenskap (giftermål eller partnerskap) kan upplösas utan
betänketid om det ingåtts i strid mot vissa
äktenskapshinder. Motsvarande ska gälla för
partner/partnerskap.
Den följdändring som föreslås i brottsbalkens 7 kap. 1
§ innebär att de straffbestämmelser som gäller för vanligt
äktenskap vid obehörigt ingående av sådant också ska gälla
för partnerskap.
Samtliga föreslagna följdändringar föreslås träda i kraft
den 1 juli 1993.
Gemensam adoption undantagen
Vårt förslag till lag om partnerskap innehåller ett
undantag från de regler som gäller för äktenskap.
Vi tror inte att frågan om homosexuella par ska få
adoptera barn är mogen för ett avgörande nu. Debatten om
homosexuella och deras krav om att få en sådan möjlighet
har relativt nyligen kommit igång.
Vår uppfattning är att denna debatt måste få
fortlöpa för att belysa samtliga sidor av denna mycket
komplicerade och viktiga fråga. Forskningen inom detta
område måste få fortsätta. Den offentliga debatten om
frågans etiska dimensioner och praktiska konsekvenser
måste ges en chans att tränga ned i folkdjupet innan det
kan vara dags att lyfta denna fråga till ett avgörande.
Förslaget till lag säger därför uttryckligen att
homosexuella par inte ska få adoptera barn gemensamt.
Någon förändring av den befintliga lagstiftningen om
adoption sker därmed inte.
Författningsförslag
Förslag till lag om partnerskap 1
§ Partnerskap ingås mellan två personer av samma kön.
Partnerskap ingås genom registrering. De som har ingått
partnerskap är partner.
2 § Rätten att ingå partnerskap prövas enligt svensk lag.
3 § Partnerskap får inte ingås om det föreligger hinder
motsvarande dem som framgår av 2 kap. äktenskapsbalken.
Partnerskap får ingås om minst en av personerna är
svensk medborgare och har hemvist i riket.
Regeringen meddelar föreskrifter om
villkorsprövningen och förfarandet vid registreringen.
4 § Registrering av partnerskap har med de i 5 § anförda
undantagen samma rättsverkningar som ingående av
äktenskap.
Bestämmelser i svensk lagstiftning som behandlar
äktenskap och makar skall ges motsvarande användning för
partnerskap och partner.
5 § Reglerna om adoption för makar gäller inte för
partnerskap.
Bestämmelser i svensk lagstiftning, som innehåller
särskilda regler om den ena maken i äktenskap med
anknytning till makens kön, äger inte tillämpning på
partnerskap.
Bestämmelser i internationella överenskommelser och
svenska författningar om internationella rättsförhållanden
gäller inte för partnerskap, med mindre överenskommelsen
eller författningen handlar om partnerskap eller
motsvarande rättsinstitut för två personer av samma kön.
6 § Bestämmelser om äktenskapsskillnad äger
motsvarande tillämpning på partnerskap.
Talan om upplösning av partnerskap, som ingåtts här i
riket, kan alltid väckas vid svensk domstol.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 §, 3 kap. 3 § samt 5
kap. 5 § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse 2
kap. Äktenskapshinder 4
§ Den som är gift får inte ingå nytt äktenskap.
3 kap. Prövning av äktenskapshinder 3
§ andra stycket. De som begär hindersprövning skall
på heder och samvete skriftligen uppge om de tidigare har
ingått äktenskap. Den som tidigare har ingått äktenskap
skall styrka att äktenskapet har blivit upplöst, om inte detta
framgår av folkbokföringen eller av intyg från utländsk
myndighet.
5 kap. Äktenskapsskillnad 5
§ Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt
med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är
helsyskon, har var och en av makarna rätt till
äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Detsamma
gäller om äktenskapet har ingåtts trots att någon av
makarna redan var gift och det tidigare äktenskapet inte har
blivit upplöst.
Föreslagen lydelse 2
kap. Äktenskapshinder 4
§ Den som är gift eller partner får inte ingå
äktenskap.
3 kap. Prövning av äktenskapshinder 3
§ andra stycket. De som begär hindersprövning skall
på heder och samvete skriftligen uppge om de tidigare har
ingått äktenskap eller partnerskap. Den som tidigare
har ingått äktenskap eller partnerskap skall styrka att
äktenskapet eller partnerskapet har blivit upplöst,
om inte detta framgår av folkbokföringen eller av intyg från
utländsk myndighet.
5 kap. Äktenskapsskillnad 5
§ Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt
med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är
helsyskon, har var och en av makarna rätt till
äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Detsamma
gäller om äktenskapet har ingåtts trots att någon av
makarna redan var gift eller partner och det tidigare
äktenskapet eller partnerskapet inte har blivit
upplöst.
Föreligger tvegifte, har var och en av makarna i det
tidigare äktenskapet rätt att få detta upplöst genom
äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.
I fall som avses i första stycket kan talan om
äktenskapsskillnad föras även av allmän åklagare. Var
någon av makarna gift eller partner vid äktenskapets
ingående, har var och en av makarna i det tidigare
äktenskapet rätt att få detta upplöst genom
äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.
I fall som avses i första stycket kan talan om
äktenskapsskillnad föras även av allmän åklagare.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § i brottsbalken skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår ogift
äktenskap med den som är gift, dömes för tvegifte till böter
eller fängelse i högst två år.
Föreslagen lydelse
Ingår den som är gift eller partner äktenskap
eller partnerskap, dömes för obehörigt ingående
av äktenskap eller partnerskap till böter eller fängelse i
högst två år. Detsamma gäller annan, som ingår
äktenskap eller partnerskap med den som är gift eller
partner.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
Specialmotivering
Lag om partnerskap 1
§ Det är bara personer av samma kön som kan ingå
partnerskap. Liksom för äkta makar ställs dock inga krav på
att de två personerna har ett sexuellt förhållande till
varandra eller att de sammanbor.
I själva ordet partnerskap ligger att bestämmelserna
bara gäller parförhållanden. Detta innebär i sin tur att en
grupp personer, t.ex. deltagarna i ett kollektiv, inte kan
använda sig av lagen för att införa inbördes arvsrätt.
Vidare förutsätts ytterligare betingelser. De två
personerna skall nämligen uppfylla de villkor som enligt
bestämmelsen i §
3 gäller för registrering av partnerskap, eller med andra
ord i huvuddrag samma villkor som gäller för att ingå
äktenskap.
I andra punkten fastslås att partnerskap ingås genom
registrering. Genom denna bestämmelse -- och 3 § tredje
stycket -- utesluts vigselbestämmelserna i äktenskapsbalken
från tillämpning vid partnerskap. Regler om själva
registreringsförfarandet kan bestämmas av regeringen
enligt vad anges i det följande.
På samma sätt som de som ingått äktenskap är makar (se
1 kap. 1
§ äktenskapsbalken) anges i tredje punkten att de som
registrerat partnerskap är partner. Det kan ha betydelse vid
tillämpningen av 4 § andra stycket i detta lagförslag.
De övriga allmänna bestämmelserna i 1 kap. 2--5 §§
äktenskapsbalken blir tillämpliga på partnerskap genom
bestämmelsen i 4 § nedan.
2 § Eftersom de flesta länder saknar lagstiftning om
partnerskap bör även utländska medborgares rätt att ingå
partnerskap -- med beaktande av 3 § andra stycket -- prövas
enligt svensk lag. Det bör framgå av en särskild
bestämmelse härom.
3 § Första stycket i förevarande bestämmelse svarar mot
2 kap. äktenskapsbalken och tredje stycket mot balkens 3
och 4 kap.
Genom första stycket blir äktenskapshindren i 2 kap.
äktenskapsbalken villkor även för att ingå partnerskap. Det
betyder att personer som är under 18 år inte kan ingå
partnerskap utan länsstyrelsens tillstånd. Vidare betyder
regeln bl.a. att släktskapshindret och bigamiförbudet blir
gällande för partnerskap.
Före lagändringen 1988 i föräldrabalken och
äktenskapsbalken gällde att omyndigförklarad inte fick ingå
äktenskap utan förmyndarens tillstånd. Numera erfordras
inte sådant tillstånd att ingå äktenskap för personer som här
avses. I stället prövas vid vigseln om en person har eller
saknar rättslig handlingsförmåga och alltså är i stånd att
avge sitt ja och samtycke till äktenskapet. Bedöms så inte
vara fallet kan det motivera förordnande av god man.
Innebörden av lagändringen sammanfattas i NJA II s. 490--
493. Motsvarande bestämmelser bör bli tillämpliga vid
ingående av partnerskap. Detta bör ingå i de överväganden
om tillämpningsföreskrifter som regeringen har att göra
enligt tredje stycket.
I andra stycket återfinns ett villkor om partnernas
anknytning till Sverige. I äktenskapsbalken uppställs inga
krav på att personerna skall ha anknytning till Sverige.
Frågor rörande internationella rättsförhållanden regleras i
stället i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap
och, såvitt avser de nordiska länderna, i förordningen
(1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. Om
registrering av partnerskap inte särskilt villkorades i detta
hänseende skulle följden bli att utländska par kunde ingå
partnerskap här i riket utan att registreringen skulle få
någon betydelse i deras hemland. Registreringsordningen
bör därför bara få användas av par som har tillräcklig
anknytning till Sverige.
Vid val av anknytningskriterium kan man tänka sig flera
lösningar. En är att som i Danmark och Norge knyta
tillämpningen till medborgarskapet. Detta är en
betydelsefull och lättdefinierad omständighet. Det bör
därför, på samma sätt som i Danmark och som föreslås i
Norge, föreskrivas att minst en av personerna skall vara
svensk medborgare och ha hemvist i Sverige.
Tredje stycket innebär att reglerna i 3 kap.
äktenskapsbalken om prövning av äktenskapshinder och 4
kap. om vigsel inte får användning vid partnerskap. Det bör
ankomma på regeringen att fastlägga föreskrifter för
villkorsprövningen och registreringsförfarandet. Med
hänsyn till att partnerskap i många hänseenden jämställs
med äktenskap bör beaktas att, enligt internationell
konventionsfäst rätt, det krävs att samtycke till äktenskap
skall avges i vittnens närvaro (jämför prop. 1973:32 s. 103).
4 § Av 4 och 5 §§ framgår rättsverkningar av att
partnerskapet registreras.
4 § innehåller lagförslagets huvudbestämmelse.
Bestämmelsen innebär att äktenskapets rättsverkningar blir
gällande för partnerskap. Undantagen är uttömmande
uppräknade i följande bestämmelser. Också uttrycken gift
eller gifta i lagstiftningen medför tillämpning på
partnerskapet; se t.ex. 20 kap. 4 § ärvdabalken samt 4 kap.
13 § och 36 kap. 3 § rättegångsbalken. Begreppet
närstående omfattar också partner.
Bestämmelsen innebär t.ex. att partnerna har ömsesidig
underhållsplikt, att bestämmelserna om makars
ekonomiska förhållanden också i övrigt blir tillämpliga, att
partnerna får legal arvsrätt efter varandra enligt 3 kap.
ärvdabalken och att reglerna om beskattning av och sociala
förmåner för makar äger tillämpning på partner. Ytterligare
exempel är att efterlevande partner blir dödsbodelägare, se
t.ex. 18 kap. 1 § ärvdabalken, och får rätt att yttra sig i olika
sammanhang motsvarande den rätt som tillkommer make,
se t.ex. 10 kap. 18 §, 11 kap. 16 § och 13 kap. 5 §
föräldrabalken samt 12 kap. 33 och 47 §§ jordabalken.
5 § Första stycket innebär att reglerna om gemensam
adoption för makar i 4 kap. föräldrabalken inte får
tillämpning på partner. Bestämmelsen innebär att partner i
adoptionsärenden betraktas som ensamstående.
Svensk lagstiftning innehåller på några punkter särskilda
regler om den ena maken i ett äktenskap med anknytning
till makens kön, t.ex. var detta fallet med de tidigare
reglerna om änkepension. I dessa fall har det inte varit
avsett att reglerna skulle få tillämpning på make oavsett
kön. Sådana regler undantas genom andra stycket från
tillämpning på partnerskap.
I den danska lagen finns en bestämmelse motsvarande
den i tredje stycket. Däremot finns inte någon motsvarighet
i det norska förslaget. Vid utfrågningen om svensk lag om
registrerat partnerskap den 25 januari 1993 framhöll flera
av de närvarande juristerna behovet av en bestämmelse
med detta innehåll för att undvika internationellträttsliga
komplikationer.
Frågan om giltighet för svenska partnerskap i utlandet
och för utländska partnerskap i Sverige förutsätts lösas
genom avtal mellan dessa stater.
6 § Upplösning av äktenskapets rättsverkningar sker till
skillnad från dess ingående alltid inför borgerlig myndighet.
Det finns därför inte anledning att tveka om att låta
upplösning av partnerskap förläggas hos samma instans och
att låta förfarandet bli detsamma. Därför anges i
förevarande bestämmelse att reglerna om
äktenskapsskillnad skall äga motsvarande tillämpning på
partnerskap. Denna hänvisning får också anses omfatta
bestämmelserna för det processuella förfarandet. Detta får
till följd bl.a. att talan om upplösning av partnerskap är att
anse som ett äktenskapsmål. Redan på grund av 4 § blir
exempelvis bestämmelsen i 10 kap. 9 § andra och tredje
stycket rättegångsbalkslagen tillämplig för partner. Genom
förevarande bestämmelse får emellertid även t.ex. 16 § och
31b § rättshjälpslagen giltighet för ärenden om upplösning
av partnerskap.
Eftersom 1904 års lag om internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap m.m. genom
bestämmelsen i 5 § tredje stycket inte får tillämpning saknas
regler för när mål om partnerskap får upptagas vid svensk
domstol, se 3 kap. 2 § nämnda lag. Därför bör nu
föreskrivas att mål om upplösning av partnerskap och
därmed sammanhängande frågor alltid, om partnerskapet
registrerats inför svensk myndighet, kan tas upp av svensk
domstol. Frågan om vid vilken svensk domstol talan kan
väckas löses enligt de allmänna bestämmelserna om
äktenskapsmål.
Genom partnerskapslagen blir bestämmelser i
äktenskapsbalken tillämpliga på partnerskap. Däremot får
partnerskapslagens bestämmelser inte giltighet i
förhållande till äktenskap. Därför bör några tillägg göras till
vissa bestämmelser i äktenskapsbalken.
Följdändring i brottsbalken 7
kap. 1 § Genom att denna bestämmelse i brottsbalken
ändras, blir det möjligt att döma en person för obehörigt
ingående av äktenskap eller partnerskap. Detta blir den
nya brottsrubriceringen som ersätter tvegifte.
Genom att 5 kap. 5 § tredje stycket äktenskapsbalken
ändras kommer ordet tvegifte att borttagas helt. Fördelen
med detta är inte bara att den nya brottsrubriceringen också
kommer att omfatta situationen med partnerskap,
utan också att ordet tvegifte, som inte förekommer i dagligt
språkbruk, utrangeras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen antar i motionen intaget förslag till lag
om partnerskap,
2. att riksdagen antar i motionen intaget förslag till lag
om ändring i äktenskapsbalken,
3. att riksdagen antar i motionen intaget förslag till lag
om ändring i brottsbalken.
Stockholm den 26 januari 1993
Kent Carlsson (s)
Margareta Winberg (s)
Christina Linderholm (c)
Elisabeth Persson (v)
Eva Zetterberg (v)
Lotta Edholm (fp)
Karin Pilsäter (fp)
Berit Andnor (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Martin Nilsson (s)
Ulrica Messing (s)
Annika Åhnberg (-)
Lennart Daléus (c)
Dan Eriksson (nyd)
i Stockholm