av Eva Zetterberg m.fl. (v, s, m, fp, c, kds, nyd)
Barns valmöjligheter vid umgängesrätt
I föräldrabalken från 1990 saknas ett barnperspektiv.
Där hänvisas till barnets intresse att ha rätt till umgänge
med båda föräldrarna. Domstolarna fokuserar nu besluten
på rätten till umgänge och tar inte hänsyn till barnets
önskemål i den utsträckning som vi önskar. Vi vill att barnet
utan att för den skull bli ansvarig för situationen i högre grad
skall få påverka utformningen av umgänget med den
förälder som inte får vårdnaden.
Lagen belyser inte vårdnadshavarens rättigheter medan
den andra föräldern favoriseras. Denne kan hota med
överflyttning av vårdnaden om umgänget inte fungerar.
Upplysningsskyldigheten om barnets förhållanden som
vårdnadshavaren har ålagts används ofta i trakasserande
syfte från den umgängesberättigades sida.
Detta har också medfört att umgängesberättigade
föräldrar i allt för hög grad talar om umgängessabotage,
också i de allra flesta fall, när det inte föreligger något
''sabotage'', utan att det finns andra orsaker till att barn och
förälder inte träffas eller umgänget blir dåligt. Vi vill också
påpeka att vi ser det som självklart att det finns
umgängesberättigade föräldrar av båda könen som inte tar
hänsyn till barnets behov.
Följande exempel ger en bild av hur föräldrar och
domstolar bortser från bland annat barnets ålder och
utveckling, eller det speciella barnets behov.
Far, inskriven vid psykiatriskt sjukhus sedan många år,
får av domstol umgängesrätt med sina två flickor, 11 och 13
år. Umgänget skall ske tre timmar en dag i månaden i
närvaro av kontaktperson. På grund av tidigare upplevelser
är flickorna mycket rädda för fadern. Han begär
verkställighet hos länsrätten som beslutar att 11-åringen
skall träffa fadern, men 13-åringen vill inte och
verkställighet beslutas inte beträffande henne. Barnen
hyser en verklig rädsla för fadern vilket negligeras med att
en kontaktperson finns med.
Knappt 2-årig flicka. Föräldrarna känner knappt
varandra. Fadern vägras av vårdnadshavaren umgänge i den
utsträckning han önskar och får fastställt i domstol att han
ska ha flickan hemma hos sig varannan helg och en natt i
veckan den vecka han inte har helgumgänge. Modern
erbjuder att han får umgås med flickan på dagtid i
obegränsad utsträckning.
När flickan skall lämnas till fadern för helgumgänge,
skriker och protesterar hon vilt. Fadern hävdar att det är
modern som viskar till flickan att hon skall skrika och att
modern gör sig skyldig till umgängessabotage. Tingsrätten
dömer umgänge i enlighet med faderns önskemål. Modern
är förtvivlad, eftersom dottern har ont i magen, inte sover
på nätterna och är hysterisk när hon skall lämnas. Fadern
och tingsrätten beaktar inte att ett så litet barn inte far väl
av upprepade längre separationer från modern (ett så litet
barn har inget tidsbegrepp).
En 11-årig flicka som i och för sig gärna träffar modern --
''men hon sitter bara och skriver på sin dator'' och flickan
vill inte umgås med styvfar och styvsyskon.
En 13-årig flicka kan inte förstå varför hon måste åka till
fadern när det är viktigare att rida.
När man talar med de umgängesberättigade föräldrarna
har de olika skäl till varför de begär verkställighet hos
länsrätten. Man vill vara pappa fullt ut, säger till exempel
tvååringens far. Det står i domen att han skall komma hit.
Modern saboterar umgänget och jag vill använda lagen
när den finns.
I lagen står att barnets behov av umgänge skall
tillgodoses. I domarna står det att föräldern har rätt till
umgänge med barnet. Det är inte så länge sedan det ansågs
att barn var ''gods i någons besittning''.
Det finns också exempel på när en förälder av olika skäl
inte vill träffa sitt barn. Likväl som att barnet inte vill träffa
föräldern kan det även finnas välgrundade skäl för att en
förälder inte ska träffa sitt barn.
Det har tidigare föreslagits att en förälder ska kunna
dömas till att träffa barnet. Detta är i enlighet med
bestämmelserna i 6 Kap. i föräldrabalken där det anges att
''barnets intresse av umgänge'' skall tillgodoses.
I de fall konflikter föreligger mellan föräldrarna är det
naturligtvis svårt för föräldrarna att enas omkring barnet.
Diskussionerna om den gemensamma vårdnaden har
medfört att det förväntas av föräldrar att de skall vara ense
om barnets behov oavsett all annan oenighet mellan
föräldrarna. Om föräldrarna är oense om vårdnad och
umgänge, händer det ofta att barnet tar på sig skulden för
denna oenighet.
I regeringens proposition 1992/93:139 föreslogs att
domstol vid beslut om umgänge skall ta hänsyn till att barn
kan fara illa av att hamna i dåliga miljöer. Skillnaden för
barnet mellan att direkt fara illa och att ständigt bli
''överkört'' av vuxna är stor, men om det senare händer ofta,
leder det slutligen till att barnet far illa. Framför allt är det
svårt att motivera för en 11-årig flicka varför hon skall
tvingas träffa en för henne skrämmande far, när hennes 13-
åriga syster inte behöver göra detta.
Domstolar tar inte hänsyn till barns integritet och
uttalade vilja. Detta har naturligtvis sin grund dels i lagen
och dels i vad riksdagen uttalat. Barn är beroende av sin
vårdnadshavare och påverkas av denne, eftersom all
uppfostran går ut på att påverka. Men man kan inte
frånkänna barn deras rätt till egen uttalad vilja. Också
mycket små barn kan uttala, om inte annat genom
kroppsspråk, vad de känner. Tidigare har man
argumenterat mot detta genom att säga att barn är mycket
påverkbara och troligen menat att därför kan deras uttalade
vilja inte tas på allvar. Oavsett hur barnen fått sin
uppfattning, så har de den, och då skall den respekteras.
Om inte vuxna kan tillgodose barnets vilja, skall man
åtminstone tala om varför barn inte får som de vill.
Barn tar ofta ansvar för vuxnas beteende. Många
föräldrar är tyvärr inte så vuxna, att de kan bortse från sina
egna intressen och tillgodose barnets. Det är också
föräldrarna som har valt varandra och som svarar för detta
val gentemot barnet.
Det finns ytterligare aspekter på verkställighets- och
umgängesfrågorna och en av dem är att barnet inte får
någon tid för sig själv. Alla krav som ställs på barn i dag
medger inte någon form av egen tid. De ska umgås med
umgängesberättigad förälder och helst också med dennes
föräldrar och andra som kan ha intresse av umgänge. Därtill
bör de helst hinna med att leva tillsammans med
vårdnadshavaren. I dagens läge -- med många nya
familjebildningar -- kan det bli många personer som har
krav på umgänge. Det är hög tid för en lindring av
umgängeskraven.
Ett problem i dag synes vara att domare, advokater
andra som har med barn att göra i vårdnadsärenden har
dålig utbildning vad beträffar psykologiska samband,
utvecklingspsykologi och hur barn fungerar. Det är lätt att
hitta skräckexempel på hur advokater som är offentliga
biträden för barn när det gällt sexuella övergrepp inte talar
med barnen utan med föräldrarna. Det är sådant som kan
sabotera samarbete och en framtida terapeutisk
behandling.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ändrad lagstiftning så
att det vid separationer tas mer hänsyn till barns vilja när
det gäller umgängesrätten,
2. att riksdagen hos regeringen begär att Domstolsverket
i samarbete med Advokatsamfundet anordnar
fortbildningskurser med inriktning på barn enligt vad i
motionen anförts om behovet av psykologisk utbildning för
domare och advokater.
Stockholm den 25 januari 1993
Eva Zetterberg (v)
Birgit Henriksson (m)
Margareta Israelsson (s)
Marianne Jönsson (c)
Karin Pilsäter (fp)
Laila Strid-Jansson (nyd)
Margareta Viklund (kds)