Det råder bistra tider i Sverige med en alltmer försämrad
ekonomi. Problemen drabbar alla parter -- såväl banker,
företag som privatpersoner.
Våra banker har drabbats av enorma ekonomiska
förluster och då till stor del orsakade av ogarderade
gigantiska kreditförluster. Detta tvingade staten att på ett
historiskt unikt sätt vidta skuldsanerande åtgärder inklusive
inrättande av en s.k. bankakut.
Även företagen drabbas hårt och konkurserna når
rekordsiffror. En utredning föreslår nu statliga
hjälpåtgärder i form av skuldsanering för att rekonstruera
företag i kris och förhindra onödiga konkurser.
Problembild
Den problemkategori som just nu drabbas är
privatpersoner med höga villaräntor, betungande bilskulder
och alltför många kontokort. Dessa människor blir allt fler
och skulderna växer, ofta som en följd av alltför lättsinnig
kreditgivning. Ytterst handlar det om konkurser men
framför allt om mänskliga tragedier.
Problemet på den rättsliga sidan är att regelsystemet är
otillräckligt och att de regler som dock finns inte är
användbara. Vid konkurs kvarstår restskulden.
Ackordsvägen kan underhandsackord användas endast i
gynnsamma fall och offentliga ackord är än svårare att
använda. Om inte konkurs eller ackord tillämpas riskerar
gäldenären att kontinuerligt förföljas av exekutiva åtgärder.
Gällande regler beaktar i viss mån gäldenärens ekonomiska
situation men anlägger inget samhällsekonomiskt
betraktelsesätt.
Pågående hjälpinsatser
För närvarande finns viss hjälp att tillgå för dessa
överskuldsatta människor. Inom kommunerna kan man få
ekonomisk hjälp eller budgetrådgivning hos socialbyrå eller
konsumentbyrå. I Göteborg försöker konsumentkontoret
att starta en skuldsaneringsbyrå. På några platser,
exempelvis Stockholm och Malmö, arbetar
kronofogdemyndigheterna med ekonomisk rehabilitering. I
vissa fall kan man också få hjälp av banker och finansbolag
i en ekonomisk krissituation.
Det är emellertid otvivelaktigt så att
skuldsaneringsbehovet vida överstiger de möjligheter som
finns i dag.
Igångsatt reformarbete
Numera torde alltså alla vara överens om det dramatiskt
ökade behovet av skuldsanering för privatpersoner. Frågan
gäller därför främst hur det akuta behovet av skuldsanering
ska kunna tillgodoses och närmast hur verksamheten ska
utformas för att uppnå bästa möjliga resultat.
Insolvensutredningen har föreslagit att det införes en
särskild skuldsaneringslag. Detta har dock inte föranlett
något regeringsförslag.
Däremot har regeringen givit Konsumentverket i
uppdrag att bilda en rådgivande nämnd på central nivå för
hantering av övergripande frågor som rör skuldsanering och
att starta försöksverksamhet i två kommuner för att finna
nya och effektivare former för budgetrådgivning och
skuldsanering.
Den försöksverksamhet som nyligen inletts i
Konsumentverkets regi kommer -- efter riksdagens
initiativ -- att snarast intensifieras och utvidgas till att
omfatta åtskilligt flera kommuner. Desutom kommer s.k.
kontrollstationer att upprättas för att möjliggöra en
fortlöpande utvärdering av verksamheten.
Dessutom är inom regeringskansliet fyra departement,
nämligen Civil-, Social-, Finans- och Justitiedepartementen
engagerade i en interdepartemental arbetsgrupp för att
hitta lämpliga lösningar.
Viktiga reformkomponenter
A. Effektivt saneringsförfarande
Behovet av skuldsanerng kan inte tillgodoses om man
inte tillhandahåller ett fungerande saneringsförfarande.
Ett sådant förfarande kan ske i offentlig regi genom
statliga ''skuldakuter'' dit alla privatpersoner med
skuldproblem kan vända sig. Här finns risken att man får en
med arbete överhopad myndighet som drar enorma
administrationskostnader. Alternativet är då en i ''frivilliga''
former bedriven skuldsaneringsverksamhet, men tidigare
erfarenheter visar att det är svårt att få en rikstäckande
verksamhet.
En kombinationslösning torde vara att föredraga så att
en statlig myndighet med regional organisation samverkar
med statliga exekutionstjänstemän och kommunala
budgetrådgivare samt berörda lokala borgenärer.
Inriktningen får bli att huvudelen av förarbetet till
skuldsaneringsbeslutet får ske utanför ''akuten'', som därför
kan inskränkas till ett summariskt förfarande. Det slutliga
beslutet måste naturligtvis kunna överklagas.
B. Bättre saneringsregler
I första hand bör man överväga att införa en särskild
skuldsaneringslag efter mönster av vad som finns i övriga
nordiska länder.
Vidare måste övervägas viss ändrad lagstiftning för att
förbättra möjligheterna till nödvändig skuldsanering för
privatpersoner. Det är särskilt viktigt att underlätta frivilliga
överenskommelser om skuldsanering mellan gäldenärer
och enskilda fordringsägare. Sådan lagändring skulle bl.a.
gå ut på att man helt eller delvis kan avskriva även
skatteskulder. Härigenom skulle skatteskulder och banklån
likställas i arbetet med skuldsaneringen. Men i enlighet med
konsumentkreditlagens regel om god kreditgivningssed
måste banker och andra låneinstitut, inklusive
kontokortsföretag, ta ett särskilt ansvar för alltför
lättsinnigt givna krediter.
C. Förebyggande åtgärder
I samband med en skuldsaneringsreform bör man också
överväga åtgärder av förebyggande karaktär som alltså
förhindrar eller i vart fall försvårar överskuldsättning.
Ett sätt är att effektivisera kreditupplysningssystemen så
att kreditprövningen kan förbättras och överskuldsättning
förhoppningsvis stoppas innan den har uppkommit. Detta
förutsätter i sin tur ett effektivt delgivningsförfarande av det
enkla skälet att det torde finnas ett samband mellan en
alltför långsamt fungerande delgivningsverksamhet och en
tilltagande överskuldsättning.
Här bör också övervägas införandet av ett särskilt
preskriptionssystem. Preskriptionstiden bör kanske
förkortas till fem år och i princip göras till en absolut
sluttidpunkt. Innebörden skulle då vara att betalningstiden
inte kan förlängas utom i de fall otillbörligt handlande
föreligger på gäldenärens sida. Detta skulle då främst kunna
gälla konsumentskulder. Följden härav skulle förmodligen
bli en välmotiverad skärpning av kreditprövningen i dessa
fall, vilket sannolikt skulle leda till minskad risk för
överskuldsättning. Samtidigt skulle inträda något av en
''automatisk'' skuldsanering utom i missbruksfallen.
Lämplig modell
Den ideala skuldsaneringsverksamheten bör vara brett
tillgänglig, verkligt effektiv, likformigt utövad och
resurssnålt bedriven. Den centrala rådgivande nämnden får
hantera de övergripande frågorna. För övrigt bör
verksamhetens tyngdpunkt ligga lokalt där de enskilda
fallen finns. Men för att uppnå nämnda verksamhetsmål bör
man nog satsa på regionala organ, som samverkar med
banker och kommuner med stöd från
kronofogdemyndighet. Resultatet skulle då bli regionala
''skuldsaneringsakuter'' för privatpersoner.
Den lämpligaste modellen för en effektiv
skuldsaneringsverksamhet kan vara att lägga ansvaret på
exekutionsväsendets tillsynsmyndigheter (TSM) med deras
exekutiva kompetens. Vid ärendets handläggning får
myndigheten samverka med kommunala budgetrådgivare,
berörda banker och kronofogdar. Detta skulle då bli något
av ''skuldakuter'' för privatpersoner.
En effektiv handläggning inom TSM bör bygga på ett
skriftligt förfarande men med möjlighet att muntligen
inhämta vissa uppgifter. I första omgången utsändes
gäldenärens ansökan till berörda fordringsägare samt till
aktuell kommun och kronofogde. På grundval av detta
material framlägger TSM ett skuldsaneringsförslag som
underställes de berörda intressenterna. Förslaget kan sedan
godkännas som beslut eller i motsatt fall överklagas till
domstol.
En TSM-modell torde vara lämpligare än den av
insolvensutredningen föreslagna, nämligen att tingsrätterna
(TR) ska handlägga skuldsaneringsärendena. För övrigt
borde TSM inte drabbas av samma invändningar om
partiskhet som kronofogden med sin borgenärsroll.
I förlängningen bör TSM byggas upp till en självständig
myndighet för alla obeståndsärenden på sätt som närmare
beskrives i särskild motion.
Alla skuldsaneringsförfaranden drar ofrånkomligen
vissa administrationskostnader och dessa är synnerligen
svårberäknade. Men min modell torde med säkerhet vara
billigare än tingsrättsalternativet och är kanske den allra
billigaste lösningen. Vid kostnadsberäkningen bör beaktas
att kostnaderna hos kronofogden troligen minskar om man
kan nedbringa antalet ''misslyckade'' exekutiva försök hos
de nu aktuella gäldenärerna.
Viktig samhällsvinst
En viktig utgångspunkt måste vara att regler om
skuldsanering inte får leda till en allmän uppluckring av
betalningsmoralen i samhället. I debatten har påståtts att så
skulle bli fallet om en möjlighet till skuldsanering för
privatpersoner skulle införas. Emellertid torde enligt en
närmast samstämmig expertuppfattning risken vara liten.
Det tål att understrykas att skuldsaneringen inte handlar om
någon total avskrivning utan endast en nedskrivning av en
del av skulderna. De drabbade ålägges samtidigt en
avbetalningsplan på ett visst antal år och slipper, om denna
plan fullföljes, leva med sin skuld resten av livet.
Tvärtom skulle man våga påstå att betalningsmoralen
hos dessa personer ökar genom skuldsaneringen.
Härigenom kan uppkomma en samhällsvinst för både stat
och kommun genom fortsatta skatteinkomster och
minskade socialbidragsutbetalningar.
Riksdagens förväntningar
Riksdagen betonar i sitt beslut den 16 december 1992 att
det krävs breddad verksamhet och bättre regelsystem i
samverkan för att åstadkomma en väl fungerande
skuldsanering för privatpersoner.
Många instanser bär ansvaret för att riksdagens beslut
skyndsamt verkställes. Men huvudansvaret vilar nu på
regeringen att förverkliga tanken att även privatpersoner
får en rimlig chans till skuldsanering.
Samhället får absolut inte -- oavsett vilken
skuldsaneringsmodell man än väljer -- svika skuldtyngda
människor och familjer i kris. Precis som banker och företag
har överskuldsatta privatpersoner rätt att få hjälp med att
sanera sin ekonomi.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skuldsanering för privatpersoner,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om effektiviserade
kreditupplysningssystem jämte fungerande
delgivningsförfarande,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskild preskription för
konsumentskulder.
Stockholm den 26 januari 1993
Bengt Harding Olson (fp)