En myndighet för obeståndsmål och skuldsaneringsärenden
Samhällets olika insatser i situationer när enskilda och
företag drabbas av lågkonjunkturens ekonomiska effekter
är i dag splittrade på flera olika organ.
Splittrad bild
Konkurserna handläggs av konkursförvaltarna. Vid
tingsrätterna fattas olika beslut av mestadels formell
karaktär. Tillsynsmyndigheterna utövar tillsyn över
konkursförvaltarna. Domstolsutredningen har i sitt
slutbetänkande (SOU 1991:106) föreslagit att flera av
tingsrätternas arbetsuppgifter skall flyttas till
tillsynsmyndigheterna.
Ackordsärendena handläggs vid tingsrätterna. Ackordet
som sådant administreras dock av fristående jurister, s.k.
gode män.
I Insolvensutredningens betänkande (SOU 1990:74) om
skuldsaneringslag föreslås att tingsrätterna skall handlägga
saneringsärendena medan fristående jurister skall göra de
nödvändiga utredningarna. Detta betänkande har ännu inte
föranlett någon lagstiftning.
I sitt slutbetänkande (SOU 1992:113) föreslår
Insolvensutredningen att ett nytt institut,
företagsrekonstruktion, ska införas. Institutet skall skötas
av fristående jurister. Tingsrätterna ska handlägga
ärendena om betalningsinställelse. En tanke bakom
förslaget är att minska förlusterna för de oprioriterade
borgenärerna.
Lönegarantin handläggs sedan den 1 juli 1992 av
konkursförvaltarna medan länsstyrelserna alltjämt sköter
utbetalningarna.
Vad gäller samhällets bekämpning av den ekonomiska
brottsligheten så handhas denna också av ett stort antal
aktörer. Polis och åklagare samarbetar på det området med
konkursförvaltare, skattemyndigheter,
kronofogdemyndigheter, tullen och Riksbanken.
Viktig samordning
Någon egentlig samordning av samhällets olika insatser
på obeståndsområdet har inte skett hittills. Splittringen
måste innebära att samhällets resurser inte utnyttjas
optimalt samtidigt som behovet av samordning i dagens
system måste antas medföra effektivitetsförluster.
Dagens system drar också med sig stora kostnader för
samhället. Exempelvis har konkursförvaltarnas höga
arvoden diskuterats flitigt under senare tid. Rädslan att dra
på sig stora kostnader har föranlett en tvekan att införa ett
skuldsaneringsinstitut i Sverige. Många anser också att
tingsrätternas roll på obeståndsområdet rimmar illa med
tanken att domarnas arbetsuppgifter bör renodlas och
koncentreras på sådant som innebär egentlig tvistlösning.
Det är mot den här bakgrunden uppenbart att det skulle stå
mycket att vinna med en samordning av samhällets insatser
på obeståndsområdet.
Särskild obeståndsmyndighet
En naturlig lösning är att inrätta en särskild myndighet
med uppgift att sköta konkurshanteringen inklusive
konkursförvaltingen, ackords- och saneringsärendena samt
lönegarantihanteringen.
Stora besparingar
Inrättandet av en sådan myndighet skulle innebära att
både samhällets och statens kostnader för hantering av
obeståndsfrågor minskade. En undersökning av 1990 års
förhållanden har gjorts på ett synnerligen kvalificerat sätt
och däri redovisas följande resultat. Samhällets totala
kostnader innefattande främst myndighetskostnader och
förvaltararvoden uppgår till 319 miljoner kronor/år varav
102 miljoner drabbar staten. Den här föreslagna
nyordningen skulle kosta sammanlagt 170 miljoner
kronor/år varav max. 54 miljoner stannar på statsverket.
Spareffekterna blir alltså för samhället 149 miljoner
kronor/år och för staten 48 miljoner. Om beloppen
omräknades till 1993 års nivå skulle konkurskostnaderna
och därmed också besparingarna vara väsentligt större.
Avslutningsvis kan sammanfattas sålunda att den nu
föreslagna reformen skulle medföra en bättre hantering av
obeståndsmål och saneringsärenden till en lägre kostnad för
både samhället och staten. I sin tur skulle detta leda till
minskade konkursförluster för borgenärerna vilket ytterst
är till godo för hela näringslivet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en myndighet för obeståndsmål
och skuldsaneringsärenden.
Stockholm den 26 januari 1993
Bengt Harding Olson (fp)