Sveriges djupa ekonomiska kris präglas bl.a. av den
enorma ökningen av antalet konkurser. Under 1991 drygt
17 000 och 1992 ca 23 000. I konkursernas spår följer en
omfattande kapitalförstöring och arbetslöshet. Inte bara för
det drabbade företaget utan även många av borgenärerna,
främst leverantörerna, kommer i ekonomiska svårigheter,
som i sin tur ''föder'' nya konkurser. Detta på grund av att
leverantörerna och underentreprenörerna etc. s.k.
oprioriterade fordringsägare, oftast inte får tillbaka några
pengar sedan staten, bankerna och andra prioriterade
borgenärer har fått sitt. Undersökningar visar att
leverantörerna genomsnittligen bara får ut 3,6 % av sina
fordringar i konkurser.
Enligt BRÅ (Brottsförebyggande rådet) uppgick
leverantörernas förluster under 1991 vid 17 900 konkurser
till ca 5,6 miljarder. Enligt Företagarnas Riksorganisation
har det under 1992 skett en dramatisk ökning av förlusterna
vid de ca 22 000 konkurserna till närmare 25 miljarder. Det
är främst de små och medelstora företagen som drabbas av
dessa stora förluster.
Det måste vara en angelägen uppgift för staten att
snabbt besluta om åtgärder för att motverka denna för
landets ekonomi så förödande kapitalförstöring. Man har
inte råd att invänta och utveckla insolvensutredningens
betänkande.
Det finns olika lösningar som relativt omgående skulle
medverka till att lösa problemen och medverka till en bättre
ekonomi såväl för staten som näringslivet -- och därmed
även minska arbetslösheten.
En lösning är att ta fasta på tankegångarna i
insolvensutredningens förslag om att förändra
prioriteringsordningen vid konkurser. Detta innebär att
leverantörerna förmånsprioriteras -- före staten och
bankerna. Detta skulle mildra konsekvenserna för
leverantörerna vid en konkurs. Samtidigt kunde denna
omprioritering stimulera bankerna till att gripa in i ett
företag på väg mot en ekonomisk kris och mer aktivt stödja
försöken att finna en väg ur krisen. I dag är bankerna ofta
för passiva -- eller pressar fram en konkurs -- eftersom de
vet att det är de första att få betalt. Kostnaderna för staten
blir inte stor. 1991 fick staten in ca 170 miljoner i skatt från
konkursföretagen -- att jämföra med de totala
skatteintäkterna på 757 miljarder!
Ett annat förslag är att prioriterade fordringsägare
endast kan erhålla 75 % av deras totala fordran vid konkurs.
Detta leder till att banker skulle vara mycket mindre
benägna att sätta sina kunder i konkurs eftersom de då
skulle förlora minst 25 %. Leverantörer och andra
oprioriterade fordringsägare skulle aldrig gå lottlösa.
Det tredje förslaget till lösning baseras på en form av
konkursgaranti eller räntefria lån till leverantörer som
drabbas. Under en övergångsperiod skulle leverantörer
som drabbats av förluster i en konkurs få låna exempelvis
två tredjedelar av det förlorade beloppet räntefritt.
Antingen av Riksbanken eller en speciellt inrättad statlig
konkursfond.
Lånet skulle ges under en tvåårsperiod. Detta skulle
lätta de drabbade företagens likviditetsproblem. Dessutom
medverkar detta till att minska förlusten för företaget som
slipper låna eller skaffa fram annat rörelsekapital till hög
ränta.
Detta förslag till finansiering skulle generera positiva
effekter. Med utgångspunkt från årets beräknade
leverantörsförluster på ca 25 miljarder skulle staten behöva
låna upp 16 miljarder (2/3 av förlustbeloppet) till 10 %
ränta, dvs. 1,6 miljarder. De dynamiska effekterna av
denna satsning skulle med största säkerhet betala sig.
Många företag skulle leva vidare och kommer tillsammans
att betala betydande skatt. Alternativet är att staten
kommer att få betala ut arbetslöshetsbidrag. Det behövs
bara att staten genom denna satsning minskar
arbetslösheten med 7 000 personer så är det en god affär för
staten, företagen och de anställda. Det är ett mycket
försiktigt antagande.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för en ändrad
prioritering av leverantörsfordran vid en konkurs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att maximera prioriterade
fordringsägares utbetalning till 75 % av den totala fordran
vid en konkurs,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en konkursgaranti eller låneform
för leverantörer vid en konkurs.
Stockholm den 19 januari 1993
Ian Wachtmeister (nyd)
Bengt Dalström (nyd)
Peter Kling (nyd)
Simon Liliedahl (nyd)
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Bo G Jenevall (nyd)
Arne Jansson (nyd)
Dan Eriksson (nyd)
i Stockholm
Stefan Kihlberg (nyd)