Lönegarantilagen har tillkommit för att garantera
lönefordran för anställda i företag som går i konkurs. Lagen
ändrades under riksmötet 1991/92 i så måtto att
ersättningen begränsades till 100 000 kr per anställd och
konkurs.
Lagen har under en lång följd av år varit ett utmärkt
instrument för att trygga lönen vid konkurser. Under senare
år har det emellertid uppmärksammats allt fler, på ett
tvivelaktigt sätt, utnyttjat lönegarantin. Det har varit
uppenbart att felaktiga inkomstuppgifter lämnats i en del
fall. Mycket höga lönenivåer har redovisats. Nivåer som
inte alls varit representativa för berörda yrken och
branscher, utan avsevärt överstigit dessa.
Det var därför motiverat att ändra lagen och begränsa
dessa möjligheter att ta ut för höga ersättningar. Men nivån
för ersättningstaket sattes allt för lågt. Ganska många av de
som nu drabbas av att företaget där man är anställd går i
konkurs, förlorar pengar. Lönefordran överskrider taket i
lönegarantin. Det som framförallt medverkar till detta är att
många löntagare har betydande belopp i semesterersättning
innestånde hos arbetsgivaren.
Taket i lönegarantin bör därför höjas så att den
motsvarar den innestående lönen och semesterersättningen
för löntagare i normala inkomstlägen.
Ett annat område där lönegarantilagen har brister
uppträder i samband med rekonstruktion av företag som
gjort konkurs. De anställda arbetar kvar i företaget under
uppsägningstiden och samtidigt sker en rekonstruktion. Det
kan betyda att ett företag konkurrerar på den öppna
marknaden och inte har några lönekostnader. Dessa täcks
av lönegarantin. Det innebär naturligtvis en betydande
snedvridning för konkurrensen.
I samband med den omfattande konkursvågen i
byggbranschen har detta blivit särskilt tydligt. Det finns
exempel på rekonstruerade företag som tack vare
lönegarantin vuxit och ökat sina marknadsandelar i
betydande omfattning, på bekostnad av de företag som har
burit sina lönekostnader själva.
Det här är naturligtvis ingen enkel problematik. Det är
angeläget, i den utsträckning det är möjligt, att tillämpa
arbetslinjen också på detta område. Arbete ska så långt som
möjligt gå före arbetslöshet. Men samtidigt, som detta
måste vara en huvudregel, måste också hänsyn tas till
principen om konkurrens på lika villkor. Att ha regler som
leder till olika konkurrensvillkor kan ju leda till nya
konkurser, ny arbetslöshet och ökade kostnader för
samhället. Det finns därför anledning att skyndsamt ser
över reglerna i lönegarantilagen i detta avseende.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att höja
ersättningstaket i lönegarantilagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att skyndsamt se över
lönegarantilagen, så att inte tillämpningen av lagen innebär
att konkurrensvillkoren snedvrids.