Den lag om lönegaranti som gällde t.o.m. 1992-06-30
innebar att fordringar som blev kända för
kronofogdemyndigheten inom ett år från det att konkursen
avslutades eller beslut om dess avskrivning vann laga kraft
kunde ersättas av garantin. Lönegarantiutredningen
föreslog en regel av innehåll att garantin skulle gälla
fordringar som blir kända för förvaltaren senast ett år efter
det att ett beslut om avskrivning av konkursen har vunnit
laga kraft. Konkurser utan bevakning utgör 99 % av alla
konkurser. I prop. 1991/92:139 s.
31 anser departementschefen att möjligheten att få en
lönefordran ersatt av lönegaranti inte bör vara öppen längre
tid än konkursen varar. Om en arbetstagare dröjer med att
framställa sin lönefordran så länge att den inte uppdagas ens
under utredning av konkursboet kan man enligt dennes
mening med fog fråga sig om fordran fortfarande omfattas
av garantins sociala syfte. Departementschefen säger vidare
att tiden från konkursutbrottet till dess att konkursen är
avslutad endast i undantagsfall understiger sex månader.
Uttalandet är säkert riktigt. Men undantagsfall
förekommer. Det händer i realiteten att en konkurs avslutas
efter bara några veckor.
Risken är då stor för rättsförluster. Förvaltaren avslutar
visserligen inte en konkurs om han tror att det kan finnas
löneanspråk. Men alla handlingar är inte alltid i ordning när
ett företag går i konkurs. Ofta är det tvärtom.
Det är lätt att se att det i en konkurs kan finnas
löneanspråk som förvaltaren inte har kännedom om.
Frågan är enligt vår mening inte om, utan snarare
när, den första rättsförlusten inträffar.
Vi anser att lönegarantilagens karaktär av social
skyddslagstiftning kräver att det finns en garanterad minsta
tid inom vilken en arbetstagare har rätt att göra sina
fordringar kända. Rör det sig om en tidigare anställd kan
denne på grund av utlandstjänstgöring eller av annat skäl i
undantagsfall få kännedom om konkursen först i ett långt
senare skede. Något som helst skäl att ha en kortare tid än
ett år kan vi inte finna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en ändring i
lönegarantilagen.
Stockholm den 26 januari 1993
Kaj Larsson (s)
Gunnar Thollander (s)
Jarl Lander (s)
Bengt Silfverstrand (s)
Britta Sundin (s)