Leverantörsförlusterna vid konkurser beräknas för 1992
ha uppgått till minst 25 miljarder kronor. 1991 var det 10
miljarder kronor. Detta utslagningstryck drabbar företag,
dess ägare och anställda, samt ger en dominoeffekt som
ytterligare kan leda till en fördjupad lågkonjunktur och
arbetslöshet. Många små företag går under till följd av att
ett större företag gör konkurs.
Som en följd av nuvarande bestämmelser i
förmånsrättsordningen får leverantörerna bära huvuddelen
av förlusterna vid konkurs, eftersom bl.a. skatter och
sociala avgifter har företräde framför kundfordringar.
Leverantörerna har dessutom ofta dålig möjlighet att
förutse konkurser och därmed undvika dem.
Staten är den som är bäst skickad att tolka
varningssignalerna från ett företag med ekonomiska
bekymmer, men också den som har bästa förutsättningarna
att bära förlusterna. Staten har byggt upp effektiva
informations- och varningssystem i dessa frågor.
Den s.k. insolvensutredningen har i sitt slutbetänkande
(SOU 1992:113) föreslagit vissa ändringar i
förmånsrättslagen. Utredningen har dock bara gått halva
vägen genom att föreslå ett jämställande av
leverantörsfordringar och skattefordringar. Betänkandet
har ännu inte utsänts på remiss.
Den accelererande ökningen av konkurser, vilka till stor
del är följdkonkurser, måste stävjas.
Förmånsrättsordningen bör ändras så att inte
leverantörsföretag går i följdkonkurs, d.v.s. i konkurs som
följd av att de inte erhåller utdelning för fordran de har i
kundföretagens konkurser. En förmånsrätt för
leverantörsfordringar bör införas så att dessa blir
prioriterade och därmed alltid går före statens fordran. Ett
alternativ till förmånsrätt för leverantörsfordringar är att
från företagshypoteket avsätta en kvotdel till förmån för
oprioriterade enskilda borgenärer. Detta skall leda till att
leverantörernas ställning väsentligt skulle stärkas och att
följdkonkursernas antal på sikt minskades. Vi anser att
regeringen bör pröva möjligheterna att införa en lagändring
som motverkar följdkonkurser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändring av förmånsrättslagen.
Stockholm den 25 januari 1993
Sten Svensson (m)
Kenth Skårvik (fp)
Marianne Andersson (c)
Kenneth Lantz (kds)