Under de senaste åren har antalet konkurser ökat
markant. I de flesta fall är dessa konkurser riktiga --
utgifterna överstiger vida tillgångarna. Men det finns dess
värre också exempel på att man försätter företag i konkurs
av taktiska skäl. Man planerar helt enkelt konkursen.
Ett exempel på hur det kan gå till är detta: Företaget går
i konkurs på egen begäran. Man har tidigare lagt ut stora
beställningar på varor från sina leverantörer. Ett avtal med
banken upprättas, vars innehåll är att banken skall bevilja
nya lån till ägarna som i sin tur skall lägga anbud på det
konkursförsatta företaget. En konkursförvaltare tillsätts
som redan samma dag konfronteras med det utskrivna
avtalet, som är anpassat till bankens förmån. Banken
finansierar lånet samtidigt som man räddar sina egna pengar
i konkursen. De stora förlorarna är de företag som levererat
varor till företaget. En annan stor förlorare är staten som
går miste om obetalda skatter och arbetsgivaravgifter.
Dessutom får staten, d.v.s. skattebetalarna, betala de
anställdas lönegarantier.
Bankaffären är inte olaglig även om leverantörerna och
staten förlorar stora pengar. Vinnare är banken, som
möjligen riskerar det nya kapitalet, och de ny-gamla ägarna
som slipper undan sina borgensåtaganden.
Det anförda exemplet liksom många andra visar med all
tydlighet på behovet av en skyndsam översyn av den
lagstiftning som reglerar tillgångars och skulders prioritet
gentemot olika fordringsägare vid betalningsinställelse,
ackord och konkurs.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en skyndsam översyn
av lagstiftningen rörande betalningsinställelse och konkurs.
Stockholm den 25 januari 1993
Ulf Melin (m)
Anders G Högmark (m)