Kronofogdemyndigheternas arbetssituation har
förändrats dramatiskt under de senaste åren.
Lågkonjunktur. Stigande arbetslöshet. Stora förluster
hos banker och finansinstitut. Kraftiga åtstramningar på
kreditmarknaden. Hög realränta. Förvärrad kris på
fastighetsmarknaden. Det är förutsättningarna.
Detta har lett till att antalet inkomna ärenden har ökat
kraftigt inom kronofogdemyndighetens alla
verksamhetsområden under de senaste åren.
Som exempel kan nämnas att överförandet av den
summariska processen från tingsrätterna som förväntades
omfatta 560.000 ärenden i stället uppgick till ca 800.000.
Konkurserna har fortsatt att öka dramatiskt.
Volymökningen har, enligt vissa myndigheters egna
uppfattningar, medfört sänkt kvalitet i tillsynsarbetet
eftersom den inte mötts med resurstillskott. Risken för en
total kvalitetssänkning i handläggningen av konkurser ökar
ytterligare av det faktum att varje konkursförvaltare nu har
över hundratalet pågående konkurser och därtill även tagit
på sig handläggningen av lönegarantiärenden.
Inflödet av fastighetsförsäljningsmål har ökat kraftigt
och andelen genomförda auktioner dramatiskt. Inte heller
på detta område har man kunnat möta efterfrågan på
tjänster med erforderligt resurstillskott. Detta har
resulterat i otillfredsställande långa handläggningstider och
kostat såväl borgenärer som gäldenärer och samhället
betydande belopp.
Personalen hos våra kronofogdemyndigheter har gjort
ett fantastiskt arbete. Man har ökat produktiviteten och
förbättrat effektiviteten på ett beundransvärt sätt men det
finns naturligtvis en gräns.
För att bättre kunna uppfylla det krav som ställs på
verksamheten föreslår vissa kronofogdemyndigheter att
verksamheten avgiftsfinansieras. Man menar att resurser
som förändras i takt med volymutvecklingen är en
förutsättning för att man skall kunna bibehålla en jämn
kvalitet och därmed allmänhetens förtroende. Man skulle
tvingas göra noggranna bedömningar av
marknadsutvecklingen och lära sig leva på
företagsekonomiskt riktiga villkor. Resurserna skulle
komma samtidigt som behovet uppstår.
I dag kommer volymökningen först. Därefter kommer,
kanske, resursökningen efter en krävande omgång där såväl
myndighet, RSV, departement och regering är involverade.
Svårigheten framgår av finansministerns bedömning i
departementets bilaga till budgetpropositionen där man
skriver: ''det inte vara meningsfullt eller ens möjligt att
lägga fast någon planeringsram''.
Med en avgiftsfinansiering skulle man bättre kunna
anpassa sig till behoven. Sjunkande volymer skulle
omedelbart innebära lägre intäkter. Det skulle resultera i en
mindre påfrestning på statens budget än vad som är fallet
med dagens system. Genom knappt hållen, ofta omprövad,
prissättning, konkreta mål och bra uppföljning skulle
riksdag och regering kunna ge allmänheten garanti för att
man driver en välskött verksamhet.
Redan i dag betalar allmänheten en avgift för de flesta
av kronofogdemyndigheternas tjänster. Skillnaden ligger i
att dagens avgifter går vid sidan av myndigheten in på andra
konton i statskassan.
Enligt vår mening skulle avgiftsfinansiering av KFM:s
verksamhet kunna betyda en förbättring av
resursanvändningen och utgöra ett bidrag till
effektiviseringen av offentlig förvaltning, varför frågan med
förtur bör utredas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen tillkänna vad
i motionen anförts om avgiftsfinansiering av
kronofogdemyndigheterna.
Stockholm den 21 januari 1993
Inga-Britt Johansson (s)
Berit Löfstedt (s)
Anita Johansson (s)